Stål av Silvia Avallone XXX½
Kanske vårens snyggaste omslag? Nu kan jag också rapportera om att själva innehållet fungerar. Det är tidigt 2000-tal i den italienska kuststaden Piombino där bästa vännerna Anna och Francesca växer upp under en brännande sol. Papporna och bröderna jobbar på stadens stålverk, själva är de 13 år och drömmer om en framtid någon annanstans. Eller om att åtminstone komma iväg till Elba som skymtar vid horisonten. Men förutsättningarna för dem som bor i det enorma hyreshuskomplexet är inte allt för höga. Många av flickorna är gravida redan vid 16, och familjelivet bakom de tunna lägenhetsdörrarna är allt annat än harmoniskt.

Det vilar en liten domedagsstämning över den här berättelsen. Hettan som ligger som ett lock över hyreshusen, obarmhärtig. Som de där fullkomligt stillastående sommardagarna ni vet, när naturen tystnar och man bara väntar på åskskrällen. Stålverket som läggs ner, maskin för maskin. Papporna som slår, papporna som ger sig ut på bråddjupt vatten. De klibbiga giriga blickarna över unga flickkroppar. De unga flickkropparna som inte vet vad de vill, eller kanske vet det men inte vill lyssna. Man väntar, håller andan. När kommer skrällen?