Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-Aho XXX½
Vad tjock den är, är min första tanke när jag får boken i min hand. Och vilket snyggt omslag! Som ni kanske ser på den lilla bilden är pärmen liksom klibbig av blod, ett grepp som förvisso redan använts på en hel del deckarpärmar, men som i alla fall i min värld fortfarande fungerar. Även inne i boken är det grafiska mycket tilltalande, varje ny del får ett snyggt svartmönstrat uppslag, och överlag känns boken sådär fysiskt rätt påkostad. Och – om man ska vara ärlig, även om det är att svära lite i kyrkan – som en bok som är gjord någon annanstans än i Finland. Utan att ha något mer belägg för det än min egen blick, tycker jag att finlandssvenska omslag tenderar att vara väldigt försiktiga, nästan tråkiga. Finska (framför allt när det gäller pocket) kan vara rentav fula. Så det här var en riktigt positiv överraskning!

Men ja, kanske lite om innehållet också, det kan ju vara på sin plats i en recension, va? Här möter vi fyra unga män, i den där åldern då de sedan länge flyttat hemifrån men nu på allvar börja stiga in i vuxenlivet med allt vad det innebär av förhållanden och avslutade studier. Benjamins fästmö Sofie har omkommit i en bilolycka, Sofies bror Loke försöker lära sig leva med sin stamning som tycks vara som värst när han befinner sig i hembyn. Christoffer har kommit ut ur skåpet för sina föräldrar och vänner, men vill enligt pojkvännen Redas så ofta som möjligt krypa tillbaka in i det proverbiala skåpet, och kompisgängets, ”sjakkets”, sista medlem Simon tampas med sin roll som bypräst. Sofies begravning samlar ihop det gamla kompisgänget till uppväxtorten, den fiktiva österbottniska orten Gränby.

Över den här tillfälliga ”hemkomsten” svävar en namngiven mörkskimrande skugga, nämligen den lokala folktrons ”Raamt” (att, som Nina påpekar, jämför med likheten till finskan ord för bibel, raamattu) som satte skräck i folket under 90-talet och som tydligen har återvänt till trakten. Det här skräckelementet genomsyrar handlingen och, som fallet ofta är med den här sortens grepp, är upplösningen/”förklaringen” svårare att bemästra, något HBL:s Pia Ingström också påpekar i sin recension. Personligen får jag mest utbyte av skildringen av den lilla hemorten och den känslokomplexitet sjakket har kring den. De väckelseliknande mötena, ungdomsgården (och bastuscenen!), de komplicerade familjerelationerna, raden av kataloghus som är ett tecken på att man har lyckats i livet.
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.