Coraline av Neil Gaiman XXXX
Tänk vad bra att Bokstävlarna finns! Ja, på många plan då såklart, men en av orsakerna till mitt uttalande är att hon på bloggträffarna/bokbytena i Stockholm lyckats skjuta åt mig två böcker jag kom att storgilla, men som jag kanske inte självmant hade plockat upp. Förra året var det den 700-sidiga Kampen om Järntronen, och den (och de två följande) föll jag ju som bekant för (mm, vill läsa vidare, winter is coming..!). Och år sedan den lilla tunnisen Coraline, som sitt fysiska mått till trots även den är en stor läsupplevelse. Jag hade handlingen rätt så klar för mig redan innan jag började läsa, det kanske ni också har? Den lilla flickan Coraline som uttråkad och nyiflyttad i ett stort hus hittar en mystisk dörr som leder till en likadan lägenhet som hon bor i – men ändå inte. Den andra mamman och den andra pappan har ögon gjorda av knappar, katten kan prata och hos granntanterna pågår en teatralisk show med hundar som publik.

Neil Gaiman målar på under 150 sidor skickligt upp den här miljön. Jag gillar Coraline som person, jag gillar den kusliga stämningen och de småfilosofiska funderingarna om att man inte kan ropa på katter etc. Och glaskulorna, som påminner mig om Nene Ormes Udda verklighet! Det som däremot förvånar mig är att jag på flera ställen tycker boken är rolig, det hade jag inte väntat mig! Inte HAHA-rolig (sådana böcker ger mig rysningar), men med finurliga formuleringar som får mig att småle medan jag läser. Trevligt!