Pojkarna av Jessica Schiefauer XXXX+
På sistone har jag läst många böcker om ungdomar som befinner sig i gränslandet mellan barndom och någonslags vuxenålder. I den här boken är det de tre flickorna Kim, Bella och Momo. De är fjorton och tillbringar fortfarande mycket tid med lekar och maskerader. Bella älskar blommor, och en dag får hon ett frö som hon inte kan identifiera och vars blomma har en nektar som nattetid förvandlar flickorna till pojkar. Vilken berusande känsla dessa pojkkroppar innebär, en annan styrka och framför allt en sköld mot omvärlden. Inga förnedrande blickar, inga glåpord. Frihet! Framför allt Kim blir besatt av att vara pojke, speciellt som hon i sin pojkgestalt blir vän med Tony som hon sedan blir kär i.
Jag sträckläser Schiefauers vackra bok, den fungerar så oerhört väl i sitt gränsland mellan realism och magi, mellan ungdom och vuxen. Den är så fin, vänskapen mellan flickorna, och så hemsk, den otrivsel de känner i sina flickkroppar. Min enda invändning blir kanske just denna otrivsel, för även om jag kan förstå friheten i att inte vara en kropp utan en person tycker jag det blir väldigt stor fokus på hur dåligt det är att vara flicka. Och jo, det fungerar som diskussionsväckare för hur det egentligen ser ut i t.ex. skolor, på arbetsplatser, i samhället överlag, men att denna glädje över att få röra sig i en pojkkropp stannar kvar även efter de första förundrade gångerna gör mig på något sätt beklämd. Det är väl roligt att vara flicka också?

Tilldelades Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok år 2011. Och så himla snygga omslag, både som inbunden (det ljusa) och nu även i pocket! Wow!