Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren XXXX-
Herngrens första roman handlade om familjevåld, och den andra om alkoholism. Den här gången får vi möta parterapeuten Cecilia som utåt sett har allt man kan önska sig, men som egentligen är ett tomt skal med en känsla av att någonting skaver. Livet skaver. Hon blir irriterad av sina klängiga barn, hon biter sig i kinden under familjemåltiderna, tar långa joggingturer mitt i natten. Även om just joggingturerna känns lite klyschiga, fascineras jag av av Herngrens sätt att teckna fram sin huvudperson. Först känner man som läsare medlidande med Cecilia, som i sina försök att anpassa sig helt enkelt suddar ut sig själv, glömmer bort vem hon är och vem hon varit. Men sedan blir det allt obehagligare, eftersom Cecilia börjar utnyttja sin yrkesroll för att så små frön av misstro och svartsjuka hos patienterna och kollegerna.

Har ni andra läst, och vad tycker ni i så fall av skiftena mellan fokalisator? Jag tycker de förvisso ger romanen ett djup då man får läsa lite om hur barnen, mannen och en patient upplever situationen, men samtidigt är de här bytena så få att man får Herngrens agenda skriven på näsan. En knepig situation det där, för jag tror nog inte att jag hade velat vara utan åtminstone de två äldre barnens tankar.
Rec.ex. från W&W.