Uppskrivet, men inte utantill

librarycardnrJag kan faktiskt inte mitt bibliotekskortsnummer utantill, det är rätt så långt. Däremot finns det uppskrivet på både datorn och iPhonen, och är således lätt att copy-paste:a om reserveringsbehovet akut slår till. Vadå nörd?

Mörker, kyla och en ond närvaro

Evig natt av Michelle Paver XXXX+
evignattIs, snö och mörker så långt ditt öga når. Ibland sveps stugan du bor i och hundkojan bredvid in i en tät dimma eller snöstorm, så tät att du måste treva dig fram med hjälp av ett rep för att inte tappa bort dig. Närmaste bosättning finns över två dagar med båt bort, och ändå känner du att det finns en närvaro på ön. Någon som vill dig illa…

Det här är Jacks förutsättningar. Jack som lämnade sitt hopplösa och fattiga liv i London och hakar på en expedition till Svalbard på Arktis. Expeditionens medlemmmar, som inte ens är många från början, råkar en efter en ut för förhinder och/eller olyckor, och till sist är det bara Jack kvar i det kompakta mörkret.
Det är sällan jag läser skräck, ibland tenderar det att bli för blodigt (obs att jag då alltså inte har något problem med blodiga thrillers…) men mest för att det kanske inte riktigt är min grej. Föredrar att blir skrämd av sjukt spännande thrillers à la S.J. Bolton, eller böcker som balanserar på gränsen mellan thrillers och skräck, som t.ex. de som Jennifer McMahon och Andrew Pyper skriver Den här boken är dock min grej! Så himla välskriven, och så otroligt obehaglig känsla när den mörka polarnatten sipprar in i Jacks medvetande och får honom att slåss med både inre och yttre spöken. Om ni har ens ett uns av intresse för skräck, snö, Arktis och/eller bra böcker ska ni plocka upp den här boken!

An abiding love

I feel, holding the books, accommodating their weight and breathing their dust, an abiding love. I trust them, in a way that I can’t trust my computer, though I couldn’t do without it. Books are matter. My books matter. What would I have done through these years without the Leaford Library and all its lovely books?

ur The Girls, Lori Lansens

Lorelai-lookalike som deckarhjältinna

A Field of Darkness av Cornelia Read XXX½
fieldofdarknessHelenas jämförelse mellan Reads hjältinna Madeline Dare – knappast ett sammanträffande att efternamnet är ett anagram av författarens, speciellt med tanke på att boken faktiskt löst bygger på författarens egen livshistoria? – och allas vår älskade Lorelai Gilmore är spot on. Ex-överklasstjej som försöker glömma den delen av sitt liv, är extremt koffeinberoende och önskar sig intravenöst koffein och som pratar så snabbt att man knappt hinner med. Visst låter det bekant?
Madeline har lämnat överklassen bakom sig och lever i ett lyckligt äktenskap men trist liv i staden Syracuse med maken Dean. Dean är ofta borta på arbetsresor och Madeline jobbar på lokaltidningen där hon skriver icke-rafflande reportage à la ”Säsongens varma drycker” etc. Du-dum, enter gammalt mordfall – the Rose Girls, två brutalt mördade unga flickor smyckade med rosengirlander kring halsen – som dessutom har kopplingar till Madelines egen familjehistoria.

There are people who can be happy anywhere. I am not one of them.

Jag gillar hur mordhistorien vävs in i just detta Madelines sökande efter sin historia, sin plats i världen.  A Field of Darkness verkar dessutom marknadsföras som en roman, inte thriller, och även om de i de tre resterande böckerna om Madeline Dare också verkar förekomma mord, tror jag att de här böckerna mer än andra thrillers alltså verkligen fokuserar på sin hjältinna. Själv känner jag t.ex. för att spola framåt till bok fyra där Madeline blir tvillingmamma. Men så kan jag såklart inte göra, de här böckerna bör garanterat läsas i rätt ordning, och även om jag inte är lika lyrisk som Helena – kanske främst för att det känns som om jag missar många av Madelines referenser? – ser jag det inte alls som en omöjlighet att jag klickar hem fler Read-böcker. Tvåan utspelar ju dessutom sig på en internatskola i Massachusetts, bara en sån sak…

YA-dystopi, ja tack!

Tarkoitettu (Matched) av Ally Condie XXXX-
takoitettuDen här boken har stått olovligt länge i min bokhylla och samlat damm, trots att ”genren” YA-dystopi ju verkligen borde intressera mig. Kanske var det språket som avskräckte mig? Nåväl, dammade av den häromdagen och satte igång och läste, och den var ju hur bra som helst! Helt onödigt att jag gick och väntade så där länge (fast nu finns ju tvåan och trean redan, puh! Reserverade på biblioteket också).

Cassia har precis fyllt sjutton år, det år då man i Samhället blir tilldelad sin livspartner och så småningom även sitt blivande jobb. Vem som blir ens livspartner räknas ut med komplicerade sannolikhetssystem, och Cassias och hennes vänners förvåning är stor då det visar sig att partnern som valts ut åt henne är ingen mindre än hennes barndomsvän Xander. Men en dag då Cassia undersöker microchipet som innehåller lite information om Xander, visar det att en annan pojke valts ut åt henne istället. Vem är egentligen Cassias livspartner, Xander eller Ky, en annan pojke ur grannskapet? Hur har Samhället begått ett sådant här misstag? Och finns det någon chans för Cassia att gå emot Samhällets regler och välja själv?

Mm, dystopier! I Samhället är det kontroll på extremt hög nivå – specialutformade matportioner anländer till hemmet på utsatta tider, fritiden och fritidssysslorna regleras strikt, i varje hem finns en liten dator som både övervakar och skickar meddelanden, och varken jobb, livspartner eller den dag man dör (!) är något man själv kan rå över. Och boknördar ohoj, konstverk och dikter från den gamla tiden har så gott som förstörts, det finns bara De Hundra Dikterna och De Hundra Tavlorna kvar. Cassia kommer dock över en förbjuden dikt av Dylan Thomas som ska komma att bli väldigt viktig för henne.
Samhällsbeskrivningen flyter rätt smidigt in i berättelsen, som starkt påminner mig om Lauren Olivers Delirium. Det finns en svag tendens till upprepning och eller negationer (”Vi kysstes inte”) i berättelsen som jag stör mig lite på, men det är en petitess. Kanske riktad till lite yngre läsare än de som läst Delirium och Hunger Games, men jag är tydligen ung i sinnet för jag slukar glatt och reserverar som sagt del två och tre, Crossed och Reached, på biblioteket.

Mycket politik och mindre action

A Feast for Crows av George R.R. Martin XXX½
feastforStrax före sidan 300 (av 778, och då räknar jag inte med de långa släktutredningarna längst bak i boken) frågade jag på Twitter ifall den här boken skulle ta sig i något skede eller om den skulle fortsätta vara lika seg. Men sedan tog den sig faktiskt, kanske inte så väldigt drastiskt, men jag läste på och på vissa ställen fick boken upp farten ordentligt.

Fast det ska inte hymlas med att det här är den segaste boken i serien hittills – det tycker för övrigt även Bokstävlarna som jag ser som någon slags expert på området. Segheten beror nog på två orsaker, dels att den är sprängfylld av politiska intriger eftersom de sju kungadömena håller på att falla sönder och det intrigeras i varje knut och dels för att jag saknar att läsa om många av favoritkaraktärerna (B, D, J t.ex.). I ett efterord berättar GRRM hur han först hade skrivit boken som en ännu större mastodonttegelsten där alla karaktärer fick vara med, men hur han sedan insett att han var tvungen att dela upp böckerna i två ”delar”, där A Dance With Dragons då alltså är den andra. I samma efterord skriver han dock, år 2005, att han hoppas att nästa bok ska utkomma redan nästa år. Hmm, det vet vi ju alla hur det gick med den saken, d.v.s. den utkom först 2011… Nu hoppas jag att mr Martin skulle speeda på sin serie lite grann, nu har jag ju ”bara” tusen sidor kvar av femman till jag också får börja vänta på den avslutande sjätte och sjunde delarna. Slits mellan att vilja fortsätta läsa så fort som möjligt, det är ju en så fascinerande värld han målar fram, den gode GRRM, samtidigt som jag vill suga lite på karamellen då nummer sex inte ser ut att publiceras inom en nära framtid.