I nästsenaste numret av ViLäser (1/2012) finns det en intervju med Joan Didion, där det bl.a. framkommer att en av hennes livs viktigaste böcker är Farväl till vapnen av Ernest Hemingway. Detta främst (?) eftersom Didion lärde sig skriva på skrivmaskin i tonåren genom att skriva av boken (och för att hon gillar rytmen i boken).

Jag läser raderna, ler lite, och plötsligt flyter ett minne upp till ytan. Det var 90-tal, jag var knappast ens tio år gammal, och jag påbörjade ett Word-dokument på den enorma byttan som var vår hemmadator. Eller ja, jag påbörjade x antal Word-dokument med allehanda fantastiska berättelser, men jag hade minsann också ett avskrivarprojekt. Det var Bullboken, ni minns den där pyttelilla boken Hans Thomas i Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet läste i i hemlighet när hans pappa hade somnat om kvällarna? Som jag älskade den boken, och framför allt då den inre berättelsen med spelkortsfigurerna på den där magiska ön (mitt avskrivarprojekt fullbordades för övrigt aldrig, läste troligen om boken en n:te gång i stället). Åh! Tror mitt exemplar av Spelkortsmysteriet står i sommarstugans bokhylla, känner ett akut behov av en nostalgisk omläsning nu!