Lärjungen av Hjorth & Rosenfeldt XXXX
Lärjungen är den andra boken i serien om psykologen och seriemördarexperten Sebastian Bergman. Den första, Det fördolda, hypades för kung och fosterland, men när jag väl läste den var jag inte särskilt imponerad. Den slutade dock med en riktig cliffhanger, så jag åtog mig ändå gärna uppdraget att recensera Lärjungen för en dagstidning. Och tur var väl det, för tvåan är mycket bättre!
Först en, sedan flera kvinnor hittas brutalt mördade i sina sovrum i Stockholmstrakten. Morden påminner in i minsta detalj om seriemördaren Edward Hindes dåd femton år tidigare, men Hinde sitter inspärrad på ett mycket säkert fängelse och kan således inte ha någonting med morden att göra. Sebastian Bergman står förvisso inte på god fot med Riksmord för tillfället, men när kopplingen till både Hinde och senare Bergman själv står uppenbar, är Riksmord tvungna att släppa in honom i utredningen. Sebastian Bergman har dessutom flera personliga skäl att vilja jobba igen – och speciellt med vissa människor.
Det beror med största sannolikhet på ett alltför ivrigt Criminal Minds-knarkande, men jag finner fiktiva(!) seriemördare intressanta. Även om boken är nästan 500 sidor tjock, känns den inte för lång eftersom det ständigt händer något större eller mindre som för intrigen framåt. Jag gillar att man får följa olika karaktärer parallellt, och att Sebastian känns lite mänskligare även om han fortfarande är väldigt trulig. Att sedan boken slutar med ytterligare en cliffhanger är kanske något jag hade kunnat klara mig utan, för nu har Hjorth & Rosenfeldt fått mig på kroken i alla fall.
Bokbabbel 
Jag gillade också den här. Har märkt mer och mer att jag gärna faller för deckare med mycket ”fart” i. Jag vill att det ska hända mycket och det ska gärna vara riktigt obehagligt. Seriemördare fascinerar mig också och jag tycker man märker att Sveriges deckarförfattare börjar inse tjusningen med att skriva ur ”Criminal Minds-perspektivet” dvs. med psykiska analyser. Så spännande. Ska bli kul att se vad du tycker om Eldvittnet förresten!
Med tanke på hur feg och typ mörkrädd jag annars är, är det lustigt hur jag gillar mörker i deckare. Och ja, gimme more Criminal Minds-ifierade böcker!
Haha, jag klarar inte av att se på skräckfilm. Sitter bara och gråter av skräck (på riktigt). Men CSI, Criminal Minds och riktigt obehagliga böcker funkar finfint!
+1 på den, hatar skräckfilmer! 😀
Har precis avslutat den här, efter att ha läst Det fördolda direkt innan. Spännande, håller med om att Lärljungen är den bättre boken, om än något mer spekulativ i sitt upplägg.
Och, respekt till författarna för att de vågat göra huvudpersonen till en riktigt skithög. Normalt sett vill man ju på nåt viss tycka om ‘hjälten’ för att orka bry sig om vad som händer, men den här har i alla fall jag svårt att säga så mycket gott om. Men som sagt – spännande.
http://www.facebook.com/pages/Thomas-Erikson/213602578663823
Ja, det stämmer, det är bra med en lite motbjudande person som huvudperson, inte bara den gamla klassiska alkoholiserade polisen (som man förvisso sett lite mindre av på sistone)
Pingback: Deckardipp | Bokbabbel