Änglamakerskan av Camilla Läckberg XXX
År 1974 försvinner en hel familj spårlöst från sin egen påsklunch. När polisen anländer till platsen, internatskolan på ön Valö utanför Fjällbacka, står maten på bordet och bara yngsta dottern Ebba, ett år, står att finna. Nästan 30 år senare återvänder Ebba till sitt barndomshem för att efter en personlig tragedi försöka rusta upp det gamla huset till ett bed&breakfast. Men så fort hon och hennes man sätter igång stöter de på ”motgångar” som mordbrand och gammalt blod under golvplankorna. Ska det gamla familjemysteriet äntligen få sin lösning?
Jag tror att jag hade gillat den här boken när jag var yngre. Titeln dubbelmening, de tre parallellt berättade tidsperspektiven som slutligen smälter ihop till en ”rafflande” lösning. Nu känns det mest… inte så bra faktiskt. Som om jag läst alltihop förut. Ja, vi veeet att Ericas svärmor blandar sig i sina barnbarns uppfostran. Vi veeet att Erica sticker näsan i blöt på de mest osannolika sätt, klampar omkring på brottsplatser och ljuger för sin man för att få sin vilja igenom. Mellberg som är högsta hönset på polisstationen beter sig klumpigt – som vanligt. Jag menar inte att Läckberg ska låta sina karaktärer förändras med ett ryck, men börjar det här inte bli alldeles för förutsägbart? Jovisst, Gösta växer kanske en aning, och för Martin går det inte bra, men det flyter helt enkelt inte på så obehindrat längre. Kanske har Läckberg fastnat i alltför trygga hjulspår, kanske har jag gått vidare från sådana här slags böcker?
Rec.ex. från Forum.
Bokbabbel 
Alltså, gääääsp vad trist den här var. Jag gav upp efter några ynka kapitel och har surmagebloggat om det. Blir det ens något litet mord till sist? Håller helt med om hur tradigt det är att läsa om hur korkat karaktärerna beter sig bok efter bok. Treading water, she is.
Skummade igenom din recce imorse ja. Borde väl förstå att sluta läsa en del av de svenska deckarserierna, men har inte lyckats ännu. Bär ännu på någonslags hopp om att det plötsligt ska lyfta…
Jag klickade faktiskt hem den, 69 kronor som e-bok hos adlibris mellan 11-13 ju! Har börjat läsa och känns hittills som okej slöläsning, för det priset.
Det var ett bra erbjudande!
Det låter så himla kladdigt och tråkigt att jag dör uäk-döden bara av att tänka mig att läsa den.
Ska inte börja heller. 😉
Gör inte det! Så långt från seriemördarsommar man kan komma. 😉
Det är synd faktiskt, att så många svenska deckare blir kladdiga och trista i stället för fantastiska och intressanta som de anglosaxiska motsvarigheterna! Varför det? Blir det för hög igenkänningfaktor för oss eller vad är det frågan om?
Intressant att reflektera kring! Tror nästan jag måste tillägna detta ett helt inlägg, men kort uttryckt tror jag att efterfrågan styr tillgång. Många – och detta är för mig helt obegripligt – vill ha sina deckare just så här vardagstrista och disktrasekladdiga. Ergo deppiga kommissarier med magsår, vardagstraggel och limpmackor. Men som sagt, jag återkommer!
Please do!
Pingback: Vardagsgegget i svenska deckare: en högst personlig hypotes « Dark Places