Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell XXXX
För mig som är född i Finland på slutet av 80-talet manifesterades aids-hotet som barn mest i varningar att inte ta i eventuella knarksprutor ifall man såg en sådan på gatan eller i sandlådan. För karaktärerna i Jonas Gardells nya romantrilogi är det, liksom det var för författaren själv under samma 80-tal, ett krypande hot som plötsligt slår till med totalkaos och begravningar att gå på varje helg.

Men i den första delen av trilogin, Kärleken, har kaoset inte slagit till ännu. Det finns där, i korta prolepser om vad som komma skall, grymma öden för glada män som för tillfället firar jul tillsammans med en ny familj. Obehagliga inblickar i situationer som kan ha varit de avgörande, som den redan i sig väldigt obehagliga sexscenen där en av huvudpersonerna upptäcker att partnern har några underliga fläckar på kroppen – fläckar som den klokare läsaren vet är symtom av cancersjukdomen Kaposis sarkom, ett symtom på långt framskriden aids. Men som sagt, trots sjukhusscener och en underton av domedag, finns det en hel del fint i den här boken också. Unge Rasmus, som flyr det inskränkta lilla samhället Koppom för att kunna leva friare i Stockholm och sedan storögt går omkring och sneglar på Centralstationens toaletter och RFSL:s lokal. Benjamin, det rättrådiga Jehovas vittnet, sina föräldrars och församlingens stora stolthet, som under ett av sina missionerande hembesök får den omskakande frågan Du vet väl om att du är homosexuell? Och så de andra, Paul och Seppo och Reine och så Rasmus och Benjamins föräldrar förstås (och den vita älgen!). Vi får veta en del, och jag tror och hoppas att vi får lära känna dem närmare i de kommande böckerna. Bögarna som hittar en gemenskap i varandra, de förvirrade familjerna som ännu inte vet men kanske anar om de vågar fundera på saken. Omkring allt detta sedan samhället, som spottar ur sig vidriga rubriker om homosexuella – här har Jonas Gardell gjort enorma efterforskningar vars material han spyr ur sig i stycken insprängda i berättelsen om Rasmus och Benjamin. Diskrepansen i berättarstilarna blir kanske onödigt skarp, men å andra sidan är de här faktasnuttarna oerhört intressanta och förfärande, så jag köper dem ändå – och små, nästan osynliga tidningsnotiser om lunginflammationer som verkar drabba mest homosexuella.

Det är många känslor som tumlar omkring i mig när jag läser. Sorg, ilska och förvåning (över detaljer och fakta jag i min lilla naiva värld inte har känt till). Förtjusningsblandad skräck över Rasmus och Benjamins möte som jag hoppas och håller tummarna för, men som jag samtidigt vet kommer att ta en ände i förskräckelse. En slags önskan om att, likt Benjamin och hans Jehova, missionera om den här boken för så många som möjligt.
Även om jag själv gärna hade läst mer om Benjamin, Rasmus och de andra redan nu, i ett svep, förstår jag att det marknadsföringsmässigt är smartare att dela upp eposet i tre delar, där de övriga delarna, Sjukdomen och Döden, kommer våren respektive hösten 2013. Jag hoppas redan nu att Torka aldrig tårar…-trilogin kommer att bli någon slags obligatorisk läsning på gymnasieskolor, och att alla tre böckerna även ska ges ut i en behändig presentbox att överräcka åt unga. Eller gamla. Åt alla!
Rec.ex. från Norstedts.

Rosengädda, nästa! av Emma Hamberg XXX
Jag har lite av en soft spot för Emma Hamberg (oklart varför). Kanske för att hennes böcker, både Linas kvällsbok och Baddaren var positiva överraskningar för mig. Jag skulle spontant beskriva dem som ”varma och roliga” även om den beskrivningen spontant skulle få mig att rygga tillbaka ifall någon annan försökte sälja in en bok åt mig på det viset. Anywhoo, blev glad när jag såg att det var en ny Hamberg på gång.

Meeen. Stilen är likartad i den här boken, lite excentriska karaktärer sådär, men den markanta skillnaden är att jag inte alls faller för det. Förutom miljön är det kanske inte så stor skillnad på de vilsna karaktärerna i Baddaren och på den lilla frankofila tonåringen och den missnöjda korvkioskarbetaren i Rosengädda, nästa!, men nu läser jag vidare utan större engagemang för hur det ska gå med dem. Kanske irriterar jag mig mest på känslan av överdrift – karaktärerna är för platta och det här med att ha ekorrar i bh:n (!) eller en svala boende i en sjal runt halsen, det köper jag bara inte. Inte heller att människor som är fullständiga främlingar för varandra på nolltid sover skavfötters och ger varandra råd/order. Nä hörni.
Rec.ex. från Piratförlaget.