Ovän med ”Den andalusiske vännen”

Den andalusiske vännen av Alexander Söderberg XX½ 
Jag gillar ju deckare. Jag läser småputtriga deckare av Jungstedt och Jansson, jag hårdbevakar Barclay och Coben och jag håller ögonen öppna för nya bekantskaper som ska få mig att läsa vidare frenetiskt (senast då S.J. Bolton). Därför blev jag såklart nyfiken och ivrig när jag läste om Den andalusiske vännen som redan har sålts utomlands till tjugo länder etc. etc.
Men alltså. Jag tänder inte alls. Den ensamstående mamman Sophie Brinkmann möter i sitt jobb som sjuksköterska den fascinerande mannen Hector Guzman som utger sig för att vara bokförlaggare men i verkligheten sysslar med betydligt skummare affärer. Sophie hamnar i kläm mellan brottsgäng och halvskumma poliser, och både hon själv och läsaren är lite osäker på var hennes lojalitet riktigt ligger.

Det är korta scener och rätt stora hopp mellan dem, tydligen har Söderberg jobbat som manusförfattare men jag tycker inte riktigt det fungerar i boken. Trots att boken är 501 sidor tjock tycker jag aldrig att det blir riktigt spännande, men det jag stör mig mest på är att karaktärerna inte känns trovärdiga. Att Sophie efter att ha träffat Hector bara några gånger utan att protestera befinner sig mitt uppe i kriminella grejer. Och polisen Lars dramatiska personlighetsförändring som förvisso förklaras med pillerberoende men som ändå kommer väldigt plötsligt, d.v.s. när det passar för intrigen. Nja, det här var ingenting för mig.
Rec.ex. från Norstedts.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s