Tjoff sa det när jag föll ner i fantasyträsket

Kampen om Järntronen av George R.R. Martin XXXX+
Med tanke på att jag inte läst high fantasy sedan jag som tween slukade David Eddings, är jag lite imponerad över att jag som en första reunion med genren drygt tio år senare tog mig an Kampen om Järntronen som minsann är en bok med hög thud factor (tack för att du lärde mig det ordet Läsdagboken!). I mitt tacktal vänder jag mig endast och enbart till Bokstävlarna som dels försåg mig med boken på bokbytet i Stockholm, dels har bloggat och twittrat mycket aktivt och inspirerande om denna hittills femdelade mastodontiska fantasysvit.

För ja, jag gillade ju. Mycket! De första femtio sidorna är det många namn och kungadömen – existerande och förlorade – men snabbt blir jag engagerad i de olika karaktärernas öden. Boken berättas ur en hel massa människors perspektiv, men de är klart åtskilda med egna, relativt korta, kapitel och det fungerar utmärkt. Ibland överlappar perspektiven varandra, oftast skildrar de dock enskilda händelser i denna utspridda värld, händelser som dock har effekter som sprider sig som ringar på vattnet i den politiskt medvetna världen. Men oroa er inte fantasyfobiker, visst finns det rostiga ringbrynjor och klirrande svärd, men framför allt finns det engagerande människoöden som gör att man bara läser och läser. Bran! Dany! Catelyn! Åh!

Annonser

ViLäser läser Bokbabbel

I slutet av veckan damp ViLäser ner i postlådan, och jag kastade mig som vanligt över den. På sidan 12 stötte jag på bekanta bokrelaterade grejer: Novel Teas samt bokarmband som jag själv bloggat om här och här. Däremot fanns det inte minsta lilla hänvisning till Bokbabbel eller ens ett omnämnande om att det är bokbloggosfären som inspirerat till dessa notiser. Hmpf. I bloggosfären är det kutym att länka till ursprungskällan, och det borde väl sannerligen gälla för tryckta tidningar också? Missförstå mig inte, jag är glad och stolt över att någon på ViLäser läser Bokbabbel, men i så fall behöver de väl inte hyckla med det?

Tegelstenarna ofta värda mödan

Det är en underlig känsla att passera gränsen för tegelstensroman – för min del går den ”redan” vid anspråkslösa 500 sidor – och veta att man knappt har kommit halvvägs i boken. Jag talar såklart om A Clash of Kings, som exklusive kartor och släktutredningar går loss på 969 sidor. Men vet ni, det är värt det!

Personligen förespråkar jag gärna något kortare böcker, säg en sisådär 300 sidor brukar räcka bra för mig för att verkligen kunna komma in i boken men samtidigt känna att jag inte kommer att behöva släpa runt på den en månad. (Varför? Dels för att jag helt enkelt är en rastlös läsare som känner pressen av alla olästa böcker som ännu väntar, dels p.g.a. det där tjafset med lässtatistiken. Om jag är van vid att läsa minst tio, ofta närmare femton böcker i månaden, känns ett mindre antal som ett ”misslyckande”. Fånigt men sant.) Nu beror det ju såklart på boken och författaren vilket sidantal som är lämpligt, men som en gyllene regel funkar 300 sidor bra. Vilket är lite ironiskt då jag betänker stora läsupplevelser i mitt liv och upptäcker att t.ex. Shantaram, The Passage och tidigare Barbara Woods och Diana Gabaldons (hej skämskudde!) romaner alla stämplade in som tegelstenar. Hoppsan. Kanske är det så, att när jag väl ger mig själv chansen att verkligen sjunka ner i något mastodontverk, ja då kan det bli en sann succé?

Hur tänker ni, tummen upp eller ner för tegelstenar? Och vid vilket sidantal drar ni gränsen för dem?

Barnet som försvann

Deceptions av Rebecca Frayn XXX½
Julian bor ihop med Annie som har två barn, Dan och Rachel. Barnens pappa är död men Julian kommer rätt bra överens med Rachel, den yngre av barnen. Med Dan är det lite struligare. Så en dag försvinner Dan, 12 år, på väg hem från skolan, och familjelivet slås i spillror. Annie gråter och blir allt mer apatisk och Rachel undrar när storebror ska komma hem igen. Annie köper presenter åt Dan, till födelsedagen och till jul, men polisen har inte ett spår.

Vilket grymt öde, att inte veta vad som har hänt ens närmaste! Att inte kunna sörja och gå vidare, utan att leva där med en gnutta av hopp medan resten av omvärlden tycker att du är lite tokig. Att boken är berättad ur Julians perspektiv ger den enligt min mening ett lyft, man känner mamma Annies sorg men också Julians frustration över ett förhållande som bleknar bort i skuggan av den frånvarande sonen. Precis som Enligt O har jag dock svårt att begripa mig på varför kapitlen går i omvänd ordning, som en nedräkning mot… vadå?

Arkiverar ni?

En fråga förresten, medan jag lägger till länkar och snokar runt bland widgets:arna, arkiverar ni era blogginlägg på något sätt, offline alltså? Om det otänkbara skulle hända och alltihop skulle krascha, skulle ni ha något kvar då? Hur gör ni? Kopierar in i Word eller något mer avancerat?

Same same but different

Hej! Ser ni mig? Puh, någon har i alla fall hittat hit! Ja, så här blev det till sist, efter drygt sex år på Blogger flyttar Bokbabbel till WordPress i stället – och med egen domän! Jag har alltid trivts bra på Blogger, men efter att upprepade gånger fått höra om diverse kommentarsproblem (+ vårens inloggninsproblem) fick jag till sist ta mitt pick och pack och flytta. Tveksamt går jag runt och pratar i mitt än så länge väldigt kala bloggvardagsrum – kan vi hjälpas åt att göra det mysigt tror ni? Och hear me when I say: även om adressen är en annan och utseendet wordpressifierat så kommer jag definitivt att fortsätta blogga i samma gamla bokhamstrande, nördiga, Converseälskande anda!