People we might become

Surely we all occasionally buy books because of a daydream we’re having – a little fantasy about the people we might turn into one day, when our lives are different, quieter, more introspective, and when all the urgent reading, whatever that might be, has been done.

– Nick Hornby: More Baths Less Talking

Att jag dagdrömmer om det är nog att ta i, men visst tänker jag ibland att jag borde förkovra mig mer, och då kanske framför allt läsa klassiker och lite faktaböcker. Och typ great American novels, med allt från Truman Capote till mera Wally Lamb. Vad dagdrömmer ni om att läsa?

Extraordinär

The Girls av Lori Lansens XXXX+
girlsBangkoks flygfält 2007, står det skrivet med blyerts på första sidan. Det var i mars vi var där, kring min 20-årsdag, och nu, nästan sex år senare, efter en liten Twitter-diskussion med Helena och Bokomaten som började kring Dantes Helvetet och på typiskt Twittervis urartade till något helt annat, plockade jag nästa dag äntligen ut den här boken ur hyllan och började läsa. Och tur var väl det, för redan det där med att vänta nästan sex år var på tok för länge! Vilken liten pärla som stått där och blivit dammig alla dessa år, alla dessa flyttar.

The Girls handlar om Rose och Ruby Darlen, ett par tvillingar som skulle vara identiska om det inte vore för att de sitter ihop vid tinningarna och att det således förvrider Roses anletsdrag. I know if Rose is angry because of the way her eyebrows tighten and pull at the skin of my temple, konstaterar Ruby. Systrarna har aldrig kunnat titta varandra i ögonen, så därför är deras hem fullt av speglar så att de ska kunna se varandra. Samtidigt behöver de inte det, inte egentligen, de känner varandra så gott som utan och innan – vilket man kan förstå eftersom de lever så oerhört tätt intill varandra hela tiden. Hela tiden. Jag kan inte ens greppa den tanken. Det fascinerande med den här boken, något som Lori Lansens skildrar så oerhört väl, är att de unga kvinnorna ändå helt tydligt är egna individer. De hatar om de råkar utbrista samma sak samtidigt, de har helt egna intressen, hälsotillstånd och jobb (!) och de har rentav hemligheter för varandra. Det som börjar med en skräckslagen fascination inför flickorna Darlens öde (och den alldeles förfärliga förlossningsscenen som i tiden fick en höggravid Helena att sluta läsa boken), utvecklas till en roman där ju det siamesiska tvillingskapet inte står i huvudrollen, utan bara spelar en biroll som sätter sina käppar i hjulet vad gäller vissa saker men samtidigt gör flickorna till vad de är.

Berättarperspektivet är främst Roses, men ibland får också Ruby komma till tals. Jag tänkte först att det kändes lite fegt att författaren, att Lansens inte kunde få fram alla nyanser annars. Men jag ångrar de tankarna, det är ju två kvinnor som skildras, och därför är de två perspektiven helt rätt. Deras skillnader kommer dessutom fram så oerhört väl i det de väljer att inte berätta. Gillar!

Det där omslaget som sitter också på min bok är förresten helt löjligt, det framgår redan på de första sidorna att Ruby inte har vanliga ben utan små klumpfötter som hon ofta håller kring Roses midja, som ett barn som hänger på sin förälders höft. Nåväl, det är ju inte första gången i världshistorien som ett bokomslag är missvisande. Låt dock inte det stå i vägen för er läsupplevelse, för ni vet, det är ju insidan som räknas!

You had me at ”like Tom Perrotta”

I Nick Hornbys krönikesamling och böcker och läsande, More Baths Less Talking, (som för övrigt är en överraskande trevlig bok, men mer om den senare) ramlar jag plötsligt över det här citatet:

Meg Wolitzer, like Tom Perrotta, is an author who makes you wonder why more people don’t write perceptive, entertaining un-assuming novels about how and why ordinary people choose to make decisions about their lives.

Meg Wolitzer! Känner vi till henne? Läsvärd? Hon verkar ha gett ut fem böcker och har en sjätte på kommande i april – ganska passlig mängd att ta sig an om hon skulle visa sig bli en ny litterär BFF (och det vill vi ju att hon ska bli)! Boken Hornby nämner är The Uncoupling, och handlar om en liten stad i New Jersey där alla plötsligt slutar ha sex. Låter lite som en mix av Perrottas The Abstinence Teacher och The Leftovers tycker jag, och till min glädje finns den rentav på lokalbiblioteket – nåde det fotbollslag som hinner storma biblioteket och haffa den före mig nu!

Jag packar min väska för värmen

underytan2På torsdag åker Mr Bokbabbel och jag iväg på en dryg veckas vintersemester till värmen. Jag gör inventur på Kindlen, stryker med fingrarna längs bokryggarna i bokhyllan och småmyser inombords. Så där preliminärt och optimistiskt hade jag tänkt läsa följande böcker:

Among Others, Jo Walton
The One I Left Behind, Jennifer McMahon
You Had Me at Hello, Mhairi McFarlane
The Burning Air, Erin Kelly
Wool 1-5, Hugh Howey
Bright Young Things, Scarlett Thomas
The First Verse, Barry McCrea

Som synes en stark thrillerbetoning, men i övrigt tre rätt så otippade genren som jag annars sällan läser: fantasy (Walton), chick litt (McFarlane) och science fiction/dystopi/postapokalyps (Howey). Vi får förstås se hur mycket jag kommer att hinna läsa av det här, men tycker det är en rätt intressant mix jag fick till i alla fall!

Också en mellanbok kan vara sorglig

Torka aldrig tårar utan handskar – 2. Sjukdomen av Jonas Gardell XXX½
tatuh2Jag var lite rädd för att tv-serien skulle spöka i huvudet medan jag läste. Men precis som jag var glad över att ha läst TATUH 1 innan jag såg tv-serien, kändes det nu nästan som en lättnad att redan ha sett vad som komma skall. Jag förstod ju att det skulle fördjupas i boken ändå.

Och det gör det. Framför allt Reine växer, får en bakgrund och en historia, där han ligger självvalt ensam och tynar bort på isoleringen. Och den där scenen ur tv-serien som fick kattfalangen av #boblmaf att yla förtvivlat, den finns såklart med den också, med en betydligt längre transportsträcka, man sväljer av obehag, önskar att det på något sätt ändå skulle sluta annorlunda. En sak som är lite lustig är att jag i boktvåan blir väldigt irriterad på Paul, som i sitt evinnerliga skämtande som coping metod framstår som känslokall – jag vet ju att han inte är det, men jag färgas uppenbarligen av Benjamins åsikter litegrann. I första boken och tv-serien såg jag honom snarare som en frisk fläkt mitt i allt det unkna, sjukdomsluktande.
Och Rasmus och Benjamin då. De har ju de absoluta huvudrollerna i tv-serien, och därför är det inte speciellt som tillkommer i boken. Förutom Rasmus återbesök i Koppom förstås, ett bra om än mycket ångestframkallande parti av boken.

Det här är en mellanbok, det ska jag inte hymla med, ett lite lugnare tempo efter den dramatiska början med uppbrott och förälskelse, och en början till slutet. Vid horisonten har begravningsklockorna börjat klämta.
Rec.ex. från Norstedts.

Det är inte du Harry, det är kanske jag?

Frälsaren av Jo Nesbö XXXX
frälsarenDe senaste åren har jag väntat med iver och spänning så fort jag hört att det är en ny Jo Nesbö-bok på väg. Av någon oförklarlig anledning hade Frälsaren dock förblivit oläst där i bokhyllan, men vad var väl egentligen trevligare än det, att ha en spännande bok där som bara väntade på att få bli upplockad och läst?
Och Jo Nesbö och hans antihjälte Harry Hole gör mig inte besviken, det är precis som det brukar. Tragiska mord, ordentlig spänning, lite action och en Harry som går emot reglerna. En frälsningssoldat blir skjuten på öppen gata i Oslo, mitt under julruschen, och ändå kan inte ett enda vittne säga hur mördaren såg ut. Ändå känns boken lite… jag vet inte, som om jag läst det här förut, kanske rentav en gång för mycket? Kanske kommer det helt enkelt en vägg emot, när man tänker att tack, den här tiden var fin, men kanske borde vi går vidare nu, du och jag? Evelina på Bokcirkus har upplevt liknande känslor när hon läste de nyaste Nesbö-boken.