Läst i några svep

Hungerelden av Jerker Eriksson & Håkan Axlander Sundquist
Ok, det går ju att orda ännu mindre om den här boken än om ettan eftersom så mycket bygger på den där klurigheten som kommer fram i ettan. Jag var lite… inte skeptisk, men nyfiken på hur det skulle fungera, nu när läsaren vet såpass mycket. Men det fungerade hur bra som helst, även tvåan är en riktig bladvändare och bjuder även den på oväntade vändningar och spänning. Hade gärna frossat vidare i trean omedelbums!
Har släpat med mig Kråkflickan och Hungerelden hit till stugan i hopp om att få pappa på kroken. Tror nog han kommer att fastna han också!

Semester!

Och DÄR gick jag på semester! Planen är att tillbringa största delen av den på sommarstugan och helst läsa tiotals böcker. Bloggen är relativt självgående med inlägg som ploppar upp då och då. Vi hörs när vi hörs!

Pessimism & optimism

Bokmalar är sannerligen en underlig mix av pessimism och optimism. De tror nämligen att det varje dag finns risk för tågstopp, snöstorm eller andra katastrofer, vilket visar sig i deras egenhet att alltid packa med en hel drös med böcker. Optimismen igen, den kännetecknar sig då dessa bokmalar verkligen tror att de ska hinna läsa alla medhavda böcker.

Med andra ord: säg hej till min stugvistelsebokhög! Helt överdriven ser den kanske ändå inte ut – men då har ni kanske glömt bort att även Kindlur följer med..? Tycker dock att jag fått till en bra mix av olika genrer och vad jag hoppas är riktigt bra böcker!

Intressant och provocerande

Happy Happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam (red.) XXX½
Happy Happy är en antologi om skilsmässor, där bidragen är skrivna av enbart kvinnor och där tonen/budskapet är enhetligt: dessa kvinnors liv har blivit bättre efter skilsmässan. Och jag känner mig så oerhört tudelad kring detta. För ja: för många människor (kanske speciellt kvinnor, om man får tro statistiken), kan en skilsmässa komma att bli det bästa beslutet av diverse orsaker. Familjevåld, eller helt enkelt att man vuxit ifrån varandra och bara skaver mot varann så att alla är olyckliga (inklusive eventuella barn). Även så här under mitt första år som gift är jag helt för skilsmässor i de fall där de ”behövs”. Både mina mor- och farföräldrar var skilda (ovanligt i den generationen!), och med tanke på hur olika de var som människor hade jag, som aldrig upplevt dem som gifta, oerhört svårt att ens föreställa mig dem tillsammans. MEN, och det här är ett stort men. Det jag har svårt med i Happy Happy är den något glättiga tonen där skribenterna tycker att det här nog är det bästa som har hänt dem. Kanske känns det så, långt efteråt och med facit på hand, men det där att man som vän till någon som skilt sig inte skulle få beklaga det skedda gör mig förbryllad. Jag tycker absolut inte att skilsmässor ska vara något tabubelagt ämne, eller att man som vän till den skilda ska älta det hela i det oändliga. Men ändå. En skilsmässa är ju ändå ett slut, en saga som inte tog den vändning man hade önskat, förhoppningar som grusades. Aldrig ett personligt misslyckande, men en sorg över att det inte blev som man hade tänkt sig den där dagen man stod framför prästen/magistratssnubben och lovade varandra evig kärlek.

Jag tycker definitivt att det här är en läsvärd bok. Och missförstå mig inte, jag önskar mig inte en bok där man frossar i skilsmässosorg. Jag tycker bara att fina detaljer som treåringen som ville köpa en tandborste åt pappa även om han flyttat hemifrån (en detalj även Helena  fastnade för) inte tillåts bränna till ordentligt, utan snabbt sopas under mattan med konstateranden om det ljuva varannan vecka-livet.

Inget för den känsliga

Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist XXXX+
Den här boken har nog nuddat vid mitt synfält ett par gånger, inte minst p.g.a. det skrämmande omslaget. Minns att Bia sa att den var bra men obehaglig, men så försvann den ur mitt medvetande igen, tills Bokbiten började instagramma bilder på den och tvåan i serien, Hungerspelenelden. Plockade upp den på lunchpausen i lördags och tänkte att jag skulle läsa på den semestern (som hägrar vid horisonten! Den gör det nu!), men hur det nu var började jag visst läsa den på lunchpausen, och sedan hetsigt i bussen och närhelst jag fick tid och plötsligt hade jag läst ut 400 sidor bara sådär. Värsta blandvändaren ju, ska inte berätta nästan något om handlingen av risk för spoilers, men en deckare är det ju, med både poliser och psykologer inblandade. Det är krigsoffer och dissociativa störningar, det är pedofili och likmaskar, det är ondska och äckel och obehag på hög nivå! Inget för den känsliga eller kräsmagade alltså, men bra på det där ruggiga sättet! Polisens liv känns först lite klyschigt, men även där sker något överraskande. Jag anar nog hur gåtan relativt tidigt, men imponeras ändå av författarnas sätt att lägga in små små vinkar som först går en helt förbi. Som bara kan vara ett sammanträffande.

Om ni inte redan förstod det, så har jag nu skaffat Hungerelden och förbannar samtidigt att den avslutande delen i trilogin, Pythians anvisningar, inte finns varken som e-bok, i pocket eller på mitt bibliotek. OBS, ni som inte läst ettan (ännu!) bör inte googla de andra böckerna, det dyker upp lite spoilers i bokbeskrivningarna!

Klaustrofobisk klinik

Himmelsdalen av Marie Hermanson XXX+
Daniel åker till den tjusiga kliniken Himmelstal i Schweiz för att göra sin tvillingbror Max en tjänst. Max ska sköta ärenden i några dagar och ber Daniel ta hans plats på kliniken under tiden. Förutom att Max inte kommer tillbaka – och att personalen inte tror på Daniel när han försöker förklara vad som hänt.

Det är en klaustrofobisk berättelse Hermanson bygger upp, även för läsaren känns det frustrerande och ångestfyllt när ingen tror Daniel och han sitter fast. Så ensam i världen att han nästan börjar tvivla på sig själv. Jag tycker dock att de hela ibland känns lite… överdrivet. Skulle Daniel faktiskt göra Max en sådan där tjänst? Var deras barndom faktiskt sådär svartvit? Klinik-upplägget känns också rätt osannolikt, vilket både Calliope och Enligt O också tagit fasta på. De verkar dock ha stört sig på det betydligt mindre än jag.

Bokmalsturism

När jag rörde mig i Mariehamn i helgen passade jag på att i all hast kolla in stadsbiblioteket som låg sådär trevligt centralt placerat (nu är ju Mariehamn såpass litet att det mesta är centralt, men anyway). Snygg byggnad i alla fall och gratis wifi som jag genast utnyttjade för att instagramma ovanstående bilder (heter bokbabbel där för den som vill se bilder på bokhögar, nagellack och stearinljus). Hann inte inspektera bokutbudet desto mer, men det var i alla fall roligt att slutligen se byggnaden som jag fick vykort ifrån för nästan exakt tre år sedan.

Funderade på hur jag annars bokmalsturistat genom åren. Scannat bokhandlar såklart, och så har jag besökt Sherlock Holmes-muséet och British Library i London och Kafkas hus i Prag. Hur har ni bokmalsturistat?

Bokbabbel i etern

Hallå Finland, i dag tycker jag ni ska slå på radio Vega klockan tre och lyssna på… mig! Jag ska gästa programmet Radiohuset i direktsändning (iih!), och i alla fall om man får tro förslagen på frågor jag fick skickade till mig på förhand kan det bli en härligt boknördig diskussion. Spännande!

Kommer även upp på Arenan senare, podcasterna torde väl funka även utomlands om ni känner er sugna på lite klingande finlandssvenska.

Det var väl på tiden

A Storm of Swords av George R.R. Martin XXXX-
Nåja, då har jag läst ut tredje A Song of Ice and Fire-boken då, och det kan ju sägas vara på tiden eftersom jag läste tvåan (och ettan) i juli förra året och jag tror att jag öppnade trean ganska snart efter det. Tjock är den ju förvisso, troligen tjockast av alla böcker i serien där den går loss på anspråkslösa 1128 sidor (exklusive släktutredningar), men jag läste de 550 sista sidorna söndag-tisdag, så särskilt tröglästa är de ju nog inte!

Hade inte tänkt orera särskilt mycket om den, ni som läst vet ju vad som händer och ni som inte läst ska inte råka ut för spoilers (tycker nämligen att ni ska ge er på den här serien ifall ni inte redan gjort det, jag läser fantasy väldigt sällan, men plötsligt sitter jag här och stor(m)trivs bland riddare, dvärgar och skräckvargar!). Klart dystrare är den här boken i alla fall, Winter is coming ni vet, och speciellt i den andra halvan av boken tar herr GRRM friskt livet av alla som kommer i hans väg. Jag satt och flämtade förvånat/upprört på båten tillbaka från Åland, så min kompis som var ungefär femtio sidor längre bak i boken fick fråga ”Va? Vilket kapitel?” några gånger. Det är väl ett betyg så gott som något?

Värdig Augustvinnare

Pojkarna av Jessica Schiefauer XXXX+
På sistone har jag läst många böcker om ungdomar som befinner sig i gränslandet mellan barndom och någonslags vuxenålder. I den här boken är det de tre flickorna Kim, Bella och Momo. De är fjorton och tillbringar fortfarande mycket tid med lekar och maskerader. Bella älskar blommor, och en dag får hon ett frö som hon inte kan identifiera och vars blomma har en nektar som nattetid förvandlar flickorna till pojkar. Vilken berusande känsla dessa pojkkroppar innebär, en annan styrka och framför allt en sköld mot omvärlden. Inga förnedrande blickar, inga glåpord. Frihet! Framför allt Kim blir besatt av att vara pojke, speciellt som hon i sin pojkgestalt blir vän med Tony som hon sedan blir kär i.
Jag sträckläser Schiefauers vackra bok, den fungerar så oerhört väl i sitt gränsland mellan realism och magi, mellan ungdom och vuxen. Den är så fin, vänskapen mellan flickorna, och så hemsk, den otrivsel de känner i sina flickkroppar. Min enda invändning blir kanske just denna otrivsel, för även om jag kan förstå friheten i att inte vara en kropp utan en person tycker jag det blir väldigt stor fokus på hur dåligt det är att vara flicka. Och jo, det fungerar som diskussionsväckare för hur det egentligen ser ut i t.ex. skolor, på arbetsplatser, i samhället överlag, men att denna glädje över att få röra sig i en pojkkropp stannar kvar även efter de första förundrade gångerna gör mig på något sätt beklämd. Det är väl roligt att vara flicka också?

Tilldelades Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok år 2011. Och så himla snygga omslag, både som inbunden (det ljusa) och nu även i pocket! Wow!

Stål, sex och sol

Stål av Silvia Avallone XXX½
Kanske vårens snyggaste omslag? Nu kan jag också rapportera om att själva innehållet fungerar. Det är tidigt 2000-tal i den italienska kuststaden Piombino där bästa vännerna Anna och Francesca växer upp under en brännande sol. Papporna och bröderna jobbar på stadens stålverk, själva är de 13 år och drömmer om en framtid någon annanstans. Eller om att åtminstone komma iväg till Elba som skymtar vid horisonten. Men förutsättningarna för dem som bor i det enorma hyreshuskomplexet är inte allt för höga. Många av flickorna är gravida redan vid 16, och familjelivet bakom de tunna lägenhetsdörrarna är allt annat än harmoniskt.

Det vilar en liten domedagsstämning över den här berättelsen. Hettan som ligger som ett lock över hyreshusen, obarmhärtig. Som de där fullkomligt stillastående sommardagarna ni vet, när naturen tystnar och man bara väntar på åskskrällen. Stålverket som läggs ner, maskin för maskin. Papporna som slår, papporna som ger sig ut på bråddjupt vatten. De klibbiga giriga blickarna över unga flickkroppar. De unga flickkropparna som inte vet vad de vill, eller kanske vet det men inte vill lyssna. Man väntar, håller andan. När kommer skrällen?

Kånken och GRRM

20120713-062528.jpg

Är sakta men säkert på väg mot Åland för att tillbringa helgen där. Tänkte passa på att återuppta bekantskapen med Robb, Danaerys, Tyrion & co under den långa resan, och det känns som ett bra beslut eftersom:

a) Boken matchar väskan
b) Ena kompisen jag reser med läser precis samma bok

Trevligt veckoslut!

Att börja tvivla på sig själv

Sacrifice av S.J. Bolton XXXX
Läkaren Tora Hamilton är relativt nyinflyttad på Shetland då hon ute på sina ägor hittar ett välbevarat kvinnolik där hjärtat gröpts ur kroppen. På kvinnans rygg är några runtecken inristade, och Tora börjar efter lite grävande se ett samband till en gammal shetländsk legend. Hennes efterforskningar hindras dock av att alla, inklusive hennes närgångna chef och hennes egen man försöker hindra henne och anser att hennes fantasi skenar iväg.

When you habitually sleep with a partner, you develop a sense of the closeness of the other, and, upon waking, a dozen different triggers will remind you in an instant that he (or she) is still there: the scent of skin, the sound of breathing, the extra warmth another body creates. You settle back down reassured; you are not alone and the otherness beside you is comfort and familiarity.
This was neither comfortable nor familiar. The presence I could sense was far from the cosy warmth of a sleeping husband; it was alien, intrusive, predatory.

Nu börjar det bli en tid sedan jag läste den här boken, men känslan som stannade kvar är densamma som efter att ha läst min första Bolton-bok – hur skickligt författaren beskiver den där känslan av att tro på något väldigt osannolikt, och att var helt ensam om det. Så ensam att man börjar tvivla på sig själv och sina sinnen. Skickligt gjort av Bolton, och obehagligt att läsa om! När jag skriver detta blir jag riktigt sugen på att fortsätta utforska Boltons författarskap. Tycker ni thrillervurmare som läser här ska göra detsamma!