Gone Girl av Gillian Flynn XXXX

My eyes flipped open at exactly six a.m. This was no avian fluttering of the lashes, no gentle blink towards consciousness. The awakening was mechanical. A spooky ventriloquist-dummy click of the lids: The world is black and then, showtime! 6-0-0 the clock said – in my face, first thing I saw. 6-0-0. It felt different. I rarely woke at such a rounded time. I was a man of jagged risings: 8:43, 11:51, 9:26.

”I was a man of jagged risings” – säg, hur kan man annat än älska än författare som beskriver en väckning och en person på det viset? Att jag, och halva #boblmaf med för den delen, älskar/avgudar/bygger altare åt Gillian Flynn är ingen nyhet, så att det därför skulle ta mig nästan en månad att läsa den här boken var sannerligen en överraskning. Förvisso läste jag ju mitt i flyttstök och hej vi har ett radhus-glädje, men ändå. Det är ju Gillian Flynn vi talar om!

Gone Girl är annorlunda uppbyggd än de två tidigare böckerna. Meet Nick and Amy Dunne, det coola New York-paret som blev arbetslösa och flyttade ut till en småstad i Missouri för att ta hand om Nicks döende mamma. Äktenskapet börjar knaka i fogarna och en dag försvinner Amy spårlöst. Polisen och Nick undersöker det hela, och allt fler misstankar börjar riktas mot Nick. Boken är uppbyggd så att varannat kapitel följer Nick i nutid, och varannat Amy i dåtid. Hur funkar det riktigt? undrar ni, och det ska jag säga er att det funkar riktigt bra. Flynn är, bland annat, en mästarinna på att få bilden att krackelera om och om igen, så att man aldrig är riktigt säker på hur det hela står till. Och precis som Bokstävlarna skriver är både Amy och Nick rätt otrevliga personer, så man är inte ens säker på hur man vill att allt ska gå.

Gone Girl når inte riktigt lika högt upp som Sharp Objects och Dark Places (men obs, det är nog nära!), kanske för att det där allra smutsigaste mörkret och ondskan saknas. Eller nja, ondska finns det nog, men det får ni läsa om själva. Däremot kan jag säga att Amys konstruerande av sig själv för att leva upp till föräldrarnas förväntningar plus berömda bokserie om Amazing Amy ger boken en extra intressant dimension. Jag får faktiskt svaga  Tommy Taylor-vibbar också, var det något du tänkte på Bokstävlarna?
Hur som helst. Läs.