Det är en underlig känsla att passera gränsen för tegelstensroman – för min del går den ”redan” vid anspråkslösa 500 sidor – och veta att man knappt har kommit halvvägs i boken. Jag talar såklart om A Clash of Kings, som exklusive kartor och släktutredningar går loss på 969 sidor. Men vet ni, det är värt det!

Personligen förespråkar jag gärna något kortare böcker, säg en sisådär 300 sidor brukar räcka bra för mig för att verkligen kunna komma in i boken men samtidigt känna att jag inte kommer att behöva släpa runt på den en månad. (Varför? Dels för att jag helt enkelt är en rastlös läsare som känner pressen av alla olästa böcker som ännu väntar, dels p.g.a. det där tjafset med lässtatistiken. Om jag är van vid att läsa minst tio, ofta närmare femton böcker i månaden, känns ett mindre antal som ett ”misslyckande”. Fånigt men sant.) Nu beror det ju såklart på boken och författaren vilket sidantal som är lämpligt, men som en gyllene regel funkar 300 sidor bra. Vilket är lite ironiskt då jag betänker stora läsupplevelser i mitt liv och upptäcker att t.ex. Shantaram, The Passage och tidigare Barbara Woods och Diana Gabaldons (hej skämskudde!) romaner alla stämplade in som tegelstenar. Hoppsan. Kanske är det så, att när jag väl ger mig själv chansen att verkligen sjunka ner i något mastodontverk, ja då kan det bli en sann succé?

Hur tänker ni, tummen upp eller ner för tegelstenar? Och vid vilket sidantal drar ni gränsen för dem?