Änglamakerskan av Camilla Läckberg XXX
År 1974 försvinner en hel familj spårlöst från sin egen påsklunch. När polisen anländer till platsen, internatskolan på ön Valö utanför Fjällbacka, står maten på bordet och bara yngsta dottern Ebba, ett år, står att finna. Nästan 30 år senare återvänder Ebba till sitt barndomshem för att efter en personlig tragedi försöka rusta upp det gamla huset till ett bed&breakfast. Men så fort hon och hennes man sätter igång stöter de på ”motgångar” som mordbrand och gammalt blod under golvplankorna. Ska det gamla familjemysteriet äntligen få sin lösning?

Jag tror att jag hade gillat den här boken när jag var yngre. Titeln dubbelmening, de tre parallellt berättade tidsperspektiven som slutligen smälter ihop till en ”rafflande” lösning. Nu känns det mest… inte så bra faktiskt. Som om jag läst alltihop förut. Ja, vi veeet att Ericas svärmor blandar sig i sina barnbarns uppfostran. Vi veeet att Erica sticker näsan i blöt på de mest osannolika sätt, klampar omkring på brottsplatser och ljuger för sin man för att få sin vilja igenom. Mellberg som är högsta hönset på polisstationen beter sig klumpigt – som vanligt. Jag menar inte att Läckberg ska låta sina karaktärer förändras med ett ryck, men börjar det här inte bli alldeles för förutsägbart? Jovisst, Gösta växer kanske en aning, och för Martin går det inte bra, men det flyter helt enkelt inte på så obehindrat längre. Kanske har Läckberg fastnat i alltför trygga hjulspår, kanske har jag gått vidare från sådana här slags böcker?
Rec.ex. från Forum.

Svart himmel av Arnaldur Indridason XXX
Efter flera böcker med först Erlendur och sedan Elínborg i huvudrollerna är det nu Sigurdur Olí som får växa till sig i den nyaste boken om Reykjavikspoliserna. Tyckte att det i något skede tenderade att bli lite småtrist med den dystre Erlendur i huvudrollen och applåderade därför Elínborgs nya framträdande roll i Mörka strömmar. Tyvärr fungerar det inte lika bra med Sigurdur.

Erlendur är fortfarande frånvarande, faktum är att den här boken verkar utspela sig helt parallellt med Mörka strömmar då det pratas om att Erlendur rest iväg till en annan del av Island och att ingen har kontakt med honom. Men Sigurdur alltså, han får försöka lösa ett fall som vindlar mellan utpressning och (mänskliga) torpeder. Indridason väver också in partier om det korrupta bankväsendet pre-bankkrasch (boken utkom på isländska år 2009), och jag gillar att hans idé, att knyta an till något aktuellt, binda boken vid sin tid. Tyvärr känns det torrt och icke-engagerande, och Sigurdur som också går omkring och deppar efter sitt havererade förhållande bidrar inte direkt till att lyfta boken. Missförstå mig inte, böcker får gärna innehålla mörker och en viss dysterhet, men det måste göras skickligt för att inte sänka boken och det känns som om Indridason inte riktigt lyckas med det här. Jag hoppas det lyfter igen, jag brukar se framemot Indridasons boksläpp och jag vill veta hur det ska gå med Erlendurs eviga sökande efter lillebrodern som försvann. Men det kommer att behövas något som gör att boken gnistrar till lite, nu känns det här mest grått och rentav… trist.
Rec.ex. från Norstedts.