Sankta Psyko av Johan Theorin XXX½
Hittar ingen egen recension om boken för tillfället, men visst var det i Skumtimmen den där pappan på Öland höll på och smög omkring nätterna igenom medan han lämnade sina små barn sovandes i ett spökhus? Samma ”tema” går igen i den här boken: Jan Hauger som är nyanställd på ett dagis (eller en förskola som de nuförtiden kallas i Sverige) lämnar barnen sovandes i kuddrummet medan han smyger omkring i underjordiska gångar. Dagiset han jobbar på är nämligen kopplat – både administrativt och fysiskt – till mentalsjukhuset Sankta Patricia, eller Sankta Psyko i folkmun, på granntomten. Barnen har föräldrar som sitter inspärrade där, och eftersom alla barn inte har en annan förälder eller en fosterfamilj får de övernatta på dagiset.

Jan Hauger har naturligtvis inte helt rent mjöl i påsen, det framgår i ett tidigt skede att han har personliga orsaker till att söka sig till Sankta Psyko. Varvat med nutidsberättelsen får man så småningom också läsa om tonårs-Jan, och om en ung arbetande Jan som begår ett stort misstag övertramp. Ingenting av det som framgår kommer dock som chockerande nyheter för mig som redan hunnit ana mig till orsak-verkan-tankegångarna.
Innan jag läste Sankta Psyko hade jag redan hunnit läsa ett antal missnöjda recensioner och tweets om boken. Fullt så missnöjd som t.ex. Calliope är jag inte, men visst blir jag irriterad på det evinnerliga springandet i den underjordiska gången. Nej Jan, gå inte diiit…! Och slutet, vad hände där? Yo, deckar- och skräckförfattare, har vi inte diskuterat det här tidigare: om du redan skrivit 400 sidor kanske du kan lägga lite extra tid även på slutet? De blir så abrupta annars, och lämnar läsaren besviken.
Rec.ex. från Söderströms.