Bokmal på bostadsmässa

Jaja. Den här bilden har redan synats på Instagram, Twitter och Facebook, men hallå, flygande bokhyllor med färgkoordinerade böcker får man väl tuta ut i alla kanaler? Fotad på bostadsmässan i Tammerfors, hus nr 15.

Annonser

Läst i några svep

Hungerelden av Jerker Eriksson & Håkan Axlander Sundquist
Ok, det går ju att orda ännu mindre om den här boken än om ettan eftersom så mycket bygger på den där klurigheten som kommer fram i ettan. Jag var lite… inte skeptisk, men nyfiken på hur det skulle fungera, nu när läsaren vet såpass mycket. Men det fungerade hur bra som helst, även tvåan är en riktig bladvändare och bjuder även den på oväntade vändningar och spänning. Hade gärna frossat vidare i trean omedelbums!
Har släpat med mig Kråkflickan och Hungerelden hit till stugan i hopp om att få pappa på kroken. Tror nog han kommer att fastna han också!

Semester!

Och DÄR gick jag på semester! Planen är att tillbringa största delen av den på sommarstugan och helst läsa tiotals böcker. Bloggen är relativt självgående med inlägg som ploppar upp då och då. Vi hörs när vi hörs!

Pessimism & optimism

Bokmalar är sannerligen en underlig mix av pessimism och optimism. De tror nämligen att det varje dag finns risk för tågstopp, snöstorm eller andra katastrofer, vilket visar sig i deras egenhet att alltid packa med en hel drös med böcker. Optimismen igen, den kännetecknar sig då dessa bokmalar verkligen tror att de ska hinna läsa alla medhavda böcker.

Med andra ord: säg hej till min stugvistelsebokhög! Helt överdriven ser den kanske ändå inte ut – men då har ni kanske glömt bort att även Kindlur följer med..? Tycker dock att jag fått till en bra mix av olika genrer och vad jag hoppas är riktigt bra böcker!

Intressant och provocerande

Happy Happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam (red.) XXX½
Happy Happy är en antologi om skilsmässor, där bidragen är skrivna av enbart kvinnor och där tonen/budskapet är enhetligt: dessa kvinnors liv har blivit bättre efter skilsmässan. Och jag känner mig så oerhört tudelad kring detta. För ja: för många människor (kanske speciellt kvinnor, om man får tro statistiken), kan en skilsmässa komma att bli det bästa beslutet av diverse orsaker. Familjevåld, eller helt enkelt att man vuxit ifrån varandra och bara skaver mot varann så att alla är olyckliga (inklusive eventuella barn). Även så här under mitt första år som gift är jag helt för skilsmässor i de fall där de ”behövs”. Både mina mor- och farföräldrar var skilda (ovanligt i den generationen!), och med tanke på hur olika de var som människor hade jag, som aldrig upplevt dem som gifta, oerhört svårt att ens föreställa mig dem tillsammans. MEN, och det här är ett stort men. Det jag har svårt med i Happy Happy är den något glättiga tonen där skribenterna tycker att det här nog är det bästa som har hänt dem. Kanske känns det så, långt efteråt och med facit på hand, men det där att man som vän till någon som skilt sig inte skulle få beklaga det skedda gör mig förbryllad. Jag tycker absolut inte att skilsmässor ska vara något tabubelagt ämne, eller att man som vän till den skilda ska älta det hela i det oändliga. Men ändå. En skilsmässa är ju ändå ett slut, en saga som inte tog den vändning man hade önskat, förhoppningar som grusades. Aldrig ett personligt misslyckande, men en sorg över att det inte blev som man hade tänkt sig den där dagen man stod framför prästen/magistratssnubben och lovade varandra evig kärlek.

Jag tycker definitivt att det här är en läsvärd bok. Och missförstå mig inte, jag önskar mig inte en bok där man frossar i skilsmässosorg. Jag tycker bara att fina detaljer som treåringen som ville köpa en tandborste åt pappa även om han flyttat hemifrån (en detalj även Helena  fastnade för) inte tillåts bränna till ordentligt, utan snabbt sopas under mattan med konstateranden om det ljuva varannan vecka-livet.

Inget för den känsliga

Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist XXXX+
Den här boken har nog nuddat vid mitt synfält ett par gånger, inte minst p.g.a. det skrämmande omslaget. Minns att Bia sa att den var bra men obehaglig, men så försvann den ur mitt medvetande igen, tills Bokbiten började instagramma bilder på den och tvåan i serien, Hungerspelenelden. Plockade upp den på lunchpausen i lördags och tänkte att jag skulle läsa på den semestern (som hägrar vid horisonten! Den gör det nu!), men hur det nu var började jag visst läsa den på lunchpausen, och sedan hetsigt i bussen och närhelst jag fick tid och plötsligt hade jag läst ut 400 sidor bara sådär. Värsta blandvändaren ju, ska inte berätta nästan något om handlingen av risk för spoilers, men en deckare är det ju, med både poliser och psykologer inblandade. Det är krigsoffer och dissociativa störningar, det är pedofili och likmaskar, det är ondska och äckel och obehag på hög nivå! Inget för den känsliga eller kräsmagade alltså, men bra på det där ruggiga sättet! Polisens liv känns först lite klyschigt, men även där sker något överraskande. Jag anar nog hur gåtan relativt tidigt, men imponeras ändå av författarnas sätt att lägga in små små vinkar som först går en helt förbi. Som bara kan vara ett sammanträffande.

Om ni inte redan förstod det, så har jag nu skaffat Hungerelden och förbannar samtidigt att den avslutande delen i trilogin, Pythians anvisningar, inte finns varken som e-bok, i pocket eller på mitt bibliotek. OBS, ni som inte läst ettan (ännu!) bör inte googla de andra böckerna, det dyker upp lite spoilers i bokbeskrivningarna!