Sörja för de sina av Kristina Sandberg XXXX+
På baksidan av Sörja för de sina finns en blurb om trilogins första del, Att föda ett barn. Nils Schwartz från Expressen skriver hur han aldrig kunnat tänka sig att han skulle sitta ”djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel”. Men det gjorde han alltså, liksom jag själv, och glädje var dessutom stor när jag såg att andra delen skulle komma ut. Och rest assure, ni som också satt försjunkna i ettan och kände snålvattnet rinna under alla beskrivningar av kroppkakor, inlagda rödbetor och sockerkakor, tvåan håller måttet!

Stämningen i Sörja för de sina är sig lik. Nu är Maj förvisso gift, och Tomas nykter, men oron håller i sig. Över att Tomas ska få ett återfall, över att något ska hända barnen, över att släktingarna ska hitta något att klaga på. Och över den där obehagliga känslan när hjärtat rusar i bröstet. Och kriget som rasar ute i Europe förstås, och ransoneringskorten som inte riktigt vill räcka till därhemma.
Jag tycker lite synd om Maj, det gör jag. För även om hon för det mesta har det rätt okej, så är hon nog aldrig riktigt lycklig. Hon vill ha lugn och ro, hon vill ha en man som hjälper till – men på rätt sätt, så att hon inte behöver göra om det han gjort. Hon vill ha mer kontakt med sina syskon även om hon inte vet vad hon ska säga. Hon vill något, men hon vet inte riktigt vad.
Rec.ex från Norstedts.