Kategoriarkiv: omslag

Gnistrande – och samtidigt snudd på outhärdligt

Postat av
3

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo XXXX-
Jag tror bestämt att Lisa Bjärbo flirtar hejvilt med bokbloggarmaffian, eller vad säger ni om det här citatet:

[...] för Fanny har alltid varit en sådan där person som går igång på internatskoleskildringar och fantiserar om att få gå klädd i preppy skoluniformer i anrika byggnader och trycka en trave böcker mot bröstet.

Ja, det kan de flesta av oss aka-porrnördar säkert relatera till, no? Överlag är jag nog mer av en Fanny, än Alicia som är huvudpersonen. Alicia som är sexton år och inte vet vad hon vill göra med sitt liv, så hon hoppar av gymnasiet, flyttar hem till sin mormor och börjar jobba på café. Det här orsakar naturligtvis konflikter med såväl familjen som Fanny som först känner sig lite övergiven, men Alicia själv har bara ögon för den grekiska guden Isak som är en av stamgästerna på caféet.

Det låter kanske lite flamsigt och flängigt, och det är det i viss mån, men det blir sorg och allvar också, och Bjärbo lyfter historien med sitt säregna språk som känns igen från bloggen. Tycker En bok om dagen beskriver språket perfekt:  gnistrande, levande, kreativt och målande – men samtidigt snudd på outhärdligt  alltför stora doser. Jag gillar omslaget också, förutom den där grejen som flickan har i munnen och som gäckade många läsare. Jag trivs med hela boken helt enkelt, och läser absolut en tredje om det blir någon!

Colour-Knaus

Postat av
11

Ibland kan jag känna att jag saknar vår färgkoordinerade bokhylla, eller snarare att ha en del av böckerna på lite specialdisplay ens. Men bl.a. Min kamp-serien får mig att känna att just alfabetisk ordning är helt rätt, speciellt när verk av samma författare blir så här snygga tillsammans!

Så fort jag bara hinner ska jag hugga tänderna i fyran. Är även, förutom på innehållet, lite nyfiken på vilka färger Norstedts väljer för femman och sexan. Grönt är väl givet, men visst vore det snärtigt med en lila?

Ny bok av Ali Shaw!

Postat av
13

20111216-122336.jpg

Kolla här förresten, vad jag hittade när jag häromdagen stod i den stora bokhandeln och klappade böcker funderade på julklappar. Ali Shaw har tydligen skrivit en ny bok vilket jag inte alls haft koll på, och som efter lite efterforskningar tyder på att den egentligen inte ens kommit ut än (?). Fin titel, underbart omslag och i stil med Flickan med glasfötterna en berättelse med magiska inslag.

For some years she has been haunted by a sight once seen
from an aeroplane: a tiny, isolated settlement called Thunderstown. [...] In Thunderstown, they say, the weather can come to life and when Elsa meets Finn Munro, an outcast living in the mountains above the town, she wonders whether she has witnessed just that. For Finn has an incredible secret: he has a thunderstorm inside of him.

Min nyfikenhet/mitt habegär har definitivt väckts!

Bland svartvitrandiga cirkustält

Postat av
12

Sitter och klappar på The Night Circus som jag tyvärr hann tillbringa på tok för lite tid med under veckoslutet, men som jag en dryg fjärdedel in älskar förbehållningslöst. En cirkus som bara är öppen nattetid, underbar magi insprängd i intrigen, och såklart de av Helena (och mig!) så omhuldade Språk & Stämning. Några vidare tankar om den här pärlan så här på måndagskvällen:

a) Hur är det möjligt att förlaget som skapat årets vackraste omslag (läs: framsida) låter bokens baksida se ut som baksidan till en lärobok i statistik?
b) Kommer jag att hinna läsa ut boken innan det bär av mot sydligare breddgrader (med en noggrannt planerad boktrave och välgödd Kindle)?
c) … och visst kommer väl boken att vara lika fin ända till slut?
d) Hur ska jag få människor att förstå att den här boken inte bör missas? Ja, jag tittar på dig!

20111031-184803.jpg

”Anyone might accidentally dig up the wrong grave”

Postat av
3

Pretty Monsters av Kelly Link XXX½
Pretty Monsters är en novellsamling där man samlat de av Links noveller som handlar om/riktar sig till ungdomar. Som är fallet med de flesta ungdomsböcker betyder det här naturligtvis inte att inte vuxna skulle kunna läsa boken. Kelly Link skriver… finurligt, jag hittar inget annat ord. Det är roligt, det är påhittigt, och ibland dyker den mest speciella detalj upp helt oskyldigt. De flesta av novellerna innehåller någon grad av fantastik eller mild skräck, såsom t.ex. den första novellen ”The Wrong Grave” varifrån rubrikens citat är hämtat. Alla bibliotekarier som läser blir kanske glada över att höra att novellen ”Magic for Beginners” till stor del kretsar kring en tv-serie vid namn The Library. Min enda invändning mot boken är att den känns väldigt ojämn. Jag trivs bra, skrattar rentav till då och då, under framför allt första halvan av boken. Andra noveller vill jag däremot nästan bara skumma igenom. Det känns tråkigt – i dubbel bemärkelse.

Visst är omslaget snyggt förresten? Även i början av varje novell finns det ett citat ur novellen, och en snygg illustration. Det gillar jag!

Om omslag

Postat av
41

Bokomslag, hur viktiga tycker ni de är för boken? Enligt O konstaterade häromveckan att omslagen nog spelar stor roll för henne eftersom hon sällan läser baksidestexten (för övrigt ett beteende som verkar förvånansvärt vanligt i bokbloggosfären men som jag själv inte alls förstår mig på. Klart man läser baksidan!), och det kan väl vem som helst skriva under på att det är böckerna med ett intressant omslag man plockar ner från hyllan i bokhandeln. Ingen blir heller ledsnare än jag när en riktigt bra bok får ett fult (pocket)omslag som man kan konstatera att knappast kommer att sälja så bra som boken förtjänar.

När det gäller en bekant bok/författare spelar omslaget ingen större roll för mig. Visst kan jag tycka att ett är snyggare än ett annat, men när jag ska köpa boken är det nog i 98 fall av 100 priset som avgör. När det gäller okända böcker är det dock mycket sannolikt att jag åtminstone plockar upp och petar på böcker med exempelvis mörka sjöar, gotiska grindar med lite murgröna, skogar, människosilhuetter på ängar, lite småruggiga beach houses vid ett grått hav etc. på pärmen. Helena var också inne på det här för en tid sedan. Mitt skräckexempel när det gäller omslag är ett pocketomslag som avslöjade hela intrigen…! Däremot får jag lyckorysningar om omslaget är snyggt redan från början, men öppnar sig till fullo först när man har läst boken. Då har formgivaren verkligen lyckats! (Här vore det ju fint med ett exempel, men tyvärr kommer jag inte på något just nu…)
Vad fastnar ni för (och läser ni baksidestexten)?

P.S. Kolla förresten gärna in bloggen Bokomslag där bloggaren pekar på och analyserar olika omslagsteman! Även Fixabooks kategori Copycat Covers är riktigt underhållande, vem hade kunnat ana hur många huvudlösa kvinnor-omslag det riktigt finns?

Peppe & boken

Postat av
4

Livet & Barnet. Om att överleva som någons mamma av Peppe Öhman XXX½
Har man någonsin tittat åt de finlandssvenska bloggarnas håll har man garanterat stött på Peppe. Hon bloggar om sitt vardagsliv som chefredaktör, om jämställdhet, om mannen Magnus och om sonen Vidar. Själv började jag läsa bloggen någon gång när Vidar var någon månad gammal, och jag undrade när jag hörde talas om boken hur den egentligen skulle se ut. Som bloggen rakt av eller?
Det gör den inte. Citat ur blogginlägg finns insprängda med jämna mellanrum, och en del av tankegångarna och/eller händelserna känner man såklart igen från bloggen. Samtidigt är boken definitivt helt fristående, man hänger garanterat med även om man inte läser bloggen. Man kan kanske fråga sig om människor som inte läser bloggen kommer att vara lika intresserade av boken, men å andra sidan läste jag ju själv boken utan att ha barn.

Barn alltså. Peppes biologiska klocka kickade aldrig igång, men Magnus ville absolut ha barn och dagen före sitt bröllop testade Peppe positivt på den där berömda stickan. Därefter följde ett myller av känslor: glädje, osäkerhet, rentav skräck. Peppe gillade sitt liv som det var och ville inte att en liten bebis skulle komma och ändra på den saken! Hon ville inte flytta till Esbo, bli en lattemamma och gå omkring i mysbyxor dagarna i ända!

Det är ungefär här problemet med att läsa och blogga om en icke-skönlitterär bok (av någon man dessutom känner litegrann!) kickar in. För samtidigt som jag respekterar Peppes och Magnus val att fortsätta sitt coola innerstadsliv, irriterar jag mig a) på det som Malin också var inne på, att det på sätt och vis blir lite av en indirekt ”kritik” mot dem som trots allt valde det där förortslivet och b) på att Peppe, trots sin osäkerhet vad gäller barn och barnafödande, ändå väljer att inte gå på diverse förberedande kurser och rådgivningsgrejer som erbjuds henne. Nu har jag ju inte personlig erfarenhet av den där rumban, och jag tycker absolut att man ska ifrågasätta och fatta beslut som känns rätta för en själv. Men som den duktiga flicka jag själv är skulle jag antagligen snällt gå på de där förberedande kurserna av rädsla för att missa något väsentligt.

Anywhoo, det om det. I övrigt gillar jag ju! Humor och självironi, fungerande språk (om än med en liten förkärlek för beskrivningar så att alla säkert ska förstå). Själv sträckläste jag och hade roligt under läsningens gång, plus att boken fick mig att fundera lite mer på det där med jämställdhet (och ifrågasättandet av Folkhälsans Här-kan-ni-parkera-kurs).
Slutligen: gillar idén med olikfärgade omslag! Min favorit är det gröna som jag också råkade få som recensionsexemplar, men jag såg ju alla tre live och de är alla snygga.
Rec.ex. från Schildts.

En liten lovebomb fredagen till ära

Postat av
14

Delirium av Lauren Oliver XXXX+
Lena är 17 år och ska snart genomgå the procedure. Än så länge är hon en flamsig tonåring som kan råka ut för det allra mest fruktade – kärlek – men om 95 dagar finns det inte längre en sådan risk. Lena längtar efter det, eftersom hennes mamma var en sådan som älskade och sedermera begick självmord p.g.a. den skada kärleken orsakade henne. I väntan på the procedure finns det löprundor att springa med bästisen Hana, high school-graduation att fira, en lång het Portland-sommar att njuta av innan det allvarliga vuxenlivet börjar.
Enter: Alex. Som har hår som lockar sig vid öronen, ögon som glittrar av skratt och som Lena känner att hon kan prata om allt, t.o.m. sin mamma, med. Som Lena, snälla skötsamma Lena, plötsligt är redo att bryta regler för, eftersom flickor och pojkar som inte genomgått the procedure inte får umgås. Alex som inte är som alla andra, som berättar om livet utanför stängslet, om människor som inte genomgått the procedure och lever lyckliga inte trots utan p.g.a. kärlek. Som ifrågasätter The Safety, Health, and Happiness Handbook (som även kallas The Book of Shhh…!)

Ja, ni fattar säkert. Men det här är bra, riktigt riktigt bra! Det här är en bok som får dig att hålla andan av spänning, att gråta, att hojta ilsket över det hjärntvättade dystopiska samhälle Lena och Hana lever i. Det är The Handmaid’s Tale möter The Hunger Games, och den är fullkomligt omöjlig att lägga ifrån sig. Lauren Oliver plockar även några extra pluspoäng med det här höstromantiserande citatet:

My heart is drumming in my chest so hard it aches, but it’s the good kind of ache, like the feeling you get on the first day of real autumn, when the air is crisp and the leaves are all flaring at the edges and the wind smells just vaguely of smoke – like the end and the beginning of something all at once.

Med andra ord, strunta i det skumma omslaget, avboka dina helgplaner och spring förbi Pocket Shop på väg hem från jobbet i dag! Samt håll tummarna för att tiden går snabbt till mars nästa år – då kommer nämligen nästa del, Pandemonium!

Wannabe i Vasa

Postat av
9

Wannabe av Sara Jungersten XXX½
Tove vill bli skådespelare. Hon kom inte in till Teaterhögskolan på första försöket, men nu har hon en liten roll på Wasa Teater och hoppas stenhårt på att komma in nästa gång. Hon vet ju själv att hon kan, att hon är mer än bara en statist. Varför ser inte andra det? Och varför ser inte snygga Alex henne?
Boken utspelar sig i Vasa som jag förvisso inte känner till särskilt bra men som jag ändå minns tillräckligt mycket av för att kunna placera Oliver’s Inn, Rewell Center och hamburgerkedjorna Tove besöker i romanen. Det ger en trevlig extra dimension samtidigt som boken skulle kunna utspela sig lite varsomhelst. Flickan från landet som nu bor i en stad och minsann vill visa för dem därhemma att det kan bli något av henne. Ändå känns boken inte som något man läst förut – jag dras med i teatergänget, tar gärna del av deras sminkningsritualer och sena krogkvällar. Boken är kanske inte det mest omvälvande jag läst i år, och resultatet av inträdesprovet blir något av ett platt fall (även om jag tycker att författaren väljer rätt väg i det spåret!), men jag gillar. Samt blir lite småangstig över att Sara Jungersten är ytterligare en debutant från (en tidigare omgång av) den där författarutbildningen jag själv numera går.
Extremt viktig omslagsfakta: det är Svenskfinlands storbloggare Linn som poserar som Tove.
Rec.ex. från Schildts.

Mons ”Extrema väderförhållanden” Kallentoft

Postat av
Svara

Den femte årstiden av Mons Kallentoft XXX+
Kallentoft hade ett problem. Han hade skrivit sin kvartett om kriminalinspektör Malin Fors, alla med titlar som anspelar på de nordiska ländernas fyra årstider. Men han ville skriva mera, låta läsarna veta hur det går för Malin, och för Maria Murwall-fallet hon varit så upphängd på de senaste åren. Så vad gör han? Jo, han uppfinner en femte årstid som han dessutom motiverar med följande citat:

Det stora lantköket badar i ett magnetiskt ljus från en dånande blå himmel. Våren tvekar inte där ute, är det egentligen redan sommar? Vilken årstid är detta?
Det snöade för mindre än tre veckor sedan.
Sedan töade det, och så kom en hagelstorm vars like ingen sett. Tennisbollsstora hagel slog sönder karosser på bilar och det var bara lyckliga omständigheter som gjorde att ingen människa förolyckades.
Sedan nästan sommarvärme. [...]

När jag läser det här stönar jag högt och vill nästan slå igen boken där på fläcken. Kom igen Mons, har du inte utsatt Linköping för tillräckligt galna väder redan i dina tidigare böcker? Tack och lov blir det inte så mycket vädertjafs i fortsättningen, utan man kan koncentrera sig på mordfallet. Som alltså är alldeles särdeles grymt, en mix av våldtäkt och saltsyra och kvinnor som ingen saknar. Det enda som kan anses vara positivt i alltihopa är att Malin Fors äntligen får en legitim orsak att rota mer i Maria Murwall-fallet, det som gnager så fruktansvärt i henne. Maria sitter på psyket, alldeles tyst och okontaktbar. Vad är det egentligen som har hänt henne och de andra kvinnorna?

Malin förresten, vilken osympatisk typ. Hon verkar ha kommit över de värsta alkoholproblemen (hej klyscha!), men i stället kan hon inte alls binda sig vid sin nya ”pojkvän” som bara vill henne väl. Och dottern Tove borta på internatskolan, minns hon alls henne?
Kallentofts omslag hör dock till de snyggaste inom den svenska deckargenren. Här kan du se vilket av dem Bokhoras läsare tyckte var snyggast. Jag velar fortfarande mellan Höstoffer och Vårlik, tror dock att jag röstade på det förstnämnda när det begav sig.

Bokbabbel, Bohman och blurben

Postat av
1

20110730-080916.jpg

Så här var det. Therese Bohmans fantastiska bok Den drunknade hade anlänt till jobbet och jag petade på den som hastigast. Hann också tänka – och basunera ut på Twitter – att det minsann var ett särdeles trist omslag på en så superb bok, synd eftersom jag gärna ser att så många som möjligt läser den!

Sen är @helenadahlgren plötsligt snäll och upplyser mig om att jag tydligen är citerad på nämnda omslag! Där fick jag sedan stå med lång näsa, för nu ser jag ju på omslaget i ett heeelt annat ljus…
Och om jag nu måste köpa hem även pocketutgåvan till hemmahyllan? Jag tror bestämt det!