Tegelstenarna ofta värda mödan

Det är en underlig känsla att passera gränsen för tegelstensroman – för min del går den ”redan” vid anspråkslösa 500 sidor – och veta att man knappt har kommit halvvägs i boken. Jag talar såklart om A Clash of Kings, som exklusive kartor och släktutredningar går loss på 969 sidor. Men vet ni, det är värt det!

Personligen förespråkar jag gärna något kortare böcker, säg en sisådär 300 sidor brukar räcka bra för mig för att verkligen kunna komma in i boken men samtidigt känna att jag inte kommer att behöva släpa runt på den en månad. (Varför? Dels för att jag helt enkelt är en rastlös läsare som känner pressen av alla olästa böcker som ännu väntar, dels p.g.a. det där tjafset med lässtatistiken. Om jag är van vid att läsa minst tio, ofta närmare femton böcker i månaden, känns ett mindre antal som ett ”misslyckande”. Fånigt men sant.) Nu beror det ju såklart på boken och författaren vilket sidantal som är lämpligt, men som en gyllene regel funkar 300 sidor bra. Vilket är lite ironiskt då jag betänker stora läsupplevelser i mitt liv och upptäcker att t.ex. Shantaram, The Passage och tidigare Barbara Woods och Diana Gabaldons (hej skämskudde!) romaner alla stämplade in som tegelstenar. Hoppsan. Kanske är det så, att när jag väl ger mig själv chansen att verkligen sjunka ner i något mastodontverk, ja då kan det bli en sann succé?

Hur tänker ni, tummen upp eller ner för tegelstenar? Och vid vilket sidantal drar ni gränsen för dem?

12 tankar på “Tegelstenarna ofta värda mödan

    • Ähum ähum ”Jonathan Strange & Mr Norrell” står oläst och otymplig i hyllan, Kingens ”Under the Dome” kom jag drygt halvvägs i (och gillade) men ändå står den bara där..

  1. Jag älskar vanligtvis tegelstenar. Runt 600 sidor är nog min ideala längd för en bok, lite beroende på genre och sådär. Men efter att ha klämt hela ASoIaF på bara några månader så är jag lite mätt på just tegelstenar, känner att jag behöver läsa kortisar i några veckor nu för att återhämta mig.
    Min gräns går vid 1000, ungefär där börjar det bli fysiskt jobbigt att läsa. Då funkar nästan bara storpocket, och det är inget format jag vanligtvis föredrar.

    • Ja du och DP-Helena är riktiga tegelstensförespråkare, det vet jag ju. Förstår också att du är lite matt nu, samtidigt som jag skulle vilja påstå att A Song of Ice and Fire hittills har lyckat med ytterligare en omöjlig sak – att få mig att vilja sträckläsa alltihopa. Vet inte om det kommer att bli så, men vanligtvis brukar jag vilja sprida ut författarskapet lite för att inte tröttna

  2. Det är inte antalet sidor i sig som är viktigt, tycker jag. En bok med många sidor men som bara är långrandig…nej, då är det bättre med en med färre antal sidor. Är boken däremot hur bra som helst så är ju ”tegelstenen” rätt angenäm…

    • Du har såklart rätt, det var bara en allmän generalisering jag gjorde, vad jag märkt att jag på det stora hela gillar. Några absoluta favoriter är också ”Du eller aldrig” (Kivelä) och ”Den drunknade” (Bohman) och de var kanske max 250 sidor båda två

  3. Tegelstenar är oslagbara! Shantaram är ett jättebra exempel på hur fantastiskt det kan bli 🙂

    (Jodi Picoults House Rules däremot… där hade jag mer än gärna rivit ut buntvis av sidor med överflödiga ”föreläsningar”…)

    • Ja, ”Shantaram” är verkligen läsvärd! Hmm, har ”House Rules” hemma i en rätt lätthanterlig pocket, har tänkt på att ta med till lata bröllopsresedagara t.ex. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s