Blå koral av Louise Boije af Gennäs XXXX-
Det här är del två i Louise Boije af Gennäs maffiga 00-talstrilogi. Vi var många som hade mer eller mindre invändningar mot ettan, Högre än alla himlar, men trots upprepningarna och övertydligheten i den blev i alla fall jag såpass fäst vid karaktärerna att jag ville läsa vidare. Och om 00-talet med för den delen, det har jag ju också upplevt och har starka minnen av!

Min tudelning från den första boken fortsätter. För framför allt den första halvan av Blå koral formligen slukar jag, jag går och längtar till nästa stund jag kan läsa i boken. Mår illa när jag inser att Boijan är på väg att skicka några karaktärer till tsunamins Thailand, får en klump i halsen när det går illa för någon. Men samtidigt… Det blir ju lite smetigt ibland. Melodramatiskt, med stormar och begravningar och människor som tappar och finner sin tro. Eller, brukar ni prata så här med era vänner:

Och jag vet inte om det är sorgen som påverkar oss alla så starkt och spränger sönder oss, ungefär som när vatten fryser till is i skrevorna inuti en berghäll, men jag har gått igenom den mest helvetiska tiden i mitt liv och ni har helt enkelt inte funnits där för mig.

Ja, ni hör ju. Tack och lov låter det ju inte sådär hela tiden, men visst stannar jag upp och grimaserar lite när det blir sådär teatraliskt. Upprepningarna från ettan är borta, och det är inte lika många världshändelser som kläms in med våld. Lite digitalkameror och iTunes nog, kanske inte supersmooth, men det kan jag leva med.
Jag kommer att vänta på trean, och jag kommer att knarka den på samma sätt som jag gjorde med den här. Jag kommer att beskriva den här boken som ”underligt beroendeframkallande”, men jag kommer kanske inte att pracka på den på människor. Man måste själv få bestämma om man ska orka med det smetiga dramat ovanpå det där som verkligen engagerar och driver.
Rec.ex. från Bonniers.