Lilla huset på prärien goes Australien

Torsdagsbarn av Sonya Hartnett XXXX-
1930-tal i Australien. Harpers familj bor i ett trångbott ruckel på en mark som är så torr och utarmad att det inte går att odla något där. Harpers pappa fångar kaniner som de äter och försöker sälja. Lillebror Tin vänder sig ifrån familjen och kryper ner under verandan där han börjar gräva tunnlar som sträcker sig allt längre och längre bort.
Harpers familj är beroende av en rik storbonde som förvisso kommer dem till hjälp när nöden är som störst, men som också utnyttjar familjemedlemmarna som står i beroendeställning till honom. Jag får lite Lilla huset på prärien-vibbar, men det här är betydligt mörkare och sorgligare. Det här är en fin bok, även om jag inte blir riktigt lika elegisk som Bia (trots att vi i övrigt har så gott som identisk boksmak). Jag fascineras av Tin som blir helt förvildad i sina tunnlar, och av barnen som offrar sig för familjen då pappan börjar supa upp de få mynt de har.
Torsdagsbarn tilldelades ALMA-priset år 2008.

Kavalleriet

In the midst of this hormonal gloom, however, the cavalry finally arrives, over the hill, jangling its spurs, and epaulettes shining in the sun: my green library card. Now I’m 13, I can get adult books out of the library, without having to borrow my parents’ cards. And that means I can get secret books out. Dirty books. Books with sex in.

– Caitlin Moran, How To Be a Woman

Nora. Inte staden alltså.

Förra veckan pratade Helena och jag oss varma om guilty pleasure-läsning i kommentarsfältet på Pocket Shops blogg. Det handlade – såklart  – om Nora Roberts. Nora Roberts, som skriver om ”stark kvinna med passionerat intresse möter snygg man som ser att hon är skör inombords och finner vägen till hennes hjärta medan mördaren lurar i skuggorna”. Som jag läser en bok av en gång i året, beväpnad med både skämskudde och nostalgiglasögon. Som säljer 27 böcker i minuten världen över, och som jag ser utkommer med ytterligare en ”nervkittlande spänningsroman” i januari…

Vem eller vad är er litterära guilty pleasures?

En liten lovebomb fredagen till ära

Delirium av Lauren Oliver XXXX+
Lena är 17 år och ska snart genomgå the procedure. Än så länge är hon en flamsig tonåring som kan råka ut för det allra mest fruktade – kärlek – men om 95 dagar finns det inte längre en sådan risk. Lena längtar efter det, eftersom hennes mamma var en sådan som älskade och sedermera begick självmord p.g.a. den skada kärleken orsakade henne. I väntan på the procedure finns det löprundor att springa med bästisen Hana, high school-graduation att fira, en lång het Portland-sommar att njuta av innan det allvarliga vuxenlivet börjar.
Enter: Alex. Som har hår som lockar sig vid öronen, ögon som glittrar av skratt och som Lena känner att hon kan prata om allt, t.o.m. sin mamma, med. Som Lena, snälla skötsamma Lena, plötsligt är redo att bryta regler för, eftersom flickor och pojkar som inte genomgått the procedure inte får umgås. Alex som inte är som alla andra, som berättar om livet utanför stängslet, om människor som inte genomgått the procedure och lever lyckliga inte trots utan p.g.a. kärlek. Som ifrågasätter The Safety, Health, and Happiness Handbook (som även kallas The Book of Shhh…!)

Ja, ni fattar säkert. Men det här är bra, riktigt riktigt bra! Det här är en bok som får dig att hålla andan av spänning, att gråta, att hojta ilsket över det hjärntvättade dystopiska samhälle Lena och Hana lever i. Det är The Handmaid’s Tale möter The Hunger Games, och den är fullkomligt omöjlig att lägga ifrån sig. Lauren Oliver plockar även några extra pluspoäng med det här höstromantiserande citatet:

My heart is drumming in my chest so hard it aches, but it’s the good kind of ache, like the feeling you get on the first day of real autumn, when the air is crisp and the leaves are all flaring at the edges and the wind smells just vaguely of smoke – like the end and the beginning of something all at once.

Med andra ord, strunta i det skumma omslaget, avboka dina helgplaner och spring förbi Pocket Shop på väg hem från jobbet i dag! Samt håll tummarna för att tiden går snabbt till mars nästa år – då kommer nämligen nästa del, Pandemonium!

E-bokssvetten

I dag är det, som ni alla garanterat märkt, första recensionsdag för Christine Falkenlands nya roman Sfinx. En liten svängom i bokbloggosfären ger vid handen att boken är helt fantastisk. Jag vill också vara med i Sfinx-klubben och upptäckte att den finns till salu som e-bok till ett betydligt överkomligare pris än i inbundet format (hurra!). Hade läst att även e-böcker köpta på Adlibris ska gå att läsa på amerikanska Kindle, och i maj trixade jag ju faktiskt dit John Ajvide Lindqvists bra-iga zombiesplatterbok Tjärven. Den här gången var det dock inte lika lätt. Efter många svettiga minuter samt ovärderliga hjälptweets och -mail från Böcker, böcker, böcker vågade jag slutligen trycka på den knapp som skulle ladda ner boken till Adlibris egen läsplatta Letto (till skillnad från den mer logiska ”Hämta”-knappen som jag tryckt på ett antal gånger utan resultat). However var det konstigt nog Letto-knappen som funkade, och Sfinx kom hem till mig (min Mac) på två sekunder. Ytterligare två minuter senare hade jag med hjälp av gratisprogrammet Calibre omformaterat filen till en Mobi-fil (lätt som en plätt) och förde in den på Kindle där den är lika lättläst (font-storleken går att ändra etc.) som en e-bok köpt på Amazon. Slutet gott, allting gott!

Men nu blir det faktiskt skönt med jobb och lite enklare bokköp. För kunderna vill säga, den här bokhamstern ska inte shoppa något mer denna vecka. Månad. Årstid? (Yeah, right!)

Möt mig i Ezzz…tepona

Möt mig i Estepona av Åke Edwardson XX+
Men Åke! Vad är detta? Det ska erkännas att jag läste din kommissarie Winter-serie med mina rosa Göteborgsmiljö-glasögon på, men det var inte bara miljön som intresserade mig i dem. Nej, jag gillade Winter och deckarintrigen var för det mesta medryckande och bra även om du – helt naturligt – hade dina toppar och dalar. Jag var lite besviken då du lämnade deckargenren för Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem, och var därför glad över att du hittat tillbaka till genren med Möt mig i Estepona. Tills jag började läsa den vill säga.
Peter till exempel, din huvudperson. Jag känner inget för honom, trots att det börjar hända honom obehagliga saker. Han vrider sig som en mask så att jag inte får något grepp om honom. Och Rita, hans hustru, som tycker att alltihop verkar konstigt men knappt ifrågasätter någonting utan bara följer med Peter till Estepona där han är borta hela dagarna – vem reagerar så? Dessutom tycker jag att intrycket blir hafsigt, det hoppar mellan styckena och slutet blir alldeles för pang-pang för att jag ska uppskatta det. Nej Åke, det här var verkligen en besvikelse.
Rec.ex. från Leopard förlag.