Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist XXXX+
Den här boken har nog nuddat vid mitt synfält ett par gånger, inte minst p.g.a. det skrämmande omslaget. Minns att Bia sa att den var bra men obehaglig, men så försvann den ur mitt medvetande igen, tills Bokbiten började instagramma bilder på den och tvåan i serien, Hungerspelenelden. Plockade upp den på lunchpausen i lördags och tänkte att jag skulle läsa på den semestern (som hägrar vid horisonten! Den gör det nu!), men hur det nu var började jag visst läsa den på lunchpausen, och sedan hetsigt i bussen och närhelst jag fick tid och plötsligt hade jag läst ut 400 sidor bara sådär. Värsta blandvändaren ju, ska inte berätta nästan något om handlingen av risk för spoilers, men en deckare är det ju, med både poliser och psykologer inblandade. Det är krigsoffer och dissociativa störningar, det är pedofili och likmaskar, det är ondska och äckel och obehag på hög nivå! Inget för den känsliga eller kräsmagade alltså, men bra på det där ruggiga sättet! Polisens liv känns först lite klyschigt, men även där sker något överraskande. Jag anar nog hur gåtan relativt tidigt, men imponeras ändå av författarnas sätt att lägga in små små vinkar som först går en helt förbi. Som bara kan vara ett sammanträffande.

Om ni inte redan förstod det, så har jag nu skaffat Hungerelden och förbannar samtidigt att den avslutande delen i trilogin, Pythians anvisningar, inte finns varken som e-bok, i pocket eller på mitt bibliotek. OBS, ni som inte läst ettan (ännu!) bör inte googla de andra böckerna, det dyker upp lite spoilers i bokbeskrivningarna!