Missförstå mig inte, jag älskar ju Knausgård och är överlycklig över att äntligen ha lagt vantarna på den tredje (rosa!) boken. Men det går inte att slalomläsa honom och landsmannen Nesbö samtidigt! Efter lite strul med rec.ex.-utskick fick jag nämligen Gengångare, även den mycket efterlängtad, som e-bok igår och klickar nu mig hetsigt vidare på Kindle trots irriterande kopieringsskydd som dyker upp mitt i texten på varje sida. Och även om Gengångare hittills har ett lugnare mer normalt tempo än de extremt hetsiga Snömannen och Pansarhjärta, så är det ändå en typisk Jo Nesbö som man helt enkelt inte vill sluta läsa utan bara frossa i. Försök nu sedan varva med detaljerade Knausgård à la ”Jag stod där på berget, och det var grått, och så växte det lite gräs på det också, och det var grönt, gult och ibland nästan vitt, och jag såg ut över vidderna…” (Obs, fejkat och överdrivet citat såklart, men ni förstår vad jag menar!)
Bokbabbel 
Haha,underbar Knaus-pastisch! 😀
Man tackar! Lite träffande är den allt 😀
Ja jösses, dessa övergångar! Man måste ju varva ner efter vissa böcker hehe
Ja, ibland vill man inte riktigt läsa en likadan typs bok heller, men hoppet ska uppenbarligen vara så här stort heller 😛
Pingback: Nja-norrman | Bokbabbel
Just nu är jag lite mätt på både Knausgård och Nesbö faktiskt. Det kan bli för mycket av allt, till och med norrmän.
Speciellt Kanusgård dyker ju nog upp lite här och där ja. Men välförtjänt ändå, tycker jag.
Pingback: Fullt ös med Nesbö | Bokbabbel
Tack för dagens asgarv! Du kan ha en framtid som inom vardagsrealismen, helt klart!
Varsågod, och tack så mycket för komplimangen! 😀
Pingback: Barndoms-Knaus | Bokbabbel