Bokbabbel, Bohman och blurben

20110730-080916.jpg

Så här var det. Therese Bohmans fantastiska bok Den drunknade hade anlänt till jobbet och jag petade på den som hastigast. Hann också tänka – och basunera ut på Twitter – att det minsann var ett särdeles trist omslag på en så superb bok, synd eftersom jag gärna ser att så många som möjligt läser den!

Sen är @helenadahlgren plötsligt snäll och upplyser mig om att jag tydligen är citerad på nämnda omslag! Där fick jag sedan stå med lång näsa, för nu ser jag ju på omslaget i ett heeelt annat ljus…
Och om jag nu måste köpa hem även pocketutgåvan till hemmahyllan? Jag tror bestämt det!

Mera Mo, tack!

Hanging Hill av Mo Hayder XXXX
Zoë är polis, kör motorcykel och låter inte män komma henne inpå livet. Sally är den sedermera lämnade hemmafrun med en tonårsdotter. Zoë och Sally är systrar, men på grund av en obehaglig händelse i barndomen hälsar de knappt på varandra trots att de bor i samma stad. Tills deras öden åter möts då en av Sallys dotters skolkompisar hittas brutalt mördad och Zoë är en av de poliser som tar sig an fallet. Systrarnas berättelser löper parallellt där de kämpar på varsitt håll – Sally försöker dryga ut den sinande hushållskassan genom att städa svart hos en minst sagt osympatisk typ.

Skeva karaktärer, spännande mordgåta (varning dock för fräck cliffhanger!), allmänt mörk känsla i brittiska miljöer – allt passar de bokbabbelska preferenserna väldigt bra. Hanging Hill är Mo Hayders fjärde (och nyaste) fristående thriller och jag har definitivt fått upp ögonen för hennes(!) författarskap. Till näst ska jag ge mig på Birdman, första delen i Hayders Jack Caffery-serie. Feuerzeug verkar i alla fall vara förtjust.

Kan vi börja höstmysa snart?

Sommaren är en bra tid för att hinna ikapp läsningen lite grann, många är lediga och även bokutgivningen står på paus. Bokbloggarna lämnar datorerna för främmande länder och internetlösa sommarstugor, så man överöses inte heller av nya boktips varje gång man bänkar sig vid datorn och gör en liten bloggrunda (med betoning på liten då bloggarna alltså inte uppdateras). Och bra så, antar jag, IRL-livet bör levas det också och förhoppningsvis har ni som varit lediga kunnat ladda batterierna ordentligt.

Men vad tror ni, är ni färdigladdade snart? När kommer ni tillbaka och överöser mig med boktips så att jag kan ruinera mig i nätbokhandlarna? När kan vi utbyta tankar om sommarläsningen och se framemot krispiga höstmorgnar? Jag vill se era bokhögar och bokbeställningar! När börjar höstmyset? Jag har redan tjuvstartat pga regnig dag.

”Broken Harbour” uppskjuten

Fellow Tana French-fans, I bring bad news. Jag har – som många andra –  ivrigt nätpetat på Tana Frenchs fjärde bok Broken Harbour i diverse nätbokhandlar och gnuggat händerna över att snart kunna klicka hem den. Fjärde augusti har det hetat, fjärde augusti kommer den. Och nu, med mindre än en vecka kvar till det datumet, upptäcker jag till min fasa (överdrift is my middle name in case you hadn’t noticed) att släppdatumet är uppskjutet – till slutet av mars (detta enligt hennes Facebook-sida, Book Depository och Waterstones)! The horror! Vad ska vi nu läsa?!

”Sommarhuset” – en sågning

Sommarhuset av Anna Fredriksson XX½
Evas, Anders och Majas mamma har oväntat dött. De tre syskonen träffas på begravningen, nästan främlingar för varandra. När arvet ska skiftas visar det sig att alla tre har ärvt mammans sommarhus ute i skärgården – sommarhuset som Eva bott på och restauerat tillsammans med mamman. Eva vill behålla sitt sommarparadis medan syskonen vill sälja. Eva flyr ut till sommarhuset, men snart dyker syskonen med familjer upp med buller och bång, ”för att fixa upp inför försäljningen”.
Ja, det lät ju trevligt och lite lättsamt, med en sliten sommarvilla och tidiga morgondopp. Lite beach house-litt, även om det är svensk och inte amerikansk kust det är frågan om. Tyvärr blir jag bara irriterad. På de buffliga syskonen, men även på Eva som bara drar sig tillbaka och inte alls anstränger sig för att att vara social eller kommunicera. På att författaren låter människor komma och gå bara när de har en roll att spela, för att sedan låta dem försvinna i dunklet igen. För att det tjatas och gnatas och alla är helt oresonliga fram till de sista typ tio sidorna. För att jag hade förväntningar som inte infriades.

Vi måste prata om knullkudden

Minns ni purjolöks- och disktrasekampanjen när Tim Davys bok Amberville gavs ut? Det var den första bok som jag reagerade på att marknadsfördes tillsammans med något annat. Så var det visst någon Kallentoft-deckare som kom i en ”äkta” bevispåse och det senaste i raden är knullkudden från Pocketförlaget.

Det är knepigt detta. Ja, jag är intresserad av marknadsföring och ja, jag tycker det är trevligt att även böcker anses vara ”värdiga” att marknadsföras lite speciellt, men samtidigt kan jag känna en viss aversion mot hela grejen. Det är ju boken man ska tycka om, inte det smålustiga dynvaret. Sedan kan man ytterligare lägga till aspekten att det ju är bloggare och recensenter som får ta del av dessa extraprylar, inte de vanliga läsarna som på riktigt betalar för boken. Även det känns snedvridet, och kan av den som vill läggas som brasved på bålet som rasar mot köpta bloggare. Tudelningen i mig är alltså total, ty jag älskar min fina Cirkeln-tygpåse och jag tyckte det var lite kul när Döden på en blek häst kom invirad i svart sammet tillsammans med en liten flaska liljekonvaljdoft.
Vad tycker #boblmaf?

Tjoff sa det när jag föll ner i fantasyträsket

Kampen om Järntronen av George R.R. Martin XXXX+
Med tanke på att jag inte läst high fantasy sedan jag som tween slukade David Eddings, är jag lite imponerad över att jag som en första reunion med genren drygt tio år senare tog mig an Kampen om Järntronen som minsann är en bok med hög thud factor (tack för att du lärde mig det ordet Läsdagboken!). I mitt tacktal vänder jag mig endast och enbart till Bokstävlarna som dels försåg mig med boken på bokbytet i Stockholm, dels har bloggat och twittrat mycket aktivt och inspirerande om denna hittills femdelade mastodontiska fantasysvit.

För ja, jag gillade ju. Mycket! De första femtio sidorna är det många namn och kungadömen – existerande och förlorade – men snabbt blir jag engagerad i de olika karaktärernas öden. Boken berättas ur en hel massa människors perspektiv, men de är klart åtskilda med egna, relativt korta, kapitel och det fungerar utmärkt. Ibland överlappar perspektiven varandra, oftast skildrar de dock enskilda händelser i denna utspridda värld, händelser som dock har effekter som sprider sig som ringar på vattnet i den politiskt medvetna världen. Men oroa er inte fantasyfobiker, visst finns det rostiga ringbrynjor och klirrande svärd, men framför allt finns det engagerande människoöden som gör att man bara läser och läser. Bran! Dany! Catelyn! Åh!

ViLäser läser Bokbabbel

I slutet av veckan damp ViLäser ner i postlådan, och jag kastade mig som vanligt över den. På sidan 12 stötte jag på bekanta bokrelaterade grejer: Novel Teas samt bokarmband som jag själv bloggat om här och här. Däremot fanns det inte minsta lilla hänvisning till Bokbabbel eller ens ett omnämnande om att det är bokbloggosfären som inspirerat till dessa notiser. Hmpf. I bloggosfären är det kutym att länka till ursprungskällan, och det borde väl sannerligen gälla för tryckta tidningar också? Missförstå mig inte, jag är glad och stolt över att någon på ViLäser läser Bokbabbel, men i så fall behöver de väl inte hyckla med det?

Tegelstenarna ofta värda mödan

Det är en underlig känsla att passera gränsen för tegelstensroman – för min del går den ”redan” vid anspråkslösa 500 sidor – och veta att man knappt har kommit halvvägs i boken. Jag talar såklart om A Clash of Kings, som exklusive kartor och släktutredningar går loss på 969 sidor. Men vet ni, det är värt det!

Personligen förespråkar jag gärna något kortare böcker, säg en sisådär 300 sidor brukar räcka bra för mig för att verkligen kunna komma in i boken men samtidigt känna att jag inte kommer att behöva släpa runt på den en månad. (Varför? Dels för att jag helt enkelt är en rastlös läsare som känner pressen av alla olästa böcker som ännu väntar, dels p.g.a. det där tjafset med lässtatistiken. Om jag är van vid att läsa minst tio, ofta närmare femton böcker i månaden, känns ett mindre antal som ett ”misslyckande”. Fånigt men sant.) Nu beror det ju såklart på boken och författaren vilket sidantal som är lämpligt, men som en gyllene regel funkar 300 sidor bra. Vilket är lite ironiskt då jag betänker stora läsupplevelser i mitt liv och upptäcker att t.ex. Shantaram, The Passage och tidigare Barbara Woods och Diana Gabaldons (hej skämskudde!) romaner alla stämplade in som tegelstenar. Hoppsan. Kanske är det så, att när jag väl ger mig själv chansen att verkligen sjunka ner i något mastodontverk, ja då kan det bli en sann succé?

Hur tänker ni, tummen upp eller ner för tegelstenar? Och vid vilket sidantal drar ni gränsen för dem?

Barnet som försvann

Deceptions av Rebecca Frayn XXX½
Julian bor ihop med Annie som har två barn, Dan och Rachel. Barnens pappa är död men Julian kommer rätt bra överens med Rachel, den yngre av barnen. Med Dan är det lite struligare. Så en dag försvinner Dan, 12 år, på väg hem från skolan, och familjelivet slås i spillror. Annie gråter och blir allt mer apatisk och Rachel undrar när storebror ska komma hem igen. Annie köper presenter åt Dan, till födelsedagen och till jul, men polisen har inte ett spår.

Vilket grymt öde, att inte veta vad som har hänt ens närmaste! Att inte kunna sörja och gå vidare, utan att leva där med en gnutta av hopp medan resten av omvärlden tycker att du är lite tokig. Att boken är berättad ur Julians perspektiv ger den enligt min mening ett lyft, man känner mamma Annies sorg men också Julians frustration över ett förhållande som bleknar bort i skuggan av den frånvarande sonen. Precis som Enligt O har jag dock svårt att begripa mig på varför kapitlen går i omvänd ordning, som en nedräkning mot… vadå?

Arkiverar ni?

En fråga förresten, medan jag lägger till länkar och snokar runt bland widgets:arna, arkiverar ni era blogginlägg på något sätt, offline alltså? Om det otänkbara skulle hända och alltihop skulle krascha, skulle ni ha något kvar då? Hur gör ni? Kopierar in i Word eller något mer avancerat?

Same same but different

Hej! Ser ni mig? Puh, någon har i alla fall hittat hit! Ja, så här blev det till sist, efter drygt sex år på Blogger flyttar Bokbabbel till WordPress i stället – och med egen domän! Jag har alltid trivts bra på Blogger, men efter att upprepade gånger fått höra om diverse kommentarsproblem (+ vårens inloggninsproblem) fick jag till sist ta mitt pick och pack och flytta. Tveksamt går jag runt och pratar i mitt än så länge väldigt kala bloggvardagsrum – kan vi hjälpas åt att göra det mysigt tror ni? Och hear me when I say: även om adressen är en annan och utseendet wordpressifierat så kommer jag definitivt att fortsätta blogga i samma gamla bokhamstrande, nördiga, Converseälskande anda!