Utan. Om barnlöshet och barnfrihet av Mikaela Sonck (red.) XXX½
Utan är en rätt tunn antologi med ett desto viktigare budskap. Här skriver tolv kvinnor om sitt liv utan barn – antingen frivilligt eller högst ofrivilligt. Jag tyckte först att det var rätt underligt att kombinera texter av kvinnor som gjort sitt allt för att uppfylla en av sina högsta önskningar – ett barn – och texter av kvinnor som frivilligt har valt att inte skaffa barn. Alla passar de ju dock in under den fina titeln Utan, och de flesta har varit tvungna att stå ut med nyfikna frågor, menande blickar på magen (seriöst people, sluta med sådant där, det är ju sjukt fräckt!) och att vara tvungen att förklara/försvara sig själv och sin situation eller sitt val.

Även om det här ämnet förhoppningsvis (!) inte berör mig är det gripande läsning. De fruktlösa försöken att få barn, de efterlängtade barnen som kommer eller inte kommer, ens livs viktigaste samtal från socialarbetaren som berättar att det finns ett foster-/adoptivbarn åt en. Som alltid när det gäller antologier/textsamlingar finns det texter som tilltalar mig mer och mindre. Men intressant är det hela tiden, både de enskilda kvinnornas berättelser, och de frågeställningar boken väcker. Hur viktig roll spelar barn för kvinnorollen (ursäkta det förlegade ordet)? Kan man vara en familj även om man inte har barn? Och om man inte kan få egna barn, vill man då hänga mer eller mindre med andras?