Upprörd

I dag upprörs jag över två litteraturrelaterade saker:

1. Att jag fick en avi i postlådan i dag, men att jag p.g.a. jobb och helgens författarutbildning inte kan hämta ut boken (Sankta Psyko, tror jag, vilket gör mig ännu mer frustrerad eftersom jag verkligen vill läsa boken även om recensionerna varit rätt ljumma/besvikna) förrän på tisdag. Tisdag! Det är ju typ en vecka dit!

2. Och sedan i kategorin ”Saker som på riktigt är upprörande och inte bara Bokbabbels fåniga i-landsproblem”: att Joyce Carol Oates numera döde make Raymond Smith enligt A Widow’s Story/Änkans bok och sedermera Fiktiviteters recension tydligen inte läste Oates böcker! Va? Ok, kvinnan skriver ju fler böcker ensam än den samlade amerikanska författarkåren tillsammans, men nog kunde han väl ha ansträngt sig att läsa åtminstone ett verk här och där? Hennes författarroll måste ju ändå utgöra en väsentlig del av hennes personlighet, vad underligt att Smith då valde att inte alls lära känna den sidan av henne. Och vad konstigt det måste ha varit, för både henne och honom, att inte alls kunna referera till hennes olika verk eftersom han hade noll koll. Underligt också att det här inte kom upp i Joyce Carol Oates dagbok jag läste häromåret, där verkade paret snarare prata konstant och ha middagar ständigt och jämt. Intressant som sagt. Undrar om hennes nya man läser böckerna?

23 tankar på “Upprörd

  1. Problem 1: Jag förstår till fullo din frustration, tisdag är ju hur långt bort som helst!
    Problem 2: Det är väldigt svårt att förstå men när man läser boken verkar det dels vara hans val men också hennes vilja. Det verkar väldigt viktigt för henne (och dem vad det verkar) att skilja på de olika roller de har. De verkar ha pratat men inte om hennes författarskap. Är lite sugen på att läsa hennes dagbok.

    • 1. Tack! Hur avlägset som helst ju!
      2. Ja, du skrev ju om det där med hennes olika roller/personas, och det är hon inne på också i dagboken (som är intressant, läs den!). Underligt tycker jag, och även om det kanske är något av en nödvändighet att försöka hålla rollerna isär så tycker jag fortfarande att det är underligt – och sorgligt!

  2. Jag förstår fullständigt att han inte läste hennes böcker. Jag vill inte läsa skönlitteratur nån jag känner skriver, för jag vill inte veta exakt vad som försiggår i deras huvuden.

    • Mycket intressant! Ja, jag kan förstå din känsla att det skulle kännas underligt, men samtidigt skulle jag inte kunna låta bli! Men så är jag också nyfiken av mig.

  3. Tycker det ligger en stor respekt i att inte läsa sin älskades böcker, om det nu var så att hon själv ville det. Man behöver väl inte ha tillgång till den andras alla själsliga rum? Faktiskt tror jag det kan vara bäst så. Att säga: du får den här biten av mig, men inte den här. Och så respekterar man det.

    • Jag borde nog läsa boken själv först för att riktigt ha koll på vem som ville vad, och jo, förvisso är det respektfullt om det nu verkligen var hennes uttryckliga önskan. Men man har ju ändå inte tillgång till alla själsliga rum som du så fint uttrycker det, och för mig låter det bara själviskt att inte ta del av den andras liv och leverne.

    • Jag är nog inne på din linje här, Temumriken. Det finns stora fördelar med att inte dela allt, särskilt i ett långt förhållande. När det gäller att läsa sin älskades litterära verk tror jag också det kan vara svårt att helt koppla bort den privata relationen och att den då påverkar uppfattningen om det lästa. Om jag skrev en bok är jag inte så säker på att jag skulle låta min sambo läsa den. Jo, kanske om det var en deckare, men inte en roman.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s