Skrivande, minnen och absurdism

Tapetinvärinen av Virpi Hämeen-Anttila XXX-
Trumpetfanfar! Jag har läst en bok på finska! Från tiderna då jag läste lika mycket på finska som på engelska är det tyvärr länge sedan, nu har läsandet på engelska börjat knappa in på de svenskspråkiga böckerna, medan de finska har krympt till ett minimum. Inte så bra. Men Virpi Hämeen-Anttilas produktion försöker jag hålla koll på, hon har skrivit tio romaner och jag har väl läst sju tror jag. Tapetinvärinen (= tapetfärgad) är hennes senaste, och handlar om en författare som i ett tidningsreportage får syn på sin barndomsvän och senare nemesis. Denna Mimi, som i barndomen var tjock och klumpig har gått ner i vikt, bytt namn till Anna Hopea och dessutom tydligen gått och blivit författare. När den namnlösa huvudpersonen läser Mimis/Annas verk visar det sig dock att en del av händelserna verkar som tagna precis ur huvudpersonens liv – eller snarare hennes gamla dagböcker. Hon försöker komma i kontakt med Mimi som dock är väldigt undvikande och inte alls vill höra talas om någon dagsboksstöld.

Det finns toner av domedag i romanen redan från början. Mimis undvikande beteende, författarens minnesluckor och de allt mer ledsamma barndomsminnen som sakta framträder. De underliga personerna som dyker upp då författaren försöker få tag på Mimi har absurdistiska drag, och författaren löser det mesta genom att äta. Kanelbullar, karelska piroger, laxsoppa. Hennes man servar henne, går till butiken och verkar kärleksfull samtidigt som både han och de frånvarande barnen känns väldigt distanserade.
Själva idén med att genom en fiktiv roman diskutera skrivande, minnen och människors rätt till minnen tycker jag om. Däremot har jag lite problem med de absurda bipersonerna som dyker upp, även om de definitivt har sin roll i berättelsen. Det hela känns lite för vagt och rörigt i min smak, inte som den skarpa Hämeen-Anttila jag har vant mig vid och tycker om.
Rec.ex från Otava.

Dipp i kampen

Min kamp 4 av Karl Ove Knausgård XXX+
Det var värst så läsningen av den här boken blev seg, med tanke på att den utkom i sisådär mars-april (läste ut i augusti). Men så är det också den minst engagerande kampen hittills. I korthet: Knaus flyttar till Nordnorge efter studenten för att jobba som lärare i en pytteliten by ett år. Han hamrar fram noveller på sin skrivmaskin och postar dem sedan otåligt till brodern Yngve och till mamman, ringer dem för att få veta vad de tyckte. Samt jobbar på projektet att bli av med oskulden. Lite om den tidiga tonåren där i början, det gillar jag, men sen är det slut på det roliga. Intressant om pappa dock, eller snarare att mamman öppnar sig och börjar prata om hur det var. Tycker dock att Knaus-experten Johanna L:s citat i hennes lika korta recce/reflektion kring fyran (för övrigt exakt samma åsikter som mina) är mycket talande: Hello 5:an!! Vi kommer säkert att ha det toppen, du och jag (angående att fyran slutar med att Knaus kommer in på Skrivekunstakademien i Bergen. Ser framemot att läsa!).

Gotta love them crazy cat ladies

Nu må jag egentligen vara mera hund- än kattmänniska (jaja, so shoot me), men bidragen i Feuerzeugs bloggkattutmaning är inget annat än fantastiska! Typiskt bästa bokbloggarmaffian att engagera sig i sådant här, love it! Min personliga favorit var nog Boktimmens ”The Mountain must come to Muhammad”-serie (+ att jag är avundsjuk på att hon och katten läser Särskild).

Spännande berättarteknik i östkustbok

Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann XXX+
Det var orden ”östkust” och ”släktgård” jag fastnade för när jag läste förlagets presentation av boken. Den utspelar sig på 40-, 50- och 60-talet, med början strax efter kriget. Det ovanliga med boken är att man får följa med olika karaktärer i så gott som kronologisk ordning, men att berättelsen när man byter karaktär sedan hoppar tillbaka i tiden. D.v.s. först Nick från 40-talet framåt, därefter Daisy från 50-talet framåt och i slutet t.ex. Hughes åter från 40-talet framåt. Det låter rörigt, men fungerar förvånansvärt bra. Framför allt i den andra halvan av boken märker man hur mycket det här berättartekniska greppet tillför läsningen, även om vissa scener alltså kommer att upprepas. Samtidigt kan jag ändå tycka att det i samma andra halva börjar dyka upp saker som jag inte alls var förberedd på, och även om jag gillar dem så känner jag mig lite lurad – boken går nämligen från att vara en småputtrig roman till något med betydligt mörkare stråk. Greppet gör också att man i viss mån blir hängande och undrar hur det riktigt gick sedan – de stora tidshoppen ger författaren en chans att strunta i vissa knepigare scener och bara putta fram berättelsen tio år. Det är på gott och ont alltså, det här sättet att berätta.

Och jag vet inte, jag är inte överdrivet förtjust i böckerna om den här tiden faktiskt, även om jag vill vara det. Det bästa av allt, Artighetsreglerna och nu denna, de flesta verkar älska dem förbehållningslöst men jag har lite svårt med något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske är det replikerna, de känns lite styltiga, eller överdrivna. Mycket kära hit och men älskade dit. Förstår ni alls vad jag menar?
Rec.ex. från Modernista.

Best of

Lade till en ny sida här på bloggen, Best of (lagom pompöst namn va?), där jag samlar länkar till gamla inlägg här på bloggen som har blivit extra populära. 25 + 25 orsaker att köpa en bok till exempel, minns ni dem? Och så här i bokmässetider kan ni med fördel förfriska kunskaperna i The Do:s and Don’t:s of Bokmässan, eller kanske Tio typer ni möter på bokmässan? Upp till övre balken och kolla!

[Slut på skrytsamt metabloggande.]

Snöig Stockholmsnatt

Snöängel av Anna-Karin Palm XXXX-

Hur jag alltid älskat och lockats av den där gamla frasen: samtidigt, någon helt annanstans. Tror att det måste vara allt berättandes grundformel, den magiska nyckeln.

Det är nästan så att jag är lite besviken över att jag hittade Snöängel på biblioteket, för den har nyss utkommit i pocket och jag tänker medan jag läser att det här är en bok jag gärna skulle äga själv. Lägga in sådana där supersmala post its ni vet, för att märka ut fina meningar och stycken. För sådana finns det många av.

Det händer att jag drömmer om min hemstad på nätterna, om ett visst blåsigt förortstorg eller ett särskilt pilträd som lutar sig ut över en flik av vatten. Och när jag vaknar vet jag aldrig om det som värker är längtan dit eller längtan bort, ännu längre bort.

Överlag tycker jag om stämningen i boken. Den känns lite drömsk, där den leds av schäfern Billy som sprungit bort från sin ägare men som leder till olika möten bland människor som söker efter henne i ett vinterkallt Stockholm i mitten av 80-talet. Det finns några nästan magiska inslag också, och även om de för mig inte känns nödvändiga så köper jag dem, eftersom Palm målar upp allting så vackert, jag vill tro på henne, på hennes romanuniversum.
Och det här med en snöig stad förresten, och de olika människomötena däri, det får mig att tänka på en av mina favoritromaner Du eller aldrig, och det är ju ett gott betyg om något. (Hmm, dags för omläsning av den i vinter/under senhösten kanske?)

Vill läsa så mycket att jag nästan inte läser alls

Reading Frenzy”, Carson Ellis

Inte många dagar kvar till mässan och Göteborgsresan nu, och jag befinner mig i det där bitterljuva stadiet då jag vill läsa alltalltallt och precis nu. Riktigt insupa text och litteratur, för att det finns så mycket att välja emellan och det känns som om inget val kan bli riktigt det rätta eftersom det finns så mycket annat som lockar. I de mest vridna fall leder denna känsla till att jag knappt läser något alls, bara sitter och klappar på böckerna och känner mig rådvill men samtidigt lyckligt lottad över en så ljuv situation.

Jag minns att jag befann mig i precis samma situation då jag skulle åka på bokmässan förra gången. Nu känner jag mig förvisso relativt on top of den del av höstutgivningen jag är sugen på (förutom Min kamp 5 då, men den tror jag faktiskt jag sparar till post-mässa. Vill inte stressa mig igenom den, utan njuta.). Kom ju hem med en rejäl bokhög från Stockholm, den vill jag klappa lite på. Och så ville jag ju fota en hög med höstläsning också! I dag recenserar halva bokbloggarmaffian Nu ser du mig, en S.J. Bolton-bok som jag har hemma på engelska men inte har läst, och eftersom recensionerna är lyriska vill jag såklart börja sluka direkt. När jag bläddrade igenom helgens tidningar stötte jag på en himla fin text av Philip Teir, som i augusti tillbringade några dagar ute på Tove Janssons ö i det yttersta havsbandet. En text som jag river ut ur tidningen och sparar i mitt exemplar av Sommarboken, men som också får mig att vilja läsa Boel Westins biografi över Tove Jansson (åh, varför gavs den aldrig ut i pocket?!) och omläsa Mumin-böcker. Tom Perrotta-land var det ett tag sedan jag besökte, lånetiden på Målarens döttrar tickar obönhörligt på, och så var det ju det där med den där hemliga historien…

Stockholmsbesöket i siffror

Antal böcker: 11 (!), varav endast två köpta. Resten fick jag när jag besökte Norstedts (kul! Tack!) + av min fellow-thrillervurmare Helena, eller bytte till mig på bokbytet. Kan berätta att min väska var rätt tung på hemvägen, men det är väl bra övning inför bokmässan antar jag.
… varav antal signerade böcker: 2. Här vill jag komma med en eloge för The English Bookshop som spontant hade reserverat Elizabeth Hands bok The Glimmering åt mig, efter att jag ooh:at över ett av deras foton på Facebook. Vilken glad överraskning när jag frågade efter om det finns signerade böcker och det plockades fram en åt mig bakomifrån disken!
Antal kokosbollar: 2,5. Sverige, the land of the fikas!
Antal katter: Två, Bokbitens. Hon var nämligen snäll och erbjöd logi åt det inresta mumintrollet, tack för det!
Antal nagellack: Förutom dem vi jämförde på bloggträffen, så faktiskt noll. Trots att H&M har kampanj med Essie-lack för endast 99 kronor. Haffade dock sprillans nya Clean-parfymen Rain, en annan bokbloggarfavorit.
Antal förkylningar: Många. Några fick rentav ställa in bloggträffen, andra snörvlade där och tyvärr verkar det som om jag fick en svensk version med mig hem. Eller så är det som Bokstävlarna konspirationsteoretiskt skämtade, att det är någon på Förlagssystem som sitter och nyser på recensionsexeplaren hen skickar iväg…

En olycklig Maj, men en lycklig läsare

Sörja för de sina av Kristina Sandberg XXXX+
På baksidan av Sörja för de sina finns en blurb om trilogins första del, Att föda ett barn. Nils Schwartz från Expressen skriver hur han aldrig kunnat tänka sig att han skulle sitta ”djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel”. Men det gjorde han alltså, liksom jag själv, och glädje var dessutom stor när jag såg att andra delen skulle komma ut. Och rest assure, ni som också satt försjunkna i ettan och kände snålvattnet rinna under alla beskrivningar av kroppkakor, inlagda rödbetor och sockerkakor, tvåan håller måttet!

Stämningen i Sörja för de sina är sig lik. Nu är Maj förvisso gift, och Tomas nykter, men oron håller i sig. Över att Tomas ska få ett återfall, över att något ska hända barnen, över att släktingarna ska hitta något att klaga på. Och över den där obehagliga känslan när hjärtat rusar i bröstet. Och kriget som rasar ute i Europe förstås, och ransoneringskorten som inte riktigt vill räcka till därhemma.
Jag tycker lite synd om Maj, det gör jag. För även om hon för det mesta har det rätt okej, så är hon nog aldrig riktigt lycklig. Hon vill ha lugn och ro, hon vill ha en man som hjälper till – men på rätt sätt, så att hon inte behöver göra om det han gjort. Hon vill ha mer kontakt med sina syskon även om hon inte vet vad hon ska säga. Hon vill något, men hon vet inte riktigt vad.
Rec.ex från Norstedts.

Tony tar sig an Thailand

Catching the Sun av Tony Parsons XXX+
Tony Parsons är för mig vad jag tror att Nick Hornby är för många. Nämligen välskriven brittisk lad litt som kanske inte förändrar din värld eller får dig att hojta glatt när du läser att det kommit ut något nytt av författaren – kanske läser du inte ens det, för författaren ligger liksom strax utanför din upptagna litterära radar – men som du gärna läser och som du upptäcker att du egentligen har ganska många alster av i bokhyllan.

Jag hade inte läst att Parsons kommit ut med något nytt, men så stod den plötsligt där i hyllan med engelska pocketböcker och såg glad och orange och solig ut. Och jag plockade hem den, räckte den först åt Mr Bokbabbel när han p.g.a. ett litet missförstånd plötsligt stod utan semesterläsning på sommarstugan, och läste den sedan själv någon vecka senare. Eventuellt har jag förgyllt mitt minne av Parsons en aning, för den här berättelsen om en brittisk familj som flyttar till Phuket är nog inte särdeles extra och innehåller dessutom några onödigt dramatiska scener. Men jag är nöjd ändå, för huvudpersonens lilla son är härligt lillgammal med sitt stora djurintresse, och även om solen sken många av semesterdagarna är det aldrig fel att drömma sig bort till Thailand.

Uppföljning och framåtblickande

Ann-Sofie på Breakfast Book Club gjorde en uppföljning av hur det gått för hennes sommarlovshög. Mycket imponerande. Själv kom jag inte riktigt ihåg vad som funnit i mina högar, så jag tog mig en titt och kände mig lite generad då jag insåg att jag läst exakt två böcker från min megahög, Himmelsdalen och A Storm of Swords. Heh. Däremot har jag läst betydligt mera från listan med böcker jag ville ha! Överlag har jag så smått börjat följa upp min läsning av nyinköpta böcker, och jag kan med glädje rapportera att den går rätt bra, det blir med andra ord inte alltför många nya hyllvärmare i mitt kölvatten. Däremot tycks jag inte lyckas avverka de äldre hyllvärmarna, något sommarläsningen tydligt pekar på.

Men. Läsning är och bör förbli lustfyllt för mig! Därför blickar jag nu framåt och planerar att inom kort fotografera en hösthög i stället. Med rätt att ändra såklart, men det är roligt med lite hög-foton emellanåt, eller hur?

Helsingforsnoveller

Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir XXX½
I en samling med tolv noveller skriver Teir om vanliga och ibland lite ovanligare människor i Helsingforsmiljö. Förutom miljön är det även en hel del annat som känns småbekant: personer (fotnot: den finska översättningen heter Donner-ryhmä (Donner-gruppen) efter en av novellerna som handlar om Henrik som när ett osunt intresse för Jörn Donner), finlandssvenska låneord och uttryck (krapula och kurabyxor), Nigeriabreven. Och jag gillar det. Eftersom jag läser så otroligt många svenska romaner känns det fräscht med just kurabyxorna (d.v.s. galonbyxor), och jag får lokalpatriotiskt hetsa upp mig över en av novellerna som heter ”Vi hade ju kommit överens om att aldrig flytta till Esbo”.

En del av karaktärerna blir tragikomiska, som Oskar med Donner-intresset och Juha som lurpassar på grannen som repat hans bil. Själv tycker jag mer om de mer lågmälta novellerna, som den om lillebrodern som iakttar sin tonårssyster, eller om Alexander som ska läsa upp en dikt, för övrigt Solveig von Schoultz ”Dalen”, ur vilken novellsamlingens titel härstammar. Det är i de där tysta, iakttagande scenerna Teir är som starkast. Stockholmskusinen som befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen, lillebrodern som beundrar sin storasyster men sedan får se den tuggummituggande läppglansiga ytan krackelera. Där bränner det till.

Får det vara en kanna… bok?

Säg den bokmal som inte tycker om te? Kolla in det här underbara pocketboksskyddet som har formen av en tekanna – med tepåselappen som bokmärke och allt. Love it! Tyvärr är det här en bild som skrotat på min dator hur länge som helst (och som, om jag minns rätt, hittades på en Tumblr-sida), så jag har ingen aning om var och om man kan få tag på det på riktigt. Men visst är den härlig?

Malmö under ytan

Udda verklighet av Nene Ormes XXXX
Udda (ja, hon vet att hon har ett ovanligt namn) bor i Malmö och plågas nästan varje natt av mycket obehagliga och verklighetstrogna drömmar. Ofta ringer hon till sin granne och bästa vän Daniel som tröstar och lugnar ner henne. En dag föreslår han att de ska gå till platsen där Uddas dröm utspelade sig, för att bevisa att det var just en dröm. Udda vågar inte följa med, så Daniel går dit ensam – och kommer inte tillbaka.

Det här är upptakten till Nene Ormes debut, en modern urban fantasy om Malmö. En stad jag inte känner till nästan alls, men som jag blir nyfiken på att besöka efter att ha sträckläst Ormes bok. Inte för att det Ormes skriver om låter så trevligt i och för sig, men jag kan tänka mig att de som känner till Malmö njuter ännu mer av boken då de ser framför sig gatorna där det egentligen finns en parallell verklighet.
Jag hade inte hört talas om Udda verklighet tidigare, men sedan dök det, inom loppet av en vecka, upp två positiva recensioner hos Bokstävlarna och på Bokhora. Det, i kombination med det facila priset på e-boken, fick mig att hugga till, och det är jag glad över. Suktar efter fortsättningen, Särskild, nu!