Kurt Cobain finns inte mer av Hanna Jedvik XXXX-
Det här har en av böckerna vi bloggambassadörer fick i våra goodie bags på bokmässan. Jag hade aldrig hört talas om boken, men på baksidan nämndes ord som 1992 och gymnasiet, så jag plockade nyfiket upp den. Och det är jag glad över att jag gjorde! Alex och Lovis möts första dagen i gymnasiet, och efter det är de bara de. De pratar musik, tecknande och skrivande, dansar till The Smiths, lackar naglarna mörka och lever för varandra då familjerna sviker. Det är vänskap när det är, om inte som allra bäst, så åtminstone som intensivast. Det finns inte riktigt plats för pojkvänner och andra kompisar då. Ändå märker Lovis snart att det i Alex finns ett mörker som inte ens hon helt och hållet har tillträde till.

Jag gillar! Jag önskar att jag hade lite bättre koll på musiken som nämns, men jag får liksom en oemotståndlig lust att åka till London och köpa nagellack, eller att sitta på caféer och prata om skrivande med Lovis. Minus tonårsangsten då. Jag får också svaga vibbar av Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö, och inte bara p.g.a. nagellacket då, utan för att där finns samma livsuppslukande nära vänskap även om Mary och Lovely i övrigt inte liknar Alex och Lovis.