”Anyone might accidentally dig up the wrong grave”

Pretty Monsters av Kelly Link XXX½
Pretty Monsters är en novellsamling där man samlat de av Links noveller som handlar om/riktar sig till ungdomar. Som är fallet med de flesta ungdomsböcker betyder det här naturligtvis inte att inte vuxna skulle kunna läsa boken. Kelly Link skriver… finurligt, jag hittar inget annat ord. Det är roligt, det är påhittigt, och ibland dyker den mest speciella detalj upp helt oskyldigt. De flesta av novellerna innehåller någon grad av fantastik eller mild skräck, såsom t.ex. den första novellen ”The Wrong Grave” varifrån rubrikens citat är hämtat. Alla bibliotekarier som läser blir kanske glada över att höra att novellen ”Magic for Beginners” till stor del kretsar kring en tv-serie vid namn The Library. Min enda invändning mot boken är att den känns väldigt ojämn. Jag trivs bra, skrattar rentav till då och då, under framför allt första halvan av boken. Andra noveller vill jag däremot nästan bara skumma igenom. Det känns tråkigt – i dubbel bemärkelse.

Visst är omslaget snyggt förresten? Även i början av varje novell finns det ett citat ur novellen, och en snygg illustration. Det gillar jag!

Carol Goodman & Lee Carroll

The Lake of Dead Languages av Carol Goodman XXXX-
Det var för höststämningen jag började läsa den här boken, och höststämning fick jag. Eller stryk höst förresten, det var stämning jag fick. Jisses vad duktig hon är på det, den goda Carol!
De sista darrande(?) dagarna på den gamla domänen recenserade jag min första Goodman-bok, Arcadia Falls. Likheterna mellan den och The Lake… är slående, inte bara har vi en internatskola i upstate New York (hej aka-porr!), vi har också en en kvinnlig huvudperson som börjar som lärare i ett lite ovanligare ämne (folklore vs latin) och som bor med sin dotter i en stuga på skolans egendom. Hmm. Lägg sedan till en skollegend och en historia som verkar vilja upprepa sig och mönstret är komplett. Men! Handlingen till t.ex. Tana Frenchs Okänt offer/The Likeness eller valfri bok av Haruki Murakami låter ju också fånig när man försöker beskriva dem, men dem har ni ju gillat, va? Nu säger jag inte att intrigen i The Lake… var världsomvälvande, för det var den inte. Men språket och stämningen har helt egen klass, det känns som om var och varannan sida innehåller meningar som ”but then the book falls open to a page marked with a dried maple leaf, its once vibrant scarlet faded now to palest russet”. Och det faller jag för, och gör att jag ursäktar att det nog blir lite väl mycket springande runt/i/på den där sjön. Det gör också att jag, efter att jag slagit igen boken (eller egentligen redan medan jag läser den), kontrollerar diverse nätbokhandlar för att kolla upp resten av böckerna i Carol Goodmans produktion. Det här är böcker jag vill ha hemma, i hyllan eller på Kindle. Böcker inte att låna från biblioteket, utan att kunna plocka fram precis då jag känner för det, om jag så är sjuk & ynklig, aka-porrsugen eller bara inställd på ett dygns totalt uppslukande läskoma.

Och, eftersom Lee Carroll är en pseudonym för ovannämnda Goodman och maken Lee Slonimsky, följer i samma bautablogginlägg en recension av resultatet av deras första samarbete:

Black Swan Rising av Lee Carroll XXX+
Garet James jobbar som smyckesdesigner i ett finanskrisdrabbat New York. Konstgalleriet hon och hennes pappa driver står på ruinens brant, och på väg hem från ett möte på banken hamnar Garet av misstag in i en antikvitetsaffär där hon hittar ett silverskrin med samma emblem som på smycket hon fått av sin mamma. Det visar sig att skrinet är en portal mellan två dimensioner, och att Garet har ärvt titeln Watchtower, väktaren mellan dessa två dimensioner. Allt medan onda demoner sveper in New York i en dimma blir Garet motvilligt tvungen att lära sig magiska krafter för att bekämpa demonerna.Tja. Jag gillar alla referenser till litteratur och konst som strös ut längs med bokens lopp, och visst är den ju rätt snabbläst, denna högväxlade urban fantasy. Men jag rycks aldrig med riktigt ordentligt, får inte alls samma uppslukande andlösa läskoma-känsla som av Carol Goodmans vanliga böcker. Tydligen har Carol och Lee bestämt sig för att fortsätta sitt samarbete, uppföljaren The Watchtower utkom i augusti. Jag har noterat att den finns på biblioteket och det är inte omöjligt att jag – eftersom det blir något av en tic att läsa vidare i en bokserie även om man inte är stjärnögd, vad ska man kalla den åkomman? – lånar hem den någongång. Men den ligger absolut inte högst upp på prioritetslistan.

Vandrar vidare i Martin-land

A Clash of Kings av George R.R. Martin XXXX
Bok #2 i fantasysviten A Song of Ice and Fire. Vintern närmar sig, det är inte längre bara ätten Starks valspråk utan ett verkligt faktum. En röd komet lyser upp himlen, och rikena är splittrade. Alla vill vara kungar och det intrigeras intensivt i kulisserna.

Den största skillnaden mellan #1 och #2 tycker jag att är dels att det smugit in lite mera magiska element, dels att karaktärerna alla är så ensamma. På grund av alla rådande krig splittras familjerna då någon drar ut i krig, en annan håller fortet på släktborgen och en tredje vandrar längs muren som en Nattens Väktare eller gömmer sig undan spioner. Jag hetsläser, för den gode mr Martin lyckas med sina många berättare få mig engagerad i allas öden samtidigt som jag vill komma vidare till nästa kapitel om t.ex. Jon Snow för att veta hur det går när han rider iväg från muren. Sansas delar blir alla rätt lika varandra där hon hålls som gisslan på slottet och är rädd för kung Joffrey, och Danys delar är också de mindre intressanta nu när hon inte hänger med lika många dothrakier längre. Helst läser jag kanske om Jon Snow, och den intressanta dvärgen Tyrion som jag inte riktigt vet var jag har honom. Och Bran såklart, Bran med sin kloka skräckvarg och gulle-Hodor som bär omkring på honom. Hur ska det gå för dem?

Tjoff sa det när jag föll ner i fantasyträsket

Kampen om Järntronen av George R.R. Martin XXXX+
Med tanke på att jag inte läst high fantasy sedan jag som tween slukade David Eddings, är jag lite imponerad över att jag som en första reunion med genren drygt tio år senare tog mig an Kampen om Järntronen som minsann är en bok med hög thud factor (tack för att du lärde mig det ordet Läsdagboken!). I mitt tacktal vänder jag mig endast och enbart till Bokstävlarna som dels försåg mig med boken på bokbytet i Stockholm, dels har bloggat och twittrat mycket aktivt och inspirerande om denna hittills femdelade mastodontiska fantasysvit.

För ja, jag gillade ju. Mycket! De första femtio sidorna är det många namn och kungadömen – existerande och förlorade – men snabbt blir jag engagerad i de olika karaktärernas öden. Boken berättas ur en hel massa människors perspektiv, men de är klart åtskilda med egna, relativt korta, kapitel och det fungerar utmärkt. Ibland överlappar perspektiven varandra, oftast skildrar de dock enskilda händelser i denna utspridda värld, händelser som dock har effekter som sprider sig som ringar på vattnet i den politiskt medvetna världen. Men oroa er inte fantasyfobiker, visst finns det rostiga ringbrynjor och klirrande svärd, men framför allt finns det engagerande människoöden som gör att man bara läser och läser. Bran! Dany! Catelyn! Åh!