Att inte vara helt lyrisk

Available Dark av Elizabeth Hand XXXX-
Helsingfors var det alltså, och sedermera Island. Cass kommer alltså till Finland för att värdera några foton tagna av den världsberömda fotografen Ilkka Kaltunnen. Fotona är fantastiska – men också otroligt obehagliga eftersom de ser ut att vara tagna direkt efter att ”modellen” mördats. Bara några timmar efter att Cass träffat Kaltunnen mördas fotografen och hans assisten, och Cass kastar sig på ett flyg till Reykjavik för att leta upp sin gamla tonårskärlek Quinn. Där hamnar hon mitt i den destruktiva och våldsamma black metal-scenen, och det är inte bara det karga, snöiga landskapet som är hotfullt.

Tja. Jag tyckte det var roligt att Elizabeth Hand valde att placera handlingen i Norden, men det ställde onekligen till med lite hinder. Om Hand nu kollat upp black metal-referenserna så bra som Bokstävlarna och Helenas man tycker, varför kollade hon inte de finska detaljerna? ”Kaltunnen” är inte ett finskt namn, och jag har hittills aldrig träffat någon Suri heller. Polis på finska stavas med tre i:n, och ”apu” är på intet sätt short for thief. Jag blir överlag tudelad till det där med att klämma in ord på främmande språk – vem av er klämmer in svenska när ni talar engelska t.ex.? ”Mitt namn, my name is Bokbabbel”. Njae. Är också nyfiken på vad Metta på Böcker böcker böcker skulle tycka om de isländska orden och miljöbeskrivningarna?

Nåväl, det om det. Just black metal-scenen är över huvudtaget inte mitt område, och alla hänvisningar till asatron tycker jag blir lite väl påklistrade. Bokstävlarna är inne på en intressant grej i sin recension, att asatron med främmande ögon sett kan tolkas som någonslags längtan efter sitt ursprung, medan det i Norden snarare väcker associationer till nynazism. Däremot tycker jag att Islands ekonomiska läge skildras trovärdigt och bra, och ytterligare bidrar till det mörker som genomsyrar berättelsen.
Nej, jag är inte helt elegisk som ni märker, men det betyder på inga vis att boken är dålig. Allas vår svartklädda och själsligt trasiga Cass är ju där, och jag följer henne ivrigt när hon klampar omkring i sina rejäla kängor. Nästa (?) bok om Cass Neary ser ut att utspela sig i London. Det tror jag däremot kan bli hur bra som helst.

8 tankar på “Att inte vara helt lyrisk

  1. Den förnyande finskan är ju kul, lite kreativ. I synnerhet tycker jag att ordet ”apu” kan bli väldigt användbart. Varas, rosvo och rikollinen är onödigt krångliga. Apu. Apu.

  2. Som sagt, kul att läsa din feedback på de finska inslagen, som ju av naturliga orsaker gick mig helt förbi. Tror också att Cass i London kan bli hur bra som helst!

    • Ja, jag tror att de kanske påverkade mig onödigt mycket, men jag tenderar att hänga upp mig på detaljer. Och det ÄR ju lite konstigt att black metal-referenserna stämmer, men att det är lite svajigt med finskan. Fnissade för övrigt till när jag kom till citatet om The Smiths som du nämnde i din recension 🙂

      ”It’s aaaall London baby!”, som Joey i Friends skulle säga!

  3. Vet du, jag har tänkt som du, att vem pratar svengelska på det där viset, t ex. Att man blandar svenska och engelka. men efter två veckor på tur med svenskar och ickesvenskar har jag insett att jojomensan, det finns det minsan en hel massa som gör, tydligen.

    • Ja, jag tror att man kan glömma bort även ”lätta” ord när man pratar ett främmande språk mycket, men att man genast repeterar ordet men på det andra språket, det känns nog konstigt. Tycker nog inte någon gjorde så t.ex. på utbytet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s