Ett ord säger mer än… en urtavla?

Ser man på, ordklockan finns även som arbandsur! Lite mindre praktisk kanske, men å andra sidan en accessoar man bär med sig och kan visa upp. Qlocktwo heter designen, och just armbandsuret kommer tydligen till salu i höst. Under tiden kan ni titta på väckarklockan i samma stil…!

Annonser

Hej höstkataloger!

Ni som vill leva i stunden behöver inte läsa det här inlägget, men jag vet att det finns andra än jag som redan är nyfikna på höstutgivningen (vink vink Ord och inga visor). Kan därför med glädje meddela att många förlag (Albert Bonniers, Forum, Norstedts, förlagen under Forma Books) nu har lagt ut sina höstkataloger på nätet. Wii! Efter en snabb genomgång verkar det som om Norstedts i höst är den stora vinnaren för min egen läsning: Karl Ove Knausgård, Karolina Ramqvist, Arnaldur Indridason och Kristina Sandberg lockar i alla fall!

Hundfluff, björnar och bastubad

Till offer åt Molok av Åsa Larsson XXXX+
Men åh! Som jag har längtat efter den här boken som bara sköts upp gång på gång, och som jag – tack och lov – gillar den då jag väl får läsa. Rebecka Martinsson bor fortfarande uppe i Kurravaara. Hon promenerar med sina hundar, hänger med grannen Sivving och hundpolisen Krister, pratar inte särskilt mycket i telefon med pojkvännen Måns nere i Stockholm. Sen hittas en äldre kvinna brutalt ihjälstucken med en grep och Rebecka får hoppa in i yrkesrollen som kammaråklagare.

Spänningshistorien är bra här, men jag, liksom Johanna L tror jag, läser allra ivrigast när det handlar om fluffet. Alla hundarna, den insmugna miljöbeskrivningen, bastubaden. För mig blir det en blandning av exotik – har aldrig varit så där långt norrut i varken Sverige eller Finland – och något hemtamt; bastubad och finska ortsnamn. I läckbergsk anda finns det även ett historiskt sidospår med, det kretsar kring Hjalmar Lundbohm som funnits på riktigt, och det har förvisso sina sidor men allra bäst är nog det där fluffet. Vill ha mer!
Rec.ex. från Bonniers.

Inspirerande deckar-Babel

Förrförra veckans (5/12) avsnitt av Babel alltså, mums! En deckarspecial är det, och jag kan tänka mig att deckarfobikerna Ord och inga visor och Bokstävlarna får rysningar av det, men jag gillar! Först ut är Roslund & Hellström vars bautategelsten Två soldater jag strax ska ge mig in på. Åsa Larsson blir nästa gäst i studion, kändes mycket lämpligt eftersom jag samtidigt höll på att skriva recensionen av Till offer åt Molok (publiceras imorgon). Prat om hur hon får ta livet av människor till höger och vänster, men vilket ramaskri det blir när hon tar livet av hundar – en litterär akilleshäl för många bokbloggare. Men dock: the horror, tydligen kommer nästa Rebecka Martinsson-bok att vara den sista! Noo!

Inte bara svenska deckarförfattare heller, nejdå, sedan vänder vi blickarna långt västerut och besöker Elizabeth Georges arbetsrum med den stora London-kartan. Och mina blickar dras till min egen bokhylla där This Body of Death står oläst, och till nätbokhandeln där nästa bok, Believing the Lie, står på önskelistan.
Hej läslust!

P.S. Till Maria som söker biblioterapi/boktips p.g.a. barnlöshet rekommenderar jag den finlandssvenska antologin om samma ämne, Utan, som jag skrev om här.

Fjärde loggboken

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten XXXX
Det här är den fjärde av Malmstens loggböcker, och som vanligt har den lånat sin vackra titeln från en diktstrof, den här gången ”Birgittas svit” av Stig Dagerman. Malmsten – både den riktiga och personan i hennes loggbok – har flyttat från sitt älskade Finistère till en stad där hon inte trivs. Där bor förvisso en hjälpsam granne, och en fascinerande kvinna som verkar bo i sin bil, men slutligen tar Malmsten steget tillbaka till Sverige där hon börjar trilskas med posten (åh hjälp, jag blir helt svettig av beskrivningarna kring posten som skickas fel, och alla tiotals ”hjälpnummer” som på intet sätt gör något för att rätta till saken). Jag gillar vardagsbetraktelserna med små inslag kring fransk politik, svenska posten eller böcker, dikter, mail. Jag är väldigt förtjust i den lilla följetongen om Familjen Tejp, som dessutom får fungera som en tydlig symbol för mänskligheten i allmänhet. Nedskärningar på grund av automatisering, att undvika konflikter för att skydda sin egen familj, you know the drill. Fina är också Malmstens funderingar kring romanen hon försöker skriva, karaktären Edvard som följer henne överallt men vars ton hon inte får till (se gärna Babel-avsnittet där Jessika Gedin intervjuar Malmsten kring just detta!).
Rec.ex. från Modernista.

Att skriva av – Joan Didions och Bokbabbels gemensamma barndomshobby

I nästsenaste numret av ViLäser (1/2012) finns det en intervju med Joan Didion, där det bl.a. framkommer att en av hennes livs viktigaste böcker är Farväl till vapnen av Ernest Hemingway. Detta främst (?) eftersom Didion lärde sig skriva på skrivmaskin i tonåren genom att skriva av boken (och för att hon gillar rytmen i boken).

Jag läser raderna, ler lite, och plötsligt flyter ett minne upp till ytan. Det var 90-tal, jag var knappast ens tio år gammal, och jag påbörjade ett Word-dokument på den enorma byttan som var vår hemmadator. Eller ja, jag påbörjade x antal Word-dokument med allehanda fantastiska berättelser, men jag hade minsann också ett avskrivarprojekt. Det var Bullboken, ni minns den där pyttelilla boken Hans Thomas i Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet läste i i hemlighet när hans pappa hade somnat om kvällarna? Som jag älskade den boken, och framför allt då den inre berättelsen med spelkortsfigurerna på den där magiska ön (mitt avskrivarprojekt fullbordades för övrigt aldrig, läste troligen om boken en n:te gång i stället). Åh! Tror mitt exemplar av Spelkortsmysteriet står i sommarstugans bokhylla, känner ett akut behov av en nostalgisk omläsning nu!

Kaufmans lilla blågråa

Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman XXX½
Får jag kopiera in Bokcirkus-Anna recension här? Jag tycker nämligen precis som hon. Jag gillar översättningarna av superhjältenamnen (de kan inte ha varit helt lätta att översätta), jag önskar att jag var en Madame Görrentallteftersom, som alltid viker ihop sina kläder, diskar under efter middagen, slänger pennor utan bläck direkt i papperskorgen (nå, det sista gör jag faktiskt!). I övrigt så måste jag säga att superhjältarna, uppfriskande nog, sällan har en så fantastisk superkraft att man avundas dem, de blir liksom mest i vägen faktiskt.

Jag fnissar och gillar, men kastas aldrig ur soffan av förtjusning (okej, det per se har väl aldrig hänt, men ni förstår vad jag menar). Och precis som Bokcirkus-Anna blir jag lite irriterad över att jag inte riktigt förstår hur Perfektionisten som är gift med Tom – den enda icke-superhjälten i boken  – ser på det som hänt, nämligen att hon blev hypnotiserad av Hypno och därför inte ser sin make. Undrar hon vad som hänt honom, förstår hon att andra ser honom, kommer hon över huvudtaget ihåg honom?
Rec.ex. födelsedagspresent från Printz Publishing.