Paradisoffer av Kristina Ohlsson XXX½
Det var väl för väl att Piratförlaget hade sjabblat bort min rec.ex-beställning så att jag inte fick den här boken innan jag åkte till New York. Boken kretsar nämligen kring en flygplanskapning (av ett flyg på väg till New York dessutom!) och är spännande som den är, här nere i tryggheten på marken. Boken utspelar sig under en väldigt kort tid, ett dygn närmare bestämt, och det i kombination med den extremt pressade tiden (kaparna vill få igenom sina krav innan planet går ner för landning) gör att boken påminner väldigt mycket om tv-serien 24. Nu är det ju dock inte Jack Bauer som springer omkring, utan gamla goda Alex Recht och Fredrika Bergman. Mycket har hunnit hända dem sen man mötte dem sist, och jag skulle vilja veta mera om dem, inte bara få de där lösryckta fragmenten. Det är förståeligt såklart, i och med att de knappt hinner hem till vardagslivet och familjen under den korta tid som intrigen spänner över, men det bidrar antagligen till de känslor både jag och Enligt O har, att det här känns som något av en mellanbok. Det är bra, det är väldigt spännande, men det är inte Kristina Ohlsson när hon är som bäst.
Rec.ex. från Piratförlaget.

När skönheten kom till Bro av Anna Jansson XXX+
Titeln på Anna Janssons senaste deckare är en allusion på Nils Ferlins visa När skönheten kom till byn. Sådant gillar jag! I övrigt är det som bekant Gotland som är miljön och den ensamstående mamman och polisen Maria Wern som är huvudpersonen. Mysterierna däremot är många, delvis invävda i varandra. En tonårig flicka är försvunnen, en kvinna hittas död på stranden och bland ruinerna rör sig ett nattligt lajvsällskap där intrigerna hotar att spilla över även till privatlivet.

Anna Jansson har en tendens att bli lite melodramatisk. Känslor flammar, och deckarintrigen blir något snårig då poliserna ramlar in i det ena och det andra. Precis som Mari Jungstedt utnyttjar Jansson det faktum att Gotland är litet – det är alltid någon som känner någon som är släkt med någon. Kanske är det så här på riktigt, men det kan ibland kännas lite tröttsamt under läsningen. Nog skriver ju t.ex. Karin Fossum också om små samhällen, men då är det här aldrig en aspekt. Den här gången kändes dock lajv-delen som det största minuset, det blev för rörigt med alla alias, det styltiga språket och lajvare som man inte riktigt vet om de har gått för långt in i sin roll. Jag tycker Jansson borde våga lita på att Gotland som miljö räcker till även utan gamla skelett och myter.
För mig är Anna Janssons deckare sällan en höjdpunkt under det litterära året, snarare något småputtrigt som förkunnar att sommaren snart är här. Och jag fortsätter ju faktiskt att läsa, bok efter bok, kan inte släppa taget om Wern ändå.
Rec.ex. från Norstedts.

Svikaren av Katarina Wennstam XXXX-
Jag gillar Wennstam eftersom hon, likt deckarduon Roslund&Hällström, skriver spännande thrillers som tar upp brännande samhällsfrågor. Vilken samhällsfråga det gäller den här gången får ni läsa själva, men jag måste säga att jag ryser när jag läser om det våld och hat den fiktiva fotbollsstjärnan Sebastian Lilja har utsatts för i Svikaren. Han har lämnat sin fotbollsklubb till förmån för en annan rivaliserande, och det här är något hardcore-fansen inte kan förlåta. Lilja trakasseras och hotas, vilket också först får polisen att tro att det är klubbytet som är motivet till det brutala mordet.

Jag gillar de två kvinnliga huvudpersonerna, kriminalinspektör Charlotta Lugn och advokaten Shirin Sundin, den senare bekant från Wennstams senaste bok. Observera dock att Svikaren innehåller en del spoilers vad gäller intrigerna i Smuts, Dödergök och Alfahannen – läs dem i rätt ordning!
Måste dock i viss mån hålla med Calliope om att Wennstam i sina rättegångsskildringar ibland tappar stinget och blir lite för pedagogisk och faktabokslik. Minns inte att jag skulle ha reagerat på det tidigare, så det är ju synd att Wennstam fallit i den fällan efter tre fungerande böcker. Men upp igen bara Wennstam, jag läser gärna mera.
Rec.ex. från Bonniers.