Tapetinvärinen av Virpi Hämeen-Anttila XXX-
Trumpetfanfar! Jag har läst en bok på finska! Från tiderna då jag läste lika mycket på finska som på engelska är det tyvärr länge sedan, nu har läsandet på engelska börjat knappa in på de svenskspråkiga böckerna, medan de finska har krympt till ett minimum. Inte så bra. Men Virpi Hämeen-Anttilas produktion försöker jag hålla koll på, hon har skrivit tio romaner och jag har väl läst sju tror jag. Tapetinvärinen (= tapetfärgad) är hennes senaste, och handlar om en författare som i ett tidningsreportage får syn på sin barndomsvän och senare nemesis. Denna Mimi, som i barndomen var tjock och klumpig har gått ner i vikt, bytt namn till Anna Hopea och dessutom tydligen gått och blivit författare. När den namnlösa huvudpersonen läser Mimis/Annas verk visar det sig dock att en del av händelserna verkar som tagna precis ur huvudpersonens liv – eller snarare hennes gamla dagböcker. Hon försöker komma i kontakt med Mimi som dock är väldigt undvikande och inte alls vill höra talas om någon dagsboksstöld.

Det finns toner av domedag i romanen redan från början. Mimis undvikande beteende, författarens minnesluckor och de allt mer ledsamma barndomsminnen som sakta framträder. De underliga personerna som dyker upp då författaren försöker få tag på Mimi har absurdistiska drag, och författaren löser det mesta genom att äta. Kanelbullar, karelska piroger, laxsoppa. Hennes man servar henne, går till butiken och verkar kärleksfull samtidigt som både han och de frånvarande barnen känns väldigt distanserade.
Själva idén med att genom en fiktiv roman diskutera skrivande, minnen och människors rätt till minnen tycker jag om. Däremot har jag lite problem med de absurda bipersonerna som dyker upp, även om de definitivt har sin roll i berättelsen. Det hela känns lite för vagt och rörigt i min smak, inte som den skarpa Hämeen-Anttila jag har vant mig vid och tycker om.
Rec.ex från Otava.