Är det du eller jag, Liza?

Du gamla, du fria av Liza Marklund XXX-
Jag minns mitt första möte med Marklund. Det var under jullovet mitt första gymnasieår, jag låg i en solstol under en brännande vietnamesisk sol och i hotellets lånehylla hade min pappa hittat några svenska deckare som han själv först andlöst plöjde (min snabba lästakt är ärvd av honom, tack för den!) och sedan gav vidare till mig och mamma (Lillebror hade varken då eller nu förstått sig på det här med läsning). Året var 2002 och det hade redan utkommit några Annika Bengtzon-deckare som vi kunde avverka i rask takt. Sedan dess har jag/vi följt varje boksläpp med iver, och nu var det länge sedan sist. Så pass länge sedan att jag började fundera på hur jag skulle komma att ta emot boken. Inte för att jag nu skulle ha mooognat alldeles otroligt på sistone, men jag har åtminstone blivit lite kräsnare vad gäller böcker, om det sedan beror på studierna, att jag blivit äldre, att jag läst så mycket de senaste åren eller alltihop kan man sedan debattera om.

Anywhoo. Annika Bengtzon är tillbaka – och hjälp vad hon (och redaktionen på Kvällspressen) är gnällig! Missförstå mig inte, hennes liv är – som vanligt – inte en dans på rosor utan ett sprinterlopp på törnen*, hon är förvisso tillsammans med Thomas igen men tydligen har han – igen – problem med att hållas monogam. Suck. Paret stöter dock på ännu större problem då Thomas och en grupp övriga europeiska tjänstemän kidnappas under en resa i Kenya och Annika måste börja ta ställning till lösensummor och annat absurt vardagsfrämmande. Och jag vet inte, det känns helt enkelt inte som något jag kan köpa. Om man läser seriedeckare måste man såklart se förbi det osannolika att icke-poliser blir inblandade i fall efter fall, eller att små orter drabbas av bestialiska mord år efter år. Men här blir steget för stort: globala kidnappningsproblem som ska lösas i Annikas ostädade sovrum och föräldrar och ”vänner” som beter sig så osannolikt hänsynslöst att man bara baxnar. Nej, jag köper det helt enkelt inte. Dessutom: om det är något Marklund alltid har kunnat även om t.ex. språket kanske inte har varit direkt hisnande, så är det att skriva Spännande med stort s. Nu: halvljummet. Jag sörjer.
Rec.ex. från Piratförlaget.

*) Citat: Oppfinnar-Jocke. Ok, vi kan eventuellt diskutera den där påstådda mognaden hos mig när jag nu tydligen väljer att citera en seriefigur från en sisådär 15-20 år tillbaka.

Annonser

5 thoughts on “Är det du eller jag, Liza?

  1. Kan verkligen inte bestämma mig för om jag vill läsa boken eller ej.. gillade en del av hennes böcker när jag läste dem för några år sedan. Men nu vet jag inte alls, har hoppat de senaste.

  2. Ping: Lyckliga Annika | Bokbabbel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s