Nu har jag, av förekommen anledning, bänkat mig i ett långt långt tåg för en lång lång tågresa. Tror dock att mitt sällskap är bland det allra bästa, även om mixen av dvärgar och norska lärarvikarier nog är lite… otippad. Tjockleken har de i alla fall gemensamt, inte ens den här abibliofoben är rädd för att bli utan sidor att läsa.
Och hallå Jeppis-bor, hoppas vi ses ikväll!
The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky XXXX+
Glada nyheter Enligt O, den där boken vi båda köpte en februarisöndag i Göteborg är väldigt väldigt bra! Den är skriven i brevform där panelhönan Charlie, som enligt min kvasipsykologiska diagnos har någon form av lätt autism, berättar om sin vardag i high school. Tidigt nittiotal, coming of age, mycket The Smiths och blandband i allmänhet. Jag älskar Charlies sätt att se på och fundera över världen, hans träffsäkra iakttagelser och goda hjärta.
There is this one photograph of Sam that is just beautiful. It would be impossible to describe how beautiful it is, but I’ll try.
If you listen to the song ”Asleep”, and you think about those pretty weather days that make you remember things, and you think about the prettiest eyes you’ve known, and you cry, and the person holds you back, then I think you will see the photograph.
Min enda invändning till boken är slutet, som förutom att det kommer på rätt hastigt, dessutom vill vara onödigt förklarande och lägga-alla-pusselbitar-till-rätta-aktigt. Det får förvisso hjärtat att klappa ytterligare för Charlie, men hade det behövt vara så där… dramatiskt?
Den här boken ska för övrigt bli film, och jag är väldigt nyfiken på slutresultatet. Bra intrig nog, men hur kommer mjuka fina Charlies observationer att förmedlas via film-mediet? Nåväl, det får vi se sen. Men läs hörni! Charlie om släkten t.ex.:
First, I am very interested and fascinated by how everyone loves each other, but no one really likes each other.
Dags för lite skamlös reklam: om ni på fredag kväll befinner er i eller nära Jakobstadstrakten, tycker jag att ni ska komma till After Eight på Ellens talkshow. Temat för kvällen är Hobbys, företagsamhet och ambitioner, och en av gästerna är… jag! Spännande!
Det borde finnas regler av Lina Arvidsson XXX-
Mia och Mirjam är bästa vänner och bor i en tråkig småstad. De går på åttan och längtar tills de får börja på gymnasiet. Mirjam försöker bota tristessen med att bli kär i Per, som är typ fyrtio.
Den här boken beskrivs på pärmen som ”sjukt rolig”, en beskrivning som annars får mig att backa bakut. Men Johanna L var rätt positiv, så jag tänkte inte närmare på blurben. Men. Boken var inte rolig. Och kalla mig tråkig och pryd, men jag tycker det är väldigt mycket alkohol i den här boken, för att inte tala om att det är rätt obehagligt med vuxne Per som hänger med en 14-åring. Min främsta invändning till boken är ändå att det på över trehundra sidor – rätt långt för en ungdomsroman – egentligen inte händer så mycket. Mia och Mirjam blir kära och livströtta, färgar lite hår och Mia spionerar på Mirjam (urfånigt). Och så blir det en hel del upprepningar också (vilka band som är bra, familjeförhållanden etc.), som bra hade kunnat strykas. Och titeln då, vad har den egentligen för relevans?
Rec.ex. från Gilla Böcker.
Tre intressanta inlägg om ungdomsböcker:
Johanna L tycker att lärare ska läsa aktuella ungdomsböcker – och jag håller med till 150 %, tycker snarare det är både en självklarhet och ett krav att man som lärare (och varför inte även andra som jobbar med barn och ungdomar?) håller koll på fältet.
Calliope konstaterar – och även här håller jag med till fullo – att det känns som om ungdomsböckerna är bättre nuförtiden. Och En full bokhylla är en rikedom påminner om ett äldre inlägg där hon funderar ifall vi 70- och 80-talister tycker att de ungdomsböcker som skrivs nu är bra eftersom vi dels hunnit bearbeta våra egna tonår, dels har samma referensram som författaren och därför kan relatera till boken.
Intressanta frågor och påståenden alla tre, vad tycker ni? Ja, nej, farfars byxor? Hinner inte skriva längre här just nu, men vill gärna diskutera vidare i kommentarsfältet!
Det bästa av allt av Rona Jaffe XXX½
Som de dricker! är nog det jag reagerar mest på i den här boken. Kanske ni som har sett Mad Men någongång har tänkt den destruktiva tanken att spela drinking game med den serien – att ta en klunk varje gång de röker och dricker i den serien. Men där är det ändå mest männen som gör det, här i boken är kvinnorna likadana, om inte värre. Smala femtiotalskvinnor som äter en liten smörgås till lunch, om ens det, men obehindrat sveper whiskyn och martinin, många efter varandra. Oj!
Det andra jag tar med mig är New York. Kvinnorna i sina småsmå lägenheter och stora drömmar. Brandtrapporna, taxiresorna, varuhusen, hettan. Trots att boken kretsar kring kvinnor som främst är ute efter att gifta sig så fort som möjligt, eller åtminstone hitta kärleken, känns boken ändå inte som chick lit som jag annars helst undviker. Den är nästan femhundra sidor lång, men man läser obehindrat, hejar på de ambitiösa, klappar dem på ryggen när hjärtan brister. Och tänker: New York, snart är jag hos dig.
Dark Places bjussar på en kort fredagsenkät, och jag är naturligtvis inte sen att hoppa på!
Just nu…
… läser jag: Jag skulle aldrig ljuga för dig, Moa Herngrens nya romane som jag till min glädje hittade i paketet jag hämtade ut på postkontoret imorse. Dysfunktionella personer, me like!
… väntar jag: På Converse-premiären (det blir nog i helgen tror jag!), och på att få flytta till radhuset Mr Bokbabbel och jag har köpt(!!).
… lyssnar jag på: Det blir fortfarande en hel del Lana del Rey, varvat med t.ex. Midlake och Tori Amos.
… tittar jag på: New Girl, trots att jag egentligen inte är överförtjust i den serien. Men det är så trevligt med tjugominuters avsnitt!
… är jag nyfiken på: Lionel Shrivers nya bok, och på Bokmässans seminarieprogram (som förvisso kommer först i maj, men bokbloggare är väl kända för att ständigt blicka framåt?)
Hurra, ikväll är det äntligen dags, jag ska gå på levande bilder och se förhandsvisningen av Hunger Games! Det här med filmatiseringar är ju alltid knepigt; man har sin egen bild av hur karaktärerna och miljön ser ut, man blir kanske upprörd om de ändrat på eller lämnat bort någon scen man själv tyckte var viktig. Ändå går jag så gott som alltid och ser filmatiseringarna av bra böcker, är man nyfiken så är man.
När Finland väl tar in We Need to Talk About Kevin till biograferna (i slutet av april, come ooon) kommer jag att, om inte stå och rycka i dörren, så åtminstone rycka i Mr Bokbabbels ärm. Han läste för övrigt boken före mig, och ibland låter jag honom tro att det var han som ”hittade” Shriver :).
Ibland kan jag känna att jag saknar vår färgkoordinerade bokhylla, eller snarare att ha en del av böckerna på lite specialdisplay ens. Men bl.a. Min kamp-serien får mig att känna att just alfabetisk ordning är helt rätt, speciellt när verk av samma författare blir så här snygga tillsammans!
Så fort jag bara hinner ska jag hugga tänderna i fyran. Är även, förutom på innehållet, lite nyfiken på vilka färger Norstedts väljer för femman och sexan. Grönt är väl givet, men visst vore det snärtigt med en lila?
På fredagen fick jag ett mail av Amazon. Jag får rätt många sådana, och oftast öppnar jag dem bara allra hastigast för att sedan radera. Jag har rätt bra koll på vad jag vill läsa, min önskelista är en tre-fyra sidor lång och om jag klickar på någon bok för att läsa närmare om den så upplyser Amazon mig tjänstvilligt om andra böcker i samma stil jag kanske skulle kunna vara intresserad av. Men på fredagen hajade jag till, för i mailet står att det kommer en ny bok av ingen mindre än Lionel Shriver! The New Republic heter den, släpps i USA och som Kindle-version nästa vecka, och det här är en nyhet som totalt gått mig förbi! Jag är kanske lite skeptisk till beskrivningen där det står att romanen är ”droll” och ”playful” samtidigt som den handlar om terrorism på en fiktiv halvö i Portugal, men å andra sidan talar vi Lionel Shriver som även fått mig att läsa om både tennis och biljard. Jag snokar runt litegrann på nätet och läser att ett utkast till den här romanen tydligen var färdigt redan 1998, men att Shriver nu dammat av det och väckt det till liv igen. Jag har faktiskt inte läst Shrivers tidigaste böcker, men de jag har läst (We Need to Talk About Kevin, Double Fault, So Much for That och den alldeles fantastiska The Post-Birthday World) har gjort enormt stort intryck på mig, så jag kommer naturligtvis att kasta mig över den här boken förr eller senare. Troligen förr.
Couch Fiction av Philippa Perry XXX½
Möt Pat, ”our sandal-wearing, cat-loving psychotherapist”, och hennes nya klient James som kommer till henne med det pinsamma problemet att han stjäl. Berättelsen framskrider självständigt i serierutorna, men under dem finns även förklarande fotnoter ur ett mera studiemässigt perspektiv. Jag är själv intresserad av psykologi och läser därför även dem. De ger mig en extra dimension, och det är trevligt att läsa att även psykologer (såklart) kan göra misstag i t.ex. sitt frågeställande. Couch Fiction blir intressant just p.g.a. min lilla psykologifaiblesse, men för icke-intresserade blir nog boken alldeles för torr och intetsägande. Tror dock att jag vill låna ut boken åt min vän som är nästan färdig psykolog för att se vad hon tycker.
Tusen tack till Läsdagboken som var snäll och skickade mig det signerade exemplaret!
The Guardians av Andrew Pyper XXX½
Trevor lyckades fly sin barndomssmåstad, kanadensiska Grimshaw. Vad han inte lyckades fly, trots att han utåt sett byggde upp ett rätt framgångsrikt liv åt sig, var minnena från skolåret då han var sexton år. När så en av hans gamla vänner dör och Trevor reser tillbaka till Grimshaw för begravningen, flyter alla minnen tillbaka upp till ytan.
I’m a boy again. A sixteen-year-old boy. Or even younger, for the whimper that escapes my lips is the sound of an abandoned toddler makes in the supermarket aisle, a child just beginning to realize the potential depths of aloneness.
Nu är jag själv ingen större skräckfantast, men orsaken till att jag läste den här boken var del att jag verkligen gillade The Killing Circle, och dels att Pyper inblandat i haunted house-temat också får med ett av mina favoritteman, nämligen coming-of-age. Obehaget för det fallfärdiga Thurnman’s House finns hos både Trevor och läsaren i såväl nutidstidsspåret som i den minnesdagbok han för i sin diktafon. Starkare för mig blir ändå förhållandet mellan vännerna, och hur rädslan de bär på gnaver på både dem och alla deras relationer.
Nu är jag ju väldigt mycket för det här med lustläsning, men ironiskt nog älskar jag listor nästan lika mycket som jag älskar böcker. Tänkte därför presentera en liten lista på vad jag troligen kommer att läsa och i förlängningen blogga om under våren. Utan inbördes prioritets- eller tidsordning, och med rätt till förändringar, tillägg och avvikelser. Såklart.
– Till offer åt Molok, Åsa Larsson. Länge har vi väntat medan utgivningen skjutits upp. Men nu är den på kommande, äntligen. Ge mig lite Kiruna-kyla i litterär form, även om jag själv gärna skulle snöra på mig Converse-skorna vid det här laget
– Min kamp 4, Karl Ove Knausgård. Lämpligt gul till påsk kommer fyran som visst ska handla om Knausens studieår.
– Oskuldens tid, Edith Wharton. Om inte alls så länge ska Mr Bokbabbel och jag åka till New York! Jag har redan läst Rona Jaffes Det bästa av allt, tänkte att det här blir en annan bra komma-i-New York-stämning-bok. Pluspoäng för att den är en klassiker
– Svikaren, Katarina Wennstam. Wennstam räds inte svåra ämnen i thrilerformat, och jag är nyfiken på att läsa vad hon har hittat på den här gången
– The Bellwether Revivals, Benjamin Wood. Har cyberpetat på den här boken en hel del sedan Bokomaten twittrade om den. Inte helt omöjligt att jag slinter med klickfingret nu när min födelsedag närmar sig
– Jag skulle aldrig ljuga för dig, Moa Herngren. En annan som inte räds tunga ämnen är Herngren, och jag har verkligen gillat hennes två tidigare romaner
– Eld, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Behövs väl ingen motivering för den va? Peppen är enorm!
– Stay Close, Harlan Coben. Farligt att släppdatumet till Kindle är en dag före min födelsedag.
Pandemonium av Lauren Oliver XXXX+
I slutet av sommaren läste jag Delirium och blev mycket positivt överraskad. Den kategoriseras som ungdomsbok men borde läsas av alla som gillar kärlek, dystopier och, well, bra böcker helt enkelt. När så fortsättningen, Pandemonium, fanns att köpa klickade jag hem den till Kindle snabbt som attan. Och den är – som tur! – också bra, även om jag inte kände mig riktigt lika stjärnögd som efter ettan. Då var jag fascinerad av det dystopiska samhället och blinkningarna till Brave New World, nu var det lite mera beskrivningar av Lenas liv som blir en mix av flykt, gömmande, glömmande och opposition. Tänker inte gå närmare in på detaljerna kring handlingen eftersom jag tror att det fortfarande är en skamligt stor del av er läsare som ännu inte läst första delen. Kan dock säga så mycket att även den här boken slutade med värsta cliffhangern, så nu får jag allt hålla mig till tåls och vänta på nyheter om en tredje bok.
Har ni sett, ett litterärt skärbräde! Nu vet jag att det inom #boblmaf finns fler än jag som hellre, tja, läser än ställer sig i köket och lagar mat, men äta bör man annars dör man och kanske är det här just det som saknats i våra kök? Finns att köpa här ifall snålvattnet började rinna.
Maine av Courtney Sullivan XXXX-
Den Irlandsbördiga familjen Kelleher har sedan tiotals år tillbaka en sommarstuga på stranden i Maine (ja, först var det faktiskt en stuga, sedermera fick den ett beach house som tillägg). På bokens baksida står det att tre generationer kvinnliga Kellehers denna sommar samlas i stugan och huset, alla med sina egna problem snurrande i huvudet. Och ja, det stämmer förvisso, men det är först i sista fjärdedelen av boken som alla faktiskt är där, i Maine.
At Thanksgiving he had given her his business card, which did nothing to shed light on the matter. Maggie really only understood jobs that could be described in a single word: writer or doctor or teacher made sense. Vice president of debt capital markets and global currencies did not.
Som läsare får man följa den kyliga matriarken Alice som bär på en stor och ångestframkallande hemlighet som hon försöker skölja ner med en massa chardonnay. Hennes dotterdotter Maggie har flytt ett hopplöst förhållande i New York och kommer till Maine för att samla tankarna – och våga ringa modern i Kalifornien och berätta att hon är gravid. Alices svärdotter Anne Marie försöker fylla sitt liv med dockhus (och chardonnay), samtidigt som hon försöker låta bli att tänka på sin snygga granne hemifrån.
Det låter kanske lite blasé, men faktum är att de här livsödena engagerar. Det tar som sagt sin lilla tid innan de faktiskt hittar dit till beach houset, så man hinner verkligen lära känna dem genom deras agerande och genom tillbakablickar. Jag gillar hur alla sörjer Alices genomtrevliga döda man Daniel på sina egna sätt, jag vill hojta åt Maggie att dumpa skitstöveln, jag vill krama Anne Marie som lagar matlådor och sitter med vinglaset i handen och beställer små dockhusmöbler. Min läsning av Maine blev först lite splittrad p.g.a. yttre faktorer andra böcker, men då jag väl läste stortrvides jag!
Min kamp 3 av Karl Ove Knausgård XXXX+
Lite långsam kändes den kanske i början, den tredje kampen, speciellt när jag helt fräckt jämförde den med Nesbö. De skriver ju inte riktigt likadant, landsmännen.
Det var sprängfullt i bagageluckan, mamma och pappa satt fram, Yngve och jag bak, vi skulle köra hela dagen och kvällen, och till och med det mest hemvana av hemvant, vägen ner till vägkorsningen och upp mot bron, tedde sig annorlunda då. Nu hörde det inte ihop med huset och vår tillvaro där, nu hörde det ihop med den långa resa vi gav oss ut på, och som skänkte varje kulle och varje bergstopp, varje holme och varje skär lite av sin spänning och förväntan.
Det här är berättelsen om Karl Oves barndom, bara ett par gånger kommer hans vuxna jag
till tals. Nu har jag själv en liten faiblesse för just barndomsskildringar, och jag måste säga att herr Knausgård klarar av det med bravur. Visst kan man ställa sig lite frågande till att han kommer att han minns allting så otroligt detaljerat, det gäller för övrigt hela Kamp-sviten, men det får man nog helt enkelt förbise och konstatera höra ihop med det mått av fiktion som trots allt finns inbyggd i verket. I slutet konstaterar berättaren också att han tror sig lämna ett område och en tidsperiod bakom sig för evigt, utan att veta att alltihop ”för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör”.
Men barndomsskildringen alltså, jag gillar den! Kamratskapet med brodern Yngve, spänningen över små detaljer som är så enormt viktiga när man är liten: nya idrottskläder, första skoldagen, hur barn egentligen blir till. Den ständigt närvarande rädslan för fadern. Det är naturligtvis främst ett barns perspektiv, men genom de tidigare böckerna har vi ju förstått att förhållandet till pappan aldrig blir bättre. Jag är nyfiken på hur mamman upplevde alltihop? Såg hon sina söners rädsla, eller förstod hon inte riktigt hur det låg till? Hoppas på att få läsa lite om det i kommande böcker!
När boknördar pratar om tid brukar det oftast handla om att det finns för lite tid att läsa alla bra böcker det finns i världen, eller hur många dagar/veckor/månader det är kvar till ett efterlängtat boksläpp. Men nu tycker jag vi ska prata lite om den här charmiga och nördiga klockan som lyckas med det otroliga med att visa tiden i ord. Vilken skojig idé!
The Fault in Our Stars av John Green XXXX+
”You don’t even know me,”, I said. I grabbed the book from the center console. ”How about I call you when I finish this?”
”But you don’t even have my phone number,”, he said.
”I strongly suspect you wrote it in the book.”
He broke out into that goofy smile.
”And you say we don’t know each other.”
Vad skriver man riktigt om en bok när halva lästiden har gått åt till att Ååh:a, svälja och ”Add a note or highlight”:a på Kindlen? Tipset om boken om cancersjuka Hazel och canceröverlevaren Augustus kom, som vanligt, från Johanna L, och under läsningen måste jag Ååh-twittra lite med henne och Onekligen som läste boken ungefär samtidigt. Det är klart att det finns några småcheesyga partier, men framför allt finns det en witty och ordrik dialog mellan Hazel och Augustus och ibland även kompisen Isaac. Sedan finns det också en kärlek till böcker, mycket kretsar kring (den fiktiva) boken Hazel läst om hundratals gånger, och ibland citerar hon lite poesi. Det låter kanske pretto, men det är det inte, det här är inga martyr-ungdomar som bär sitt cancerok, utan mest är de helt vanliga människor som man gärna hade varit kompis med. Och som man bölar lite åt/med medan man addar ytterligare en highlight.
”That’s the thing about pain,” Augustus said. ”It demands to be felt.”
Tänkte passa på och lista några tips på snabbläsning medan jag ännu är någonslags ”auktoritet” att räkna med. Såväl IRL som i bokbloggosfären får jag ofta frågan hur jag hinner läsa så mycket, men efter en liten Twitter-poll häromveckan märkte jag att inte bara min gamla snabbläsarrival Enligt O utan också t.ex. Pocketlover efter drygt två månader in på det nya året ligger jämsides eller rentav före mig i lässtatistiken. Vixx ville också vara med på ett hörn, men Enligt O tyckte inte att det räknas om man inte bloggar någonting om böckerna…
1. Bra gener. Snabbläsning går naturligtvis att öva upp, men en bra genpool är inte att förakta. Själv får jag tacka min pappa(s sida av släkten) för läsargenerna.
2. Utnyttja varje tillfälle till läsning. Nu behöver man kanske inte överdriva, men reklampauser, köer på banken etc. är alldeles utmärkta tillfällen att stjäla till sig några minuter lästid.
3. Pendla till jobbet. Alternativt bo supernära så att ni kan ligga vakna en extra halvtimme på kvällen och läsa i sängen.
4. Smarttelefonens vara eller icke-vara. Ja-a ni, det här är en knepig fråga. Jag älskar min iPhone och gillar att t.ex. kunna spontanblogga/Facebooka från den när jag ramlar över en efterlängtad bok. Om man mot förmodan packat sin väska så dåligt på morgonen att pendlingsboken hinner ta slut och man inte har en annan med i väskan, kan man alltid ty sig till t.ex. Kindle-appen. Men: ingen vet bättre än jag hur effektivt framför allt Twitter stjäl lästid av dig…
5. Ha inte ett bokmärke i vägen. Läs inte rad för rad med ett papper som täcker resten av sidan, utan låt blicken dansa fritt över sidan. Hej vad det går!
6. Utnyttja ljudböcker. Nu är det här ett tips jag inte själv utnyttjat eftersom jag föredrar den fysiska läsupplevelsen och att få läsa i egen takt. Men jag kan tänka mig att det här är ett utmärkt sätt att trots allt tillägna sig en bok medan man diskar eller är ute och och powerwalkar.
7. Internetfria kvällar/veckoslut. Inte heller det här har jag testat annat än när det hänt lite av sig själv. Det är alldeles för lätt att fastna i fällan att vara så upptagen med att blogga och twittra om den sköna kväll man ska ha med boken och tékoppen att kvällen är förbi innan man hunnit plocka upp boken.
8. Studera juridik eller litteraturvetenskap. Enorma mängder att läsa inför seminarier och tenter ger god träning.
9. Kom ur lässvackor. Testa vilket/vilka sätt som lättast får dig ur lässvackor. För mig fungerar ungdomsböcker bäst, andra tyr sig till trygga omläsningar.
10. Läs. Övning ger färdighet och så vidare. Och läs böcker ni tycker om!
Bokbabbel 