I dag upprörs jag över två litteraturrelaterade saker:
1. Att jag fick en avi i postlådan i dag, men att jag p.g.a. jobb och helgens författarutbildning inte kan hämta ut boken (Sankta Psyko, tror jag, vilket gör mig ännu mer frustrerad eftersom jag verkligen vill läsa boken även om recensionerna varit rätt ljumma/besvikna) förrän på tisdag. Tisdag! Det är ju typ en vecka dit!
2. Och sedan i kategorin ”Saker som på riktigt är upprörande och inte bara Bokbabbels fåniga i-landsproblem”: att Joyce Carol Oates numera döde make Raymond Smith enligt A Widow’s Story/Änkans bok och sedermera Fiktiviteters recension tydligen inte läste Oates böcker! Va? Ok, kvinnan skriver ju fler böcker ensam än den samlade amerikanska författarkåren tillsammans, men nog kunde han väl ha ansträngt sig att läsa åtminstone ett verk här och där? Hennes författarroll måste ju ändå utgöra en väsentlig del av hennes personlighet, vad underligt att Smith då valde att inte alls lära känna den sidan av henne. Och vad konstigt det måste ha varit, för både henne och honom, att inte alls kunna referera till hennes olika verk eftersom han hade noll koll. Underligt också att det här inte kom upp i Joyce Carol Oates dagbok jag läste häromåret, där verkade paret snarare prata konstant och ha middagar ständigt och jämt. Intressant som sagt. Undrar om hennes nya man läser böckerna?
Bokbabbel 
Problem 1: Jag förstår till fullo din frustration, tisdag är ju hur långt bort som helst!
Problem 2: Det är väldigt svårt att förstå men när man läser boken verkar det dels vara hans val men också hennes vilja. Det verkar väldigt viktigt för henne (och dem vad det verkar) att skilja på de olika roller de har. De verkar ha pratat men inte om hennes författarskap. Är lite sugen på att läsa hennes dagbok.
1. Tack! Hur avlägset som helst ju!
2. Ja, du skrev ju om det där med hennes olika roller/personas, och det är hon inne på också i dagboken (som är intressant, läs den!). Underligt tycker jag, och även om det kanske är något av en nödvändighet att försöka hålla rollerna isär så tycker jag fortfarande att det är underligt – och sorgligt!
Lösningen på problem 1 är ju att fixa den där assistenten vi har pratat om. En prao kanske, de är väl billiga i drift? 🙂
Ja, det blir bara mer och aktuellt faktiskt! Fast prao-elever fungerar ju bara i två veckor (även om det brukar vara under den mest intensiva rec.ex.-perioden tror jag), men det vore i alla fall en början 😉
Om du inte hade varit allergisk så hade det annars varit ett bra förslag att försöka dressera något slags husdjur att hämta ut bokpaketen? Ett starkt djur, naturligtvis, för jag tänker mig att paketen kan bli ganska tunga.
Du är full av idéer du! Kanske en… get? 😛
Jag förstår fullständigt att han inte läste hennes böcker. Jag vill inte läsa skönlitteratur nån jag känner skriver, för jag vill inte veta exakt vad som försiggår i deras huvuden.
Mycket intressant! Ja, jag kan förstå din känsla att det skulle kännas underligt, men samtidigt skulle jag inte kunna låta bli! Men så är jag också nyfiken av mig.
Problem 1: Och du kallar dig själv bokälskare? Hur kan du INTE ha planerat in luckor för bokhämt?
Problem 2: Skitstövel.
1. Insåg sedermera att jag hinner på måndag morgon bara jag orkar upp lite tidigare efter en lång och intensiv helg. Men ja, det är ju lite knepigt att få in jobb och skrivkurs och socialt liv och allt vad det innebär när man egentligen borde springa till postkontoret (alternativt tälta vid postlådan)
2. Eller hur?
1. Bra, nu börjar det likna nåt!
2. Ja
Tack för att du hjälper mig förstå de viktiga sakerna i livet 😉
Tycker det ligger en stor respekt i att inte läsa sin älskades böcker, om det nu var så att hon själv ville det. Man behöver väl inte ha tillgång till den andras alla själsliga rum? Faktiskt tror jag det kan vara bäst så. Att säga: du får den här biten av mig, men inte den här. Och så respekterar man det.
Jag borde nog läsa boken själv först för att riktigt ha koll på vem som ville vad, och jo, förvisso är det respektfullt om det nu verkligen var hennes uttryckliga önskan. Men man har ju ändå inte tillgång till alla själsliga rum som du så fint uttrycker det, och för mig låter det bara själviskt att inte ta del av den andras liv och leverne.
Nu blev jag så nyfiken på vad du menar att jag måste fråga: på vilket sätt själviskt? Man ger ju upp något, inte sant?
Men skrivandet är en stor del av Joyces liv, både som arbete och som ”roll”. Och han bara: ”Hah, jag struntar i den delen av ditt liv”. Och nej, såklart behöver man inte vara überinsatt i ALLT i den andras liv, men att inte visa något intresse över huvudtaget?
Vad menar du att man ger upp? Sin egen tid man kunde använda till något annat, eller vad menar du?
Jag menar att han gav upp nöjet att läsa hennes böcker 🙂
Aha, I see 🙂
Jag är nog inne på din linje här, Temumriken. Det finns stora fördelar med att inte dela allt, särskilt i ett långt förhållande. När det gäller att läsa sin älskades litterära verk tror jag också det kan vara svårt att helt koppla bort den privata relationen och att den då påverkar uppfattningen om det lästa. Om jag skrev en bok är jag inte så säker på att jag skulle låta min sambo läsa den. Jo, kanske om det var en deckare, men inte en roman.
Ja, det verkar konstigt om han inte läste en enda av hennes böcker. Det borde ju som du säger intresserat honom att lära känna även den sidan av henne.
Precis vad jag tycker, men intressant nog finns det några i kommentarsfältet som tycker annorlunda!
Oates nye make läser varje ord hon skriver.
Se där! Undrar vad hon tänker nu, den goda Joyce?