Godkänt, men inte mycket mer

… eller ”Hur gick det egentligen med Bokbabbels 10-lista?”

10-listan var alltså en utmaning där man skulle passa på att läsa hyllvärmare som fått samla damm alldeles för länge och troligen helt i onödan (man köper ju bara potentiellt bra böcker). Nu är jag ju inte sådär väldans bra på sådana här utmaningar eftersom jag tror på lustläsning och på att plocka upp den bok man känner för, men som den bokhamster jag är gör det onekligen gott att då och då vända blicken mot den egna bokhyllan och inte bara nätbokhandeln eller bibliotekskatalogen.

Så hur gick det alltså? Eftersom jag i princip hade glömt bort hela listan och åtminstone inte alls tänkt aktivt på den, var jag rädd för att det skulle ha gått helt katastrofalt dåligt. Men icke, jag har ju faktiskt läst såväl The Passage (även om det ju tog sin tid, som ni kanske minns) som Det fördolda, The Lake of Dead Languages och The Magicians. 4 av 10 med andra ord. Som jag säger i rubriken, godkänt men inte mer än det. Lite pluspoäng ger jag dock mig själv för att jag läste böcker från listan trots att i princip hade glömt bort att den existerade.
Hur gick det för er andra?

Annonser

Böckernas förkortade livslängd (och kan vi göra något åt saken?)

Förra veckan skrev Ord och inga visor ett intressant inlägg om böckernas allt kortare livslängd. Hur en bok med mer eller mindre buller och bång utkommer – för att sedan glömmas bort sex månader, ett år eller i bästa fall två-tre år efter att den utkom. Ord och inga visor pekar på den flodvåg av böcker vi överöses av varje år, varje säsong rentav, och tycker det är sorgligt att en enskild bok så snabbt falnar.

Det tycker jag också. Samtidigt är jag ju en av alla de där som bidrar till att det blir just så, genom att både här och i tidningar recensera dagsaktuella böcker och otåligt blicka framåt mot nästa utgivningssäsong. Jag märkte senast förra veckan, då jag i min läsdagbok nedtecknade att jag läst Tom Perrottas Election – se där, där fick vi in Tom Perrotta även den här veckan..! – att den utkommit för ”väldigt” länge sedan, nämligen 1998. När läste jag senast en bok från 1990-talet?

I Ord och inga visors kommentarsfält analyseras också det faktum att väldigt ombloggade böcker i viss mån gör en extra trött på boken, ibland till den grad att man helt och hållet låter bli att läsa den. Fast då kanske någon ändå vill plocka upp den senare, säg efter ett år eller så, för att i lugn och ro läsa what the fuss was all about. Eller?

Sedan kan jag ytterligare konstatera att jag överlag läser alldeles för lite gamla böcker överlag, och då menar jag böcker med över 50 år på nacken. Å andra sidan tänker jag att ifall de böckerna överlevt 50 år och mera, överlever de säkert några år till. Men det är nog en annan historia.

Skattjakt och kurragömma i ett juligt New York

Dash and Lily’s Book of Dares av Rachel Cohn och David Levithan XXX½
Dash skilda föräldrar firar jul i tron att Dash är hos den andra föräldern. Men det passar Dash utmärkt, för då kan han ströva omkring i New York i många dagar helt ifred. Vilket han också gör, och en dag då han som vanligt är inne på Strand hittar han en röd Moleskine-bok instucken bredvid Fanny & Zoey. Det är Lily som har  lämnat små ledtrådar och utmaningar åt honom, och Dash hoppar snabbt på utmaningen och utmanar i sin tur Lily. På så vis tas läsaren med på en skattjakt genom ett juligt New York, och samtidigt lär man såklart känna Dash, Lily och deras vänner och släktingar. Kommer de unga tu att träffas, och hur går det i så fall då?
Dash och Lily är förvisso lite löjligt motsatta med sina hata julen vs älska julen-inställningar, men om man plockar upp den här boken förväntar man sig knappast en blivande nobelpristagare heller. Boken är varmhjärtad och mysig, perfekt för snöiga regniga dagar i väntan på julen. Jag gillar den personligen bättre än Nick and Norah’s Infinite Playlist av samma författarduo, men det beror med största sannolikhet främst på att jag – surprise surprise – är en boknörd och inte en musiknörd.
Boken har också utkommit på svenska på X-Publishing i höst. Ni har med andra ord ingen orsak att inte läsa boken.

I tv med Siri Hustvedt

Igår kunde man beskåda mig (och Mathias) i det finlandssvenska tv-programmet Boktid. Vi pratade om Siri Hustvedts nyaste bok Sommaren utan män, och även Siri själv samt Ebba Witt-Brattström var med i programmet (tyvärr var vi alla intervjuade var för sig, fast å andra sidan kanske det var lika bra. Hade nog blivit alltför starstruck för att få något vettigt ur mig ifall jag suttit i samma rum som Siri).

Klippet kan ni se här* – och notera gärna hur Siri på sitt fina arbetsbord i Park Slope förutom en MacBook även har en Moleskine och ett Aino Aalto-glas. Iittala vill säga, finsk design! Det gjorde den här bloggaren lite extra varm om hjärtat.

*) Nu har jag tyvärr hört rykten om att Yle Arenan inte brukar vara tillgänglig utanför Finland, men är inte helt hundra på den saken.

Ny bok av Ali Shaw!

20111216-122336.jpg

Kolla här förresten, vad jag hittade när jag häromdagen stod i den stora bokhandeln och klappade böcker funderade på julklappar. Ali Shaw har tydligen skrivit en ny bok vilket jag inte alls haft koll på, och som efter lite efterforskningar tyder på att den egentligen inte ens kommit ut än (?). Fin titel, underbart omslag och i stil med Flickan med glasfötterna en berättelse med magiska inslag.

For some years she has been haunted by a sight once seen
from an aeroplane: a tiny, isolated settlement called Thunderstown. […] In Thunderstown, they say, the weather can come to life and when Elsa meets Finn Munro, an outcast living in the mountains above the town, she wonders whether she has witnessed just that. For Finn has an incredible secret: he has a thunderstorm inside of him.

Min nyfikenhet/mitt habegär har definitivt väckts!

Aha-upplevelse-titeln = bästa titeln?

Det här kan vi väl alla relatera till? För mig behöver det inte vara den exakta meningen, men den där känslan man får när man plötsligt verkligen förstår titeln och den liksom öppnar sig ännu mera. Så länge det är en bra titel då.

Vad har ni för tankar om titlar? Eller favorittitlar för den delen – och är de i så fall bra böcker också?