Månadsarkiv: februari 2012

Honom minns ni kanske?

Publicerad den av
8

The Leftovers av Tom Perrotta XXXX-
Ni ba: Herregud, bloggar människan om Tom Perrotta igen? Har hon inte snart läst alla hans böcker?
Jag ba: Jajamen, och nej, ytterligare två olästa står ännu i hyllan! (Bad Haircut vet jag inte om jag ska läsa alls, den verkar inte vara fiktion).

The Leftovers är Perrottas senaste roman och egentligen den bok som fick mig att ta mig an hela författarskapet över huvudtaget efter Helenas minst sagt entusiastiska Leftovers-peppande under förra hösten. Vi vandrar i samma bekanta Perrotta-land med den lilla amerikanska östkuststaden där vanliga människor lever och har problem. I denna bok har det dock skett något mycket ovanligt – för tre år sedan, vi en tidpunkt som senare kom att kallas the Sudden Departure, försvann en stor del av U.S.A.s befolkning spårlöst. Jennifer Lopez är borta, liksom många av invånarna i staden Mapleton. Lika skarpt som alltid skildrar Perrotta sedan hur de som blev kvar försöker tackla vardagen som i all sin tristess ändå känns skrämmande och oförutsägbar. De mer radikala ansluter sig till sektliknande grupper (jag tycker de vitklädda, stumma och våldsamt rökande människorna som stryker omkring på gatorna känns väldigt obehagliga!), andra hänger sig åt destruktivt tonårsliv så långt bort från Duktig Flicka-livet man kan komma.

Det här är ingen lätt bok att knyta ihop, läsaren får som vanligt följa många karaktärer som trots allt ska utvecklas på vägen. Kanske lyckas Perrotta inte till hundra procent med just slutet, men i övrigt är han stark som vanligt, då han blandar skratt och sorg på ett sätt som bara han kan. Hoppas innerligt på att han skriver något nytt, fort fort.

Att inte vara helt lyrisk

Publicerad den av
8

Available Dark av Elizabeth Hand XXXX-
Helsingfors var det alltså, och sedermera Island. Cass kommer alltså till Finland för att värdera några foton tagna av den världsberömda fotografen Ilkka Kaltunnen. Fotona är fantastiska – men också otroligt obehagliga eftersom de ser ut att vara tagna direkt efter att ”modellen” mördats. Bara några timmar efter att Cass träffat Kaltunnen mördas fotografen och hans assisten, och Cass kastar sig på ett flyg till Reykjavik för att leta upp sin gamla tonårskärlek Quinn. Där hamnar hon mitt i den destruktiva och våldsamma black metal-scenen, och det är inte bara det karga, snöiga landskapet som är hotfullt.

Tja. Jag tyckte det var roligt att Elizabeth Hand valde att placera handlingen i Norden, men det ställde onekligen till med lite hinder. Om Hand nu kollat upp black metal-referenserna så bra som Bokstävlarna och Helenas man tycker, varför kollade hon inte de finska detaljerna? ”Kaltunnen” är inte ett finskt namn, och jag har hittills aldrig träffat någon Suri heller. Polis på finska stavas med tre i:n, och ”apu” är på intet sätt short for thief. Jag blir överlag tudelad till det där med att klämma in ord på främmande språk – vem av er klämmer in svenska när ni talar engelska t.ex.? ”Mitt namn, my name is Bokbabbel”. Njae. Är också nyfiken på vad Metta på Böcker böcker böcker skulle tycka om de isländska orden och miljöbeskrivningarna?

Nåväl, det om det. Just black metal-scenen är över huvudtaget inte mitt område, och alla hänvisningar till asatron tycker jag blir lite väl påklistrade. Bokstävlarna är inne på en intressant grej i sin recension, att asatron med främmande ögon sett kan tolkas som någonslags längtan efter sitt ursprung, medan det i Norden snarare väcker associationer till nynazism. Däremot tycker jag att Islands ekonomiska läge skildras trovärdigt och bra, och ytterligare bidrar till det mörker som genomsyrar berättelsen.
Nej, jag är inte helt elegisk som ni märker, men det betyder på inga vis att boken är dålig. Allas vår svartklädda och själsligt trasiga Cass är ju där, och jag följer henne ivrigt när hon klampar omkring i sina rejäla kängor. Nästa (?) bok om Cass Neary ser ut att utspela sig i London. Det tror jag däremot kan bli hur bra som helst.

Klaustrofobisk spänning

Publicerad den av
19

Before I Go to Sleep av S.J. Watson XXXX
Någon gång i slutet av sommaren fick jag upp ögonen för den här boken och cyberpetade lite på den. En bokcirkel för alla-Karin hade läst och var snäll och skickade mig sitt ex. Jag började, gillade, men sen kom visst höstens bokflod i vägen och boken stoppades in i bokhyllan, oläst. Så kom pocketupplagan ut för ett litet tag sedan, och plötsligt stirrade det där ögat på mig på jobbet, på Instagram och på bloggar. Så jag plockade upp min inbundna utgåva igen, och häpp, så var den boken utläst.

Christine har drabbats av svåra problem med minnet, och vaknar varje dag upp utan att veta vem hon eller mannen bredvid henne i sängen är. Hon har förlorat ungefär tjugo år av sitt liv, och får en chock varje gång hon möter medelålderskvinnan i spegeln. Hennes man Ben är tålmodig och snäll, berättar vem hon är, varje morgon, om och om igen.

Men så får Christine kontakt med dr Nash som föreslår att hon ska börja skriva dagbok. Han ringer till henne varje morgon efter att Ben har gått till jobbet och berättar var hon ska hitta dagboken. Och så läser Christine, och smyger undan för att hinna skriva ner sin dag på kvällen. Hon berättar inte om dagboken för Ben, för under hennes namn på första sidan står det ”Don’t trust Ben”.
Jag gillar den här boken! Den påminner lite grann om filmen Memento, och det är fascinerande att läsa hur författaren lyckas förmedla en spännande berättelse trots att vissa delar naturligt nog blir lite repetitiva. Å andra sidan fungera det repetitiva effektfullt, man känner med Christine och Ben, och deras hjälplöshet där de varje dag måste skapa någonting nytt. Boken blir klaustrofobisk också, för Christine kan bara lita på sin dagbok, inte ens sina egna små minnesglimtar kan hon lita till fullo på eftersom det ibland kan vara frågan om fantasier eller drömfragment. Before I Go to Sleep får några småsmå minus för att den kanske blev 50 sidor för lång, och för att jag listade ut hur det hela låg till. Ändå: mycket läsvärd!

Akta dig för kärleken. Och ormarna, och motorvägen

Publicerad den av
6

På Finsalongens begäran tänkte jag avlägga en liten rapport om gårdagen. Platsen var alltså Kulturkontakt Nord (gamla Nifin) i Kaisaniemi, och jag hade – skamligt nog – aldrig varit där tidigare. Nåväl, bättre sent än aldrig yada yada, och även lite symboliskt att sätta sin fot där just det år då Norden är tema på Göteborgs bokmässa.

Monika Fagerholm och Anne Swärd samtalade alltså med ledning av Charlotte Sundström – även om författarna, och framför allt Fagerholm, var rätt duktiga på att föra samtalet helt själva. Både Fagerholm och Swärd sade sig vara maniska skribenter, att det snarare är svårt att stänga av, sluta jobba, sluta samla intryck. Fagerholm kan numera lugna ner sig genom den oändligt fascinerande tråkiga vardagen hon fått ute på landet, och genom att hon och hennes man inte pratar litteratur. Swärd lugnar dels ner sig genom att resa, eftersom hon där inte skriver så mycket som hon säger att hon gör.

De pratar om sina egna och den andras böcker, om hur de små, oändligt viktiga detaljerna skapar arkaiska mönster. Swärd läser högt ur Till sista andetaget, och jag sitter och tänker på att jag precis minns när jag köpte boken, men tyvärr inte så många detaljer ur själva romanen, annat än att jag gillade den (även om Augustprisnominerade Polarsommar var en ännu större läsupplevelse), och framför allt det fina språket. Och så läser Swärd alltså det lilla stycket, om vad Los mamma säger åt henne att hon ska akta sig för, och jag inser att jag visst minns. Jag minns kärleken, ormarna och motorvägen. Och resten.

Efteråt får jag min bok signerad, och jag är helt dum och stum och står bara och väntar, och säger inte att jag en gång skrev en text där jag lånade titeln från Swärds bok. Jag kommer hem och tittar på Kvicksand i hyllan och undrar varför jag inte har läst den än. Nu ska jag göra det.

Botanisera i andras bokhyllor – ja eller nej?

Publicerad den av
69

Bläddrade i Bokextra, Hufvudstadsbladets bok(mässe)bilaga från hösten, och ramlade över den intressanta frågeställningen om huruvida det är okej att när man är gäst hos andra titta lite i deras bokhyllor. Tydligen hade denna fråga tagits upp i Magdalena Ribbings etikettspalt i början av hösten, och i Bokextra får sedan ett antal finlandssvenska kulturpersonligheter uttrycka sin åsikt. De flesta av dem säger att det är okej eller rentav välkommet, medan en tycker bokhyllan är intim och speglar människans mest personliga val och att man därför inte får gå dit och titta/peta hur som helst.

Själv tycker jag att människor mer än gärna får visa intresse för vår bokhylla. Den står ändå i vardagsrummet och kan liksom inte undvikas, och dess bredd vittnar om att det här är något som är viktigt för mig (om det nu hade gått någon av mina vänner/bekanta förbi…). Det enda ”pinsamma” jag kan tänka mig är när människor pekar på bok efter bok och frågar om den är bra, och jag bokhamsterskamset måste erkänna att jag inte läst den ännu.

Vad tycker ni? Får man gå och titta i/peta på era bokhyllor eller är det förbjudet område?

Scary stuff!

Publicerad den av
9

Tistelblomman av Amanda Hellberg XXXX-
Jag var faktiskt inte överdrivet förtjust i den senaste boken om Maja Grå, Döden på en blek häst, men av någon anledning var jag ändå mycket sugen på att läsa den här boken. Och tur var väl det, för den här är mycket bättre! Inga inklämda engelska uttryck, och en mycket bättre balans på den krypande skräcken. Eller balans och balans, den var närvarande så gott som hela tiden. Allt från den obehagliga tapeten i början till slutscenerna – där jag höll på att få hjärtstilestånd då en kompis samtidigt skickade ett sms. Trots alla mer eller mindre blodiga thrillers jag läser, är jag otroligt harig när det kommer till mer renodlad skräck och därför mycket glad över att jag inte läste den här boken ensam på hotellrummet i Göteborg…!

Maja och hennes pojkvän Jack flyttar alltså in i ett stort hus, Tistelblomman, uppe i Skottland. De får göra nästan alla reparationer själv eftersom de lokala hantverkarna vägrar befatta sig med huset. Nere i byn är invånarna dels väldigt vill du ha en kopp té-mysiga, samtidigt som de blir mycket besvärade och rentav avståndstagande då de hör var Maja och Jack bor. Lilla Adrian, sonen till hyresvärden, är en liten charmknutte som verkar förstå den krypande känsla Maja drabbas av ibland. Förutom tapeten ryser jag extra åt teaterscenen. Och dockhuset!
Ja, jag gillar, samtidigt som jag känner att mitt hariga lilla hjärta inte skall utsättas för sådana här prövningar allt för ofta. Men kanske nästa år, då det gärna skulle få utkomma en ny Maja Grå-bok igen…

Länkmåsten x2

Publicerad den av
10

Okej hörni, om ni inte läser någonting annat i helgen måste ni i alla fall läsa detta:

1. Dark Places-Helenas långa och kloka recension/dissekering/fundering kring bantning och Katrin Zytomierskas LCHF-bok. Eeh, tänker ni nu med rynkade näsor, en lång recension om en bantningsbok? Jag förstår er spontana reaktion, men lova mig att ni ger inlägget en chans! Ni kommer att märka att det är värt det.

2. Nina Lekander och Aase Berg kom häromdagen med minst sagt underliga, snudd på rasistiska uttalanden om finlandssvenskar i sina respektive recensioner av Merete Mazzarellas nya bok Det enda som egentligen händer oss. ”Lätt efterblivna” var ett citat som användes, läs mer här. I dag kom Philip Teir med en replik till uttalandena, och Nina Lekander svarar genast på den. Jag tycker dock hon skämtade bort det hela, men så är jag såklart lite partisk.

Badkar i biblioteket? Varför inte

Publicerad den av
2

Fredag! Imorgon ska Mr Bokbabbel och jag utnyttja ett presentkort till ett spa-hotell vi fick till bröllopsgåva (presentkortet alltså, inte hela hotellet…), och även om jag misstänker att det inte ser ut riktigt så mysigt som på bilden ovan blir det säkert väldigt avslappnande och trevligt. Nu är det knappast så svårt för er att gissa vilken bok som får följa med som tredje hjulet, men p.g.a. boken förhållandevis ringa sidantal samt svaga grava abibliofobiska drag slänger jag nog ner ytterligare en bok i packningen för säkerhets skull. Blir garanterat en skön helg iaf, och jag önskar er detsamma!

Att älska ett moln

Publicerad den av
3

The Man who Rained av Ali Shaw XXX½
Elsas pappa, stormjägaren, dör i en tornado och får Elsas liv upp och ner trots att de inte sett mycket de senaste åren. Hon lämnar sin pojkvän och sitt jobb i New York och beger sig mot den utsatta lilla staden Thunderstown där hon genast känner sig tillrätta samtidigt som hon märker att en del av invånarna är väldigt inskränkta och kritiska mot allt som sticker ut. Det här är också orsaken till att den unge Finn bor ensam uppe i bergen, hans fosterfar förpassade nämligen honom dit då det uppenbarades att Finn bär på väder och storm inom sig.

If what she had found with Finn was any kind of dance at all, it was the unconscious ballet of two sleeping lovers who wake throughout the night to find their limbs in new tangles.

Visst låter beskrivningen av boken lite bekant? Ett liknande vackert omslag som i Flickan med glasfötterna, en kärlekshistoria som involverar en människa med ett minst sagt ovanligt problem, melankoli och inslag av fantastik? När man läst även den andra av Ali Shaws böcker blir man ju lite fundersam över om den här sortens böcker är allt han kan skriva. Missförstå mig inte, det här är en fin liten bok, men den inte lika unik som Flickan… Jag hoppas precis som Bokstävlarna att Ali Shaw lyckas skapa något nytt i sin eventuella tredje roman.

Den där om att jag störtade ut när postiljonen cyklade förbi

Publicerad den av
3

Ser ni, alltså ser ni vad som står bredvid min (finsk design-)vas med vackra nejlikor? Går omkring och fangirl-squelar lite för mig själv här nu, så glad och ivrig är jag. Nu kan jag läsa vidare om hur det går för fotografen Cass Neary, som enligt pärmens inre flik lämnar Maine för – *plats för trumvirvel* – Finland! Nog för att jag gärna läser om favoritmiljön amerikansk östkust, men att lilla förbisedda Finland får vara med på ett hörn i en amerikansk bok gör mig mycket glad – och nyfiken. Stay tuned för läsrapport(er) people!

Hej bokkonsument!

Publicerad den av
3

Den här enkäten cirkulerade på ett antal bloggar för ett tag sedan, men nu påmindes jag i och med Fiktiviteters svar att jag ju själv också skulle kunna ta och fylla i den.

Senast lästa bok: The Man who Rained, men Tistelblomman är på slutrakan den också.
Senast köpta: The Perks of Being a Wallflower när vi shoppade med Enligt O
Senaste lånade: Nya Fossum-boken och sedan Courtney Sullivans bok Maine som jag suktat efter längelänge. Score!
Senast fådda: Ett Nora ”Skämskudden” Roberts-rec.ex.
Favoritbokhandel: Den lila!
Favoritbibliotek: Mitt lokala dit jag betäller böcker från hela huvudtstadsregionen.
Antal lånekort: Huvudstadsregionen, Åbo, universitetet, sommarstugekommunen, Göteborg. Så 5 st.
Använder som bokmärke: Pocket Shops gratisbokmärken.
Favoritfärg på bok: Omslaget får gärna vara snyggt, men färgen spelar väl ingen roll?
Favoritsnack vid läsning: Popcorn.
Favoritdryck vid läsning: Rödvin eller té. Eller rödvin.
Favoritställe att läsa på: Hemmasoffan eller landeverandan.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser nu: Vadå hålls? Jag är på många sidor eftesom jag slalomläser.
Den här boken köper jag till en förälder: Mamma brukar få/låna många av mina deckar-rec.ex. Pappa läser ibland även faktaböcker om t.ex. Google och Nordkorea.
Den här boken köper jag till en min partner: Böcker på tyska, faktaböcker, böcker av Chuck Palahniuk.
Favoritgenre: ”Vanliga romaner” och litterära thrillers.
Favoritformat: Pocket, baby!
Författarfavorit: Gillian Flynn.
Den tjockaste bok jag läst: Måste nog vara GRRM:s tvåa som gick loss på över 1 300 sidor.
Den tunnaste bok jag läst: Vet inte. Läser sällan aldrig extremtunnisar.
Favoritljud när du läser: Nästan tystnad.
Favorittidning: Beror på humöret, just nu knarkar jag fortfarande väldigt många inredningstidningar, men är även ett stort fan av ViLäser och Filter.
Tidningar jag prenumererar på: ViLäser, Hus&Hem och finska Trendi. Och så köper jag varje nummer av Filter även om jag aldrig hinner läsa dem.
Favoritbokblogg: Ja, Helena på Dark Places får ju mig att vilja läsa ungefär 80 % av det hon skriver om. De resterande böckerna har jag hunnit läsa före henne.
Mitt bästa bokminne: När pappa visade ungdomsbokhyllan på biblioteket. Och hela bokmässeupplevelsen 2010.
Senaste bokfyndet: Erebos var en väldigt trevligt läsupplevelse.
Senaste impulsköpta bok: Tja, även om jag oftast brukar mixtra med mina nätbokhandelsbeställningar i flera dagar/veckor, händer det ofta att det i sista stund slinker ner ytterligare någon extra bok. Senast var det en mysrysare och en fantasybok!
En bra bok att ge bort: Är en bok du tror att mottagaren kommer att gilla.
Bokgenre som jag undviker: BOATS, chick lit och sci-fi.
Så gör jag med böcker jag inte vill ha längre:
Så här håller jag koll på vad jag har läst: M.h.a. bloggen, läslista i Excel och ett Läsdagbokshäfte *nörd*.
Så här sorterar jag min bokhylla: I alfabetisk ordning enligt författarens efternamn. Skönlitteraturen står skilt.
Nästa bok jag ska läsa: Någon av biblioteksböckerna tror jag, eller Available Dark om den hinner dyka upp i postlådan. Och så ska jag norpa Himmelsdalen från jobbet.

Det där med barn, katter och vegetarianer

Publicerad den av
20

När jag träffade Enligt O över en fika och sedermera även lite bokshopping för en dryg vecka sedan, pratade vi lite om hur lustigt det är att träffa människor vars bloggar (och twittrande) man följer, sådär så att man vet en hel del om människan, men ändå inte så mycket. På inspirationsträffen kom vi i något skede in på ungefär samma ämne, och då konstaterade Bokbiten att man förr eller senare alltid får reda på om bloggaren har barn, katt och om den är vegetarian.

Det tyckte jag var en ganska bra sammanfattning. För just de infosnuttarna tycks faktiskt sippra fram i bokbloggarna, oberoende av hur mycket eller lite man skriver om sitt privatliv i övrigt. Eller har jag fel?

Bra ungdomsfantasythriller

Publicerad den av
18

Erebos av U. Poznanski XXXX+
Det är helt och hållet Johanna L:s förtjänst att jag läste den här boken. Jag antecknade den ovanliga titeln på en elektronisk post it-lapp och vid något tillfälle när jag kände att jag inte hade något att läsa – paus för hånfullt skratt – så reserverade jag den på biblioteket. Och vad glad jag är att jag gjorde det!

På Nicks skola i London börjar skolkamraterna plötsligt bete sig underligt. De är trötta i skolan, de skolkar, och de är väldigt hemlighetsfulla kring små paket som vissa får. Slutligen får Nick också ett av de mystiska paketen som visar sig innehålla dataspelet Erebos. Erebos är ett väldigt speciellt och snyggt gjort spel, men för att spela det måste man gå med på att inte tala om det med någon annan, och alltid spela ensam. Nick dras likt sina skolkamrater in i Erebos fascinerande värld och kan snart inte tänka på något annat än hur hans spelkaraktär Sarius ska avancera.
Mer av intrigen tänker jag inte avslöja, men ni kan ju säkert ana er till att det hela börjar spåra ut. Trots att jag själv aldrig varit någon dataspelare förutom lite The Sims och dylikt i slutet av 90-talet, blir jag helt indragen i både boken och kanske framför allt spelvärlden. Jag gillar hur Sarius växer till en nästan helt självständig karaktär, jag gillar att boken utspelar sig i London och jag gillar de Hunger Games-vibbar jag får av Erebos-spelet. Om icke-dataspelarna Johanna L och jag gillade boken så här mycket är jag väldigt nyfiken på hur hardcore-dataspelare ser på den! Ja, Bokstävlarna, jag tittar på dig!

Önskas: mer ruter i Ruth

Publicerad den av
2

A Room Full of Bones av Elly Griffiths XXXX-
Eftersom de flesta av er säkert har läst om den här boken till lust och leda på olika bloggar, tänkte jag köra en snabbversion. Ni vet handlingen: arkeolog-Ruth som återigen blandas in i ett mordfall då hon hittar museiintendenten död bredvid kistan med kvarlevorna av en gammal biskop. Polis-Nelson är med i utredningen såklart, men inte i Ruths eller Kates liv eftersom hans hustru Michelle förbjudit honom att träffa dem.

Jag säger som Boktok73, att vi fått nog av Ruths dåliga självförtroende gällande vikt, utseende och sin duglighet som mamma.
Jag säger som Inky Fingers, att den här boken deckarintrigsmässigt är lite vassare än de tidigare, och att det tidvis blir riktigt spännande.
Jag säger som Helena, att det trots allt är stämningen som är Griffiths triumfkort, och där är hon lika skicklig som vanligt. Jag kan dock hålla med Bokomaten i Helenas kommentarsfält, om att det kanske blev lite väl mycket andlighet i den här boken. Plus att jag blir irriterad på det osannolika att inte bara Ruth utan även druiden Cathbad måste vara inblandad i precis allting. Oh well. Kommer såklart att läsa även nästa del i serien i alla fall.

Sjöar och glasmålningar

Publicerad den av
4

The Lake of Dreams av Kim Edwards XXX½
Lucy Jarrett har jobbat utomlands i många år, men när hon hittar sig själv arbetslös och uttråkad i Japan och mamma hemma i U.S.A. råkar ut för en liten olycka, tar Lucy tillfället i akt att resa hem för en tid för att försöka komma underfund med vad hon vill göra med/i sitt liv. Väl hemma hittar hon gamla brev som får henne att börja rota i släktens hemligheter och där även hennes pappas dödsfall plötsligt framträder i ett nytt ljus. För att ytterligare hotta upp det hela stöter Lucy även på sin highschool sweetheart Keegan Fall, numera en framgångsrik glasblåsare.

Okej, det låter allt väldigt kvasi va? Jag stönade lite när den muskulösa Keegan satt där i sin heta glashytta och fick till vackra men sköra föremål, undrade vad det här riktigt skulle bli för en Harlequin-bok. Men! Det blir inte så! Förvisso har vi en viss mån av längtan och trängtan, men det hålls på en vettig nivå och boken slutar mindre förutsägbart än man hade trott. Just den här rota-i-släkthistorien som egentligen är bokens röda tråd intresserade mig inte så enormt, men jag gillar Edwards sätt att skriva. Både glasmåleriet, den ständigt närvarande sjön/naturen och inte minst bokens titel ger mig Carol Goodman-vibbar, och jag vågar påstå att Goodman-fans har något att hämta i denna bok. Ingen aka-porr förvisso, och det gamla mysteriet är inte lika fascinerande som Goodmans brukar vara, men tydliga vibbar i alla fall!

Myzzzigt…

Publicerad den av
24

Eftersom jag fortfarande ligger hemma med århundradets förkylning bjuder jag lättjefullt på trevliga bilder av sängar + bokhylla. Mysigt – men man får sannerligen hoppas på att hyllan/väggen håller för vikten…
Vilken är er favorit?

Bakom kulisserna

Publicerad den av
12

Lite lustigt är det ändå att tänka sig att det jätte-evenemang som i dag är Bok&Biblioteksmässan fick sin början på en kräftskiva 1984. I dag jobbar 20 anställda med mässan året om – vilket man förstår med tanke på hur mycket det är att administrera. 1 700 monterprogram på fyra dagar t.ex., det innebär att man kan se något nytt var 40:nde sekund.
Allt detta och mycket mer fick vi bloggambassadörer höra under den intensiva helgen som gick. Det var roligt att få kika in djupt i Gothia-djungelns innandömen och komma till bokmässans inspirerande huvudkontor. Jag vill också jobba på ett ställe som har Nobelpristagare och gamla bokmässeplanscher på väggarna! Vinet och chipsen tror jag inte står på borden varje dag, men vad vet jag…?

Av de andra bloggarna hade jag bara träffat Bokbiten och Bibliotekskatten tidigare, men bokbloggare verkar per automatik vara utomordentligt trevliga människor och diskussionen flödade både under minglet och när vi kom med åsikter om communityn. Nu hoppas jag att de 232 dagar det är kvar till mässan går fort! Ett delmål på vägen är dock släppet av seminarieprogrammet i slutet av maj. P-e-p-p-e-n!

Inspirationsträff = helt rätt benämning

Publicerad den av
12

Hälsningar från hotellfrukosten, denna guds gåva till mänskligheten eller ”den bästa uppfinnkngen sen tryckpressen”, som jag kallade den igår. Snart är det dags för mig att förflytta min förkylda (ja, igen..!) lekamen till Svenska Mässan där vi bloggambassadörer ska fortsätta lära känna varandra och höra mer om denna stora organisation som fungerar bakom den där fyra dagars bokfrenzyn varje september. Fortsätter det på samma linje som igår, kommer jag att åka hem härifrån mycket glad – och mycket otåligt väntande på september!

Alla 20 bloggambassadörer är förresten på plats, superkul! Vad gäller att lära sig namnen (både det riktiga och bloggnamnet) känner jag att jag med ”muminsvenskan” och den enda mannen i sällskapet ligger rätt bra till… 🙂