Torka aldrig tårar utan handskar – 2. Sjukdomen av Jonas Gardell XXX½
Jag var lite rädd för att tv-serien skulle spöka i huvudet medan jag läste. Men precis som jag var glad över att ha läst TATUH 1 innan jag såg tv-serien, kändes det nu nästan som en lättnad att redan ha sett vad som komma skall. Jag förstod ju att det skulle fördjupas i boken ändå.
Och det gör det. Framför allt Reine växer, får en bakgrund och en historia, där han ligger självvalt ensam och tynar bort på isoleringen. Och den där scenen ur tv-serien som fick kattfalangen av #boblmaf att yla förtvivlat, den finns såklart med den också, med en betydligt längre transportsträcka, man sväljer av obehag, önskar att det på något sätt ändå skulle sluta annorlunda. En sak som är lite lustig är att jag i boktvåan blir väldigt irriterad på Paul, som i sitt evinnerliga skämtande som coping metod framstår som känslokall – jag vet ju att han inte är det, men jag färgas uppenbarligen av Benjamins åsikter litegrann. I första boken och tv-serien såg jag honom snarare som en frisk fläkt mitt i allt det unkna, sjukdomsluktande.
Och Rasmus och Benjamin då. De har ju de absoluta huvudrollerna i tv-serien, och därför är det inte speciellt som tillkommer i boken. Förutom Rasmus återbesök i Koppom förstås, ett bra om än mycket ångestframkallande parti av boken.
Det här är en mellanbok, det ska jag inte hymla med, ett lite lugnare tempo efter den dramatiska början med uppbrott och förälskelse, och en början till slutet. Vid horisonten har begravningsklockorna börjat klämta.
Rec.ex. från Norstedts.
Bokbabbel 
Undrar om det kommer någon negativ rec av den här boken egentligen. Jag tyckte den var sorglig fast mer arg egentligen och fortfarande bra förstås. Kattscenen ja, herregud, Vilket genidrag att lägga in den. Får en klump i halsen bara jag tänker på det.
Knappast. Man kan ju vara tveksam till att t.ex. Paul fick för liten roll, eller att det är en mellanbok, men det räknas ju knappt som negativ kritik. Vore iofs intressant att se vad recensenten i så fall skulle ta fasta på!
Dagspressen här i Sverige har varit, kanske inte negativa direkt, men avsevärt mindre översvallande än i recensionerna av ettan. Det är den språkliga gestaltningen som kritiseras (själv tycker jag nog att ”Sjukdomen” känns mer som en ”riktig” roman än den mer dokumentära och spridda ”Kärleken”?).
Definitivt inne på din linje, här blir ju inte diskrepansen mellan det mer poetiska/skönlitterära och det essäistiskt mässande lika stor som i ettan!
Håller med om Paul, som här känns ytlig och – ja – kanske lite känslokall. Man fattar ju att skämtandet är en försvarsmekanism, men jag önskar att Gardell kunde skrapat lite mer under ytan. Inte ett ord om hans sjukdom, som väl borde börja märkas nu? Hoppas, som jag skriver i min rec, innerligt att ”Döden” blir Pauls bok. Det är han värd.
Och ja, Reine! ”Inte nu, Moppsan”! Yyyyl!
Såg också att vi hade tyckt lika om Paul. Tycker det är konstigt att hans sjukdom inte syns – samtidigt som man märker hur färgad man blir av tv-serien, ”Visst var han ju sjuk redan här?” liksom
Pingback: ”Jag har skrivit ditt namn i mina händer!” « Eli läser och skriver
Pingback: Äntligen har Gardell berättat | Bokbabbel
Pingback: Böcker i bersån: Sjukdom | Bokbabbel