Min kamp 5 av Karl Ove Knausgård XXXX
Mm, 636 sidor Knaus-universum att få grotta ner sig i! Den här boken utspelar sig under de fjorton åren som författaren bodde i Bergen, och trots att det regnar hela tiden (alltså verkligen, hela tiden!) så blir jag ändå sugen på att åka dit. Knaus Bergen-vistelse börjar med Skrivekunstakademiet, men där går det inte särskilt bra. Och visst kan jag känna igen det där lite grann, känslan av att hitta ett sammanhang med läsande eller skrivande människor, och att samtidigt med glädjen över det också få den där jobbiga insikten att man inte alls var så smart eller bra som man hade trott.

Karl Oves vänner får manus antagna och publicerade, och både hans avund och tvivel på sig själv växer. Dessa försöker han råda bot på genom att festa häftigt, och det är – såklart – en riktigt destruktiv stig att vandra längs. Samtidigt skriver han, om inte skönlitterärt så litteraturkritik, och läser massor. Han orerar mycket om det i boken, och jag gillar det! Han har också flickvänner, och klantar då och då till förhållandena riktigt rejält, jag blir både frustrerad och irriterad på hur han ställer till det för sig.

Det känns nästan lite konstigt att det här inte är den avslutande delen i Kamp-sviten. Föräldrarna är förvisso väldigt frånvarande, men han återkommer i alla fall till vissa nyckelscener ur tidigare böcker, såsom pappans död och tiden precis före uppbrottet från Bergen och flytten till Stockholm. Jag tycker Camilla på Dagens bok fångar essensen i del fem alldeles utmärkt med meningen: Det här är inte den bästa av dem, inte den mest välskrivna men den mest intressanta. True, that.
Rec.ex från Norstedts.