Iris av Viktoria Myrén XXX½
Malva är barnet som överlevde. Hennes mamma Viola var gravid och i sjunde månaden föder hon plötsligt fram först ett litet litet barn och sedan – till allas förvåning – ytterligare ett. Barnens hjärtljud har varit så synkoniserade att de låtit som ett och samma. Malvas syster, Iris, lever dock inte länge, och förlusten av barnet sitter hårt hos Viola. Läsaren får följa de två kvinnorna då Malva flyttar till Nicaragua efter sin pojkvän Jonas medan Viola går kvar hemma, rensar frenetiskt i sin trädgård och betraktar sin man som blivit så glömsk och annorlunda.

Malvas liv i Nacaragua känns lika klibbigt och tryckande som klimatet där. De svenska expat-kvinnorna ses ibland, och det gäller att vara med så att man inte blir den de andra pratar om. Jonas och Malva pratar förbi varandra, vänder ryggen till medan luftkonditioneringen susar svagt. Och hemma i Sverige går Viola och funderar över bambu samtidigt som man förstår att hon bara försöker undkomma smärtsamma minnen.
Romanen går loss på ungefär 250 sidor, men går rätt långsamt att läsa. Den vindlar sig stundvis mellan olika tider, och återvänder många gånger till förlossningsögonblicket, med slemmiga små barn, ett stum pappa som automatisk lyfter kameran och blå navelsträngar som ringlar ut över låren. Viola som blir så sjuk, och som vägrar ta i sin döda dotter trots sjuksköterskans uppmaningar. Det är starka ämnen Myrén behandlar, och hon kretsar precis som i debuten kring kvinnoöden och -relationer. Jag känner dock att hon skriver in lite för många grejer i sin roman, något som gör att en hel del lämnas lite på hälft. Jag hade t.ex. gärna läst mer om Iris och Malvas storasyster som knappt gör något väsen av sig i romanen, var står hon i berättelsen?
Rec.ex. från Ordfront.