The Girls av Lori Lansens XXXX+
Bangkoks flygfält 2007, står det skrivet med blyerts på första sidan. Det var i mars vi var där, kring min 20-årsdag, och nu, nästan sex år senare, efter en liten Twitter-diskussion med Helena och Bokomaten som började kring Dantes Helvetet och på typiskt Twittervis urartade till något helt annat, plockade jag nästa dag äntligen ut den här boken ur hyllan och började läsa. Och tur var väl det, för redan det där med att vänta nästan sex år var på tok för länge! Vilken liten pärla som stått där och blivit dammig alla dessa år, alla dessa flyttar.

The Girls handlar om Rose och Ruby Darlen, ett par tvillingar som skulle vara identiska om det inte vore för att de sitter ihop vid tinningarna och att det således förvrider Roses anletsdrag. I know if Rose is angry because of the way her eyebrows tighten and pull at the skin of my temple, konstaterar Ruby. Systrarna har aldrig kunnat titta varandra i ögonen, så därför är deras hem fullt av speglar så att de ska kunna se varandra. Samtidigt behöver de inte det, inte egentligen, de känner varandra så gott som utan och innan – vilket man kan förstå eftersom de lever så oerhört tätt intill varandra hela tiden. Hela tiden. Jag kan inte ens greppa den tanken. Det fascinerande med den här boken, något som Lori Lansens skildrar så oerhört väl, är att de unga kvinnorna ändå helt tydligt är egna individer. De hatar om de råkar utbrista samma sak samtidigt, de har helt egna intressen, hälsotillstånd och jobb (!) och de har rentav hemligheter för varandra. Det som börjar med en skräckslagen fascination inför flickorna Darlens öde (och den alldeles förfärliga förlossningsscenen som i tiden fick en höggravid Helena att sluta läsa boken), utvecklas till en roman där ju det siamesiska tvillingskapet inte står i huvudrollen, utan bara spelar en biroll som sätter sina käppar i hjulet vad gäller vissa saker men samtidigt gör flickorna till vad de är.

Berättarperspektivet är främst Roses, men ibland får också Ruby komma till tals. Jag tänkte först att det kändes lite fegt att författaren, att Lansens inte kunde få fram alla nyanser annars. Men jag ångrar de tankarna, det är ju två kvinnor som skildras, och därför är de två perspektiven helt rätt. Deras skillnader kommer dessutom fram så oerhört väl i det de väljer att inte berätta. Gillar!

Det där omslaget som sitter också på min bok är förresten helt löjligt, det framgår redan på de första sidorna att Ruby inte har vanliga ben utan små klumpfötter som hon ofta håller kring Roses midja, som ett barn som hänger på sin förälders höft. Nåväl, det är ju inte första gången i världshistorien som ett bokomslag är missvisande. Låt dock inte det stå i vägen för er läsupplevelse, för ni vet, det är ju insidan som räknas!