Honom minns ni kanske?

The Leftovers av Tom Perrotta XXXX-
Ni ba: Herregud, bloggar människan om Tom Perrotta igen? Har hon inte snart läst alla hans böcker?
Jag ba: Jajamen, och nej, ytterligare två olästa står ännu i hyllan! (Bad Haircut vet jag inte om jag ska läsa alls, den verkar inte vara fiktion).

The Leftovers är Perrottas senaste roman och egentligen den bok som fick mig att ta mig an hela författarskapet över huvudtaget efter Helenas minst sagt entusiastiska Leftovers-peppande under förra hösten. Vi vandrar i samma bekanta Perrotta-land med den lilla amerikanska östkuststaden där vanliga människor lever och har problem. I denna bok har det dock skett något mycket ovanligt – för tre år sedan, vi en tidpunkt som senare kom att kallas the Sudden Departure, försvann en stor del av U.S.A.s befolkning spårlöst. Jennifer Lopez är borta, liksom många av invånarna i staden Mapleton. Lika skarpt som alltid skildrar Perrotta sedan hur de som blev kvar försöker tackla vardagen som i all sin tristess ändå känns skrämmande och oförutsägbar. De mer radikala ansluter sig till sektliknande grupper (jag tycker de vitklädda, stumma och våldsamt rökande människorna som stryker omkring på gatorna känns väldigt obehagliga!), andra hänger sig åt destruktivt tonårsliv så långt bort från Duktig Flicka-livet man kan komma.

Det här är ingen lätt bok att knyta ihop, läsaren får som vanligt följa många karaktärer som trots allt ska utvecklas på vägen. Kanske lyckas Perrotta inte till hundra procent med just slutet, men i övrigt är han stark som vanligt, då han blandar skratt och sorg på ett sätt som bara han kan. Hoppas innerligt på att han skriver något nytt, fort fort.

Att inte vara helt lyrisk

Available Dark av Elizabeth Hand XXXX-
Helsingfors var det alltså, och sedermera Island. Cass kommer alltså till Finland för att värdera några foton tagna av den världsberömda fotografen Ilkka Kaltunnen. Fotona är fantastiska – men också otroligt obehagliga eftersom de ser ut att vara tagna direkt efter att ”modellen” mördats. Bara några timmar efter att Cass träffat Kaltunnen mördas fotografen och hans assisten, och Cass kastar sig på ett flyg till Reykjavik för att leta upp sin gamla tonårskärlek Quinn. Där hamnar hon mitt i den destruktiva och våldsamma black metal-scenen, och det är inte bara det karga, snöiga landskapet som är hotfullt.

Tja. Jag tyckte det var roligt att Elizabeth Hand valde att placera handlingen i Norden, men det ställde onekligen till med lite hinder. Om Hand nu kollat upp black metal-referenserna så bra som Bokstävlarna och Helenas man tycker, varför kollade hon inte de finska detaljerna? ”Kaltunnen” är inte ett finskt namn, och jag har hittills aldrig träffat någon Suri heller. Polis på finska stavas med tre i:n, och ”apu” är på intet sätt short for thief. Jag blir överlag tudelad till det där med att klämma in ord på främmande språk – vem av er klämmer in svenska när ni talar engelska t.ex.? ”Mitt namn, my name is Bokbabbel”. Njae. Är också nyfiken på vad Metta på Böcker böcker böcker skulle tycka om de isländska orden och miljöbeskrivningarna?

Nåväl, det om det. Just black metal-scenen är över huvudtaget inte mitt område, och alla hänvisningar till asatron tycker jag blir lite väl påklistrade. Bokstävlarna är inne på en intressant grej i sin recension, att asatron med främmande ögon sett kan tolkas som någonslags längtan efter sitt ursprung, medan det i Norden snarare väcker associationer till nynazism. Däremot tycker jag att Islands ekonomiska läge skildras trovärdigt och bra, och ytterligare bidrar till det mörker som genomsyrar berättelsen.
Nej, jag är inte helt elegisk som ni märker, men det betyder på inga vis att boken är dålig. Allas vår svartklädda och själsligt trasiga Cass är ju där, och jag följer henne ivrigt när hon klampar omkring i sina rejäla kängor. Nästa (?) bok om Cass Neary ser ut att utspela sig i London. Det tror jag däremot kan bli hur bra som helst.

Klaustrofobisk spänning

Before I Go to Sleep av S.J. Watson XXXX
Någon gång i slutet av sommaren fick jag upp ögonen för den här boken och cyberpetade lite på den. En bokcirkel för alla-Karin hade läst och var snäll och skickade mig sitt ex. Jag började, gillade, men sen kom visst höstens bokflod i vägen och boken stoppades in i bokhyllan, oläst. Så kom pocketupplagan ut för ett litet tag sedan, och plötsligt stirrade det där ögat på mig på jobbet, på Instagram och på bloggar. Så jag plockade upp min inbundna utgåva igen, och häpp, så var den boken utläst.

Christine har drabbats av svåra problem med minnet, och vaknar varje dag upp utan att veta vem hon eller mannen bredvid henne i sängen är. Hon har förlorat ungefär tjugo år av sitt liv, och får en chock varje gång hon möter medelålderskvinnan i spegeln. Hennes man Ben är tålmodig och snäll, berättar vem hon är, varje morgon, om och om igen.

Men så får Christine kontakt med dr Nash som föreslår att hon ska börja skriva dagbok. Han ringer till henne varje morgon efter att Ben har gått till jobbet och berättar var hon ska hitta dagboken. Och så läser Christine, och smyger undan för att hinna skriva ner sin dag på kvällen. Hon berättar inte om dagboken för Ben, för under hennes namn på första sidan står det ”Don’t trust Ben”.
Jag gillar den här boken! Den påminner lite grann om filmen Memento, och det är fascinerande att läsa hur författaren lyckas förmedla en spännande berättelse trots att vissa delar naturligt nog blir lite repetitiva. Å andra sidan fungera det repetitiva effektfullt, man känner med Christine och Ben, och deras hjälplöshet där de varje dag måste skapa någonting nytt. Boken blir klaustrofobisk också, för Christine kan bara lita på sin dagbok, inte ens sina egna små minnesglimtar kan hon lita till fullo på eftersom det ibland kan vara frågan om fantasier eller drömfragment. Before I Go to Sleep får några småsmå minus för att den kanske blev 50 sidor för lång, och för att jag listade ut hur det hela låg till. Ändå: mycket läsvärd!

Akta dig för kärleken. Och ormarna, och motorvägen

Finsalongens begäran tänkte jag avlägga en liten rapport om gårdagen. Platsen var alltså Kulturkontakt Nord (gamla Nifin) i Kaisaniemi, och jag hade – skamligt nog – aldrig varit där tidigare. Nåväl, bättre sent än aldrig yada yada, och även lite symboliskt att sätta sin fot där just det år då Norden är tema på Göteborgs bokmässa.

Monika Fagerholm och Anne Swärd samtalade alltså med ledning av Charlotte Sundström – även om författarna, och framför allt Fagerholm, var rätt duktiga på att föra samtalet helt själva. Både Fagerholm och Swärd sade sig vara maniska skribenter, att det snarare är svårt att stänga av, sluta jobba, sluta samla intryck. Fagerholm kan numera lugna ner sig genom den oändligt fascinerande tråkiga vardagen hon fått ute på landet, och genom att hon och hennes man inte pratar litteratur. Swärd lugnar dels ner sig genom att resa, eftersom hon där inte skriver så mycket som hon säger att hon gör.

De pratar om sina egna och den andras böcker, om hur de små, oändligt viktiga detaljerna skapar arkaiska mönster. Swärd läser högt ur Till sista andetaget, och jag sitter och tänker på att jag precis minns när jag köpte boken, men tyvärr inte så många detaljer ur själva romanen, annat än att jag gillade den (även om Augustprisnominerade Polarsommar var en ännu större läsupplevelse), och framför allt det fina språket. Och så läser Swärd alltså det lilla stycket, om vad Los mamma säger åt henne att hon ska akta sig för, och jag inser att jag visst minns. Jag minns kärleken, ormarna och motorvägen. Och resten.

Efteråt får jag min bok signerad, och jag är helt dum och stum och står bara och väntar, och säger inte att jag en gång skrev en text där jag lånade titeln från Swärds bok. Jag kommer hem och tittar på Kvicksand i hyllan och undrar varför jag inte har läst den än. Nu ska jag göra det.

Botanisera i andras bokhyllor – ja eller nej?

Bläddrade i Bokextra, Hufvudstadsbladets bok(mässe)bilaga från hösten, och ramlade över den intressanta frågeställningen om huruvida det är okej att när man är gäst hos andra titta lite i deras bokhyllor. Tydligen hade denna fråga tagits upp i Magdalena Ribbings etikettspalt i början av hösten, och i Bokextra får sedan ett antal finlandssvenska kulturpersonligheter uttrycka sin åsikt. De flesta av dem säger att det är okej eller rentav välkommet, medan en tycker bokhyllan är intim och speglar människans mest personliga val och att man därför inte får gå dit och titta/peta hur som helst.

Själv tycker jag att människor mer än gärna får visa intresse för vår bokhylla. Den står ändå i vardagsrummet och kan liksom inte undvikas, och dess bredd vittnar om att det här är något som är viktigt för mig (om det nu hade gått någon av mina vänner/bekanta förbi…). Det enda ”pinsamma” jag kan tänka mig är när människor pekar på bok efter bok och frågar om den är bra, och jag bokhamsterskamset måste erkänna att jag inte läst den ännu.

Vad tycker ni? Får man gå och titta i/peta på era bokhyllor eller är det förbjudet område?

Scary stuff!

Tistelblomman av Amanda Hellberg XXXX-
Jag var faktiskt inte överdrivet förtjust i den senaste boken om Maja Grå, Döden på en blek häst, men av någon anledning var jag ändå mycket sugen på att läsa den här boken. Och tur var väl det, för den här är mycket bättre! Inga inklämda engelska uttryck, och en mycket bättre balans på den krypande skräcken. Eller balans och balans, den var närvarande så gott som hela tiden. Allt från den obehagliga tapeten i början till slutscenerna – där jag höll på att få hjärtstilestånd då en kompis samtidigt skickade ett sms. Trots alla mer eller mindre blodiga thrillers jag läser, är jag otroligt harig när det kommer till mer renodlad skräck och därför mycket glad över att jag inte läste den här boken ensam på hotellrummet i Göteborg…!

Maja och hennes pojkvän Jack flyttar alltså in i ett stort hus, Tistelblomman, uppe i Skottland. De får göra nästan alla reparationer själv eftersom de lokala hantverkarna vägrar befatta sig med huset. Nere i byn är invånarna dels väldigt vill du ha en kopp té-mysiga, samtidigt som de blir mycket besvärade och rentav avståndstagande då de hör var Maja och Jack bor. Lilla Adrian, sonen till hyresvärden, är en liten charmknutte som verkar förstå den krypande känsla Maja drabbas av ibland. Förutom tapeten ryser jag extra åt teaterscenen. Och dockhuset!
Ja, jag gillar, samtidigt som jag känner att mitt hariga lilla hjärta inte skall utsättas för sådana här prövningar allt för ofta. Men kanske nästa år, då det gärna skulle få utkomma en ny Maja Grå-bok igen…