”Om redaktörens funktion och ansvar”. Imorgon!

Hörni gott folk, om ni råkar befinna er i närheten av Helsingfors imorgon tycker jag att ni ska ta er till Arkadia Bookshop i Tölö till klockan 18. Där ska nämligen förlagsredaktörerna Anna Friman (som för övrigt har en trevlig blogg som hittas här) och Lari Assmuth tillsammans med Mathias Rosenlund (en annan trevlig prick med blogg) diskutera kring ämnet ”Om redaktörens funktion och ansvar”. Låter mycket intressant tycker jag, och dessutom har jag hört rykten om att det är okej att dricka ett glas vin efteråt. En utomordentlig plan för en onsdag kväll, eller hur?

Fullt ös med Nesbö

Gengångare av Jo Nesbö XXXX-
 Ny Nesbö! Lite av en högtid är det nog, när man får den nya tjockisen (denna gång 561 sidor) i handen och kan börja flänga omkring på Oslos gator i sällskap med Harry Hole. Han är nämligen tillbaka från Hongkong nu, efter tre år, eftersom Rakels son Oleg är anklagad för mord. Den lilla pojken som plötsligt har vuxit upp – och blivit drogberoende. Usch usch. Harry däremot, han är nykter nu, även om det här med att leka polis – utan polisbefogenheter – så gott som direkt börjar tära på honom. Det här med normalt tempo förresten, det fick jag nog glömma strax efter halvvägs. Sen var det fullt ös som vanligt, till absurdismens brant (ja whiskyflaskan, jag tittar på dig!). Jag gillade nästan det något mer lågmälda där i början bättre, även om Nesbö på någon jäkla vänster får läsaren att gå med på att det är klart att Harry klarar av att kuta omkring med gaffatejp runt sitt djupa, inflammerade skärsår…

Så ja, det är lite utflippat. Och kanske kanske skulle Hole-serien må bra av att inte fortsätta alltför länge till. Men så länge den gör det kommer jag att läsa och längta efter mina Nesbö-tegelstenar.
Rec.ex. från Piratförlaget.

Nja-norrman

Skendöd av Thomas Enger XXX+
När vi nu en gång är inne på norrmän så kan jag ju passa på att nämna att jag läste Thomas Engers deckare Skendöd alldeles nyligen. Johanna L jämförde för länge sedan honom med just Nesbö, och då blev jag såklart intresserad. Nu ser jag dock att hon i samma inlägg halvdissat Askungar (som jag gillade) och även rekommenderat Deon Meyer (som inte var något för mig). Tyvärr blev jag alltså inte särdeles begeistrad av Enger heller, eller den trasige webbjournalisten Henning Juul som första dagen på jobbet efter två års sjukledighet får skriva om ett mord som han (såklart) börjar nysta i lite mer på egen hand. Lite för förutseende, lite för mycket Henning-fattar-allt-p.g.a.-inre-känningar, nästan lite melodramatisk.
Nej, tacka vet jag Nesbö! Plus Karin Fossum och Anne Holt då.

Norrmännen och jag

Missförstå mig inte, jag älskar ju Knausgård och är överlycklig över att äntligen ha lagt vantarna på den tredje (rosa!) boken. Men det går inte att slalomläsa honom och landsmannen Nesbö samtidigt! Efter lite strul med rec.ex.-utskick fick jag nämligen Gengångare, även den mycket efterlängtad, som e-bok igår och klickar nu mig hetsigt vidare på Kindle trots irriterande kopieringsskydd som dyker upp mitt i texten på varje sida. Och även om Gengångare hittills har ett lugnare mer normalt tempo än de extremt hetsiga Snömannen och Pansarhjärta, så är det ändå en typisk Jo Nesbö som man helt enkelt inte vill sluta läsa utan bara frossa i. Försök nu sedan varva med detaljerade Knausgård à la ”Jag stod där på berget, och det var grått, och så växte det lite gräs på det också, och det var grönt, gult och ibland nästan vitt, och jag såg ut över vidderna…” (Obs, fejkat och överdrivet citat såklart, men ni förstår vad jag menar!)

Yes please / no never

Ord och inga visor undrar vilka formuleringar vi fastnar på på bokomslag/i recensioner. Vad får oss att vilja läsa boken, eller snabbt lägga upp den på Undvik på alla sätt-listan?

Yes please
mörker
poetiskt språk
amerikanska östkusten
psykologisk thriller
internatskola/universitet
dystopi
melankolisk
tvillingar
uppväxtskildring
London
skogar
sjöar
americana
beach house

No never
baserad på en sann historia
chick litt
feel good
dråpligt
ger svar på livets stora gåtor
i sann Paulo Coelho-anda
mustig skröna

Skogsmystik i Vermont-woodsen

Don’t Breathe a Word av Jennifer McMahon XXXX-
Älskade Kindle lite extra häromdagen när jag låg hemma sjuk och blev akutsugen på McMahons bok som jag redan suktat efter en tid. Klick klick på Amazon, och en halvminut senare kunde jag lägga mig ner på soffan och börja läsa. Och som jag läste! Det är en riktig bladvändare McMahon har fått till, en bladvändare som balanserar på gränsen mellan thriller och fantasy. Möt Phoebe och Sam som lever lyckliga i ett förhållande innan the past såklart kommer och knackar på dörren – the past i form av Sams kusin som har fått ett meddelande av Sams lillasyster Lisa som försvann för femton år sedan. Phoebe, Sam och kusinen Evie börjar såklart rota i det förflutna, och parallellt med deras tid och berättelse löper Lisas egen från femton år tidigare. Det är springande i skogar, The Book of Fairies och saker som inte är vad de ser ut att vara. Och sjukt spännande, som sagt.

Jag kan inte minnas att den första McMahon-boken jag läste bar några spår av övernaturligheter, men jag gillar det, får kanske rentav lite Andrew Pyper-vibbar. Nej, det här är inte en blivande Nobrlpristagare, men om ni vill ha en välskriven bladvändare har ni kommit helt rätt!