Avslut. Men kanske gillar jag börjor mest?

Reached av Ally Condie XXX½
reachedReached är den tredje och avslutade delen i Matched-trilogin som jag har slukat så snabbt biblioteksböckerna bara gick att låna (har skrivit om ettan och tvåan här). Utan att avslöja allt för mycket av innehållet och därmed spoila för er som inte läst så här långt, kan sägas att Condie även i den här boken laborerar med olika berättarperspektiv. Det tillför inte lika mycket som i tvåan, förutom att berättarna befinner sig på olika platser inom the Society, och att man därför får inblickar i hur informationen är bristfällig och många är rädda. Rebellerna vill störta samhället och planterar en sjukdom bland invånarna, en sjukdom de säger sig ha ett botemedel mot men som vi alla som minns hur det gick med svininfluensavaccinet och det efterföljande narkolepsirabaldret vet, fungerar sådana planer sällan smärtfritt (pun intended).

Sedan kan jag också på ett mer allmänt plan känna att jag i sådana här dystopiserier oftast får mest ut av de första delarna. Klart att jag nyfiket läser vidare, jag vill ju veta hur det ska gå för samhället och favoritkaraktärerna, men mest intressant är det nog där i början. Då det dystopiska samhället mejslas fram bit för bit, och sedan när huvudpersonen börjar inse att allt nog inte är så bra som samhället vill få alla att tro. Hen börjar rispa i fasaden, skrapar fram en glipa och blottlägger allt det fula därunder. Det gillar jag!

Annonser

Orerar om rean jag också

Det blir dyrt det här, när ni svenskar ska orera om bokrean tills ni blir blåa i ansiktet och små finlandssvenska bokbloggare upptäcker att nätbokhandlarnas rea sträcker sig ända över vattnet…

Nåväl, det blev en rätt sansad beställning ändå, och dessutomrätt o-bokbabbelsk med en kokbok (!!) och två graphic novels. Och såklart var bara en av böckerna på rea, men det var tur att  jag hade julklappspresentkortet att ta till. Nu är det dock ett minne blott…

Blått öga eller fem böcker?

ihave10Nånej nånej, jag tycker jag brukar vara ganska generös med att låna ut böcker ur det bokbabbelska biblioteket. Men bara böcker som jag själv redan har läst, och jag skriver upp böckerna jag lånat och hoppas få dem tillbaka i någorlunda samma skick. Minns att jag i lågstadiet såg en flicka som böjde bokryggarna på inbundna tvillingböcker (inte mina som tur var) helt bakåt, så där som man gör med tidningar ni vet *ryys*. Hur ser ni på utlåning?

Hade fungerat bra även utan thrillerinslaget

The One I Left Behind av Jennifer McMahon XXX½
theoneileftJennifer McMahon hör inte till de författare jag skulle lista bland mina Topp Fem Författare (gud vilken omöjlig fråga det skulle vara förresten!), men oberoende såg jag väldigt mycket fram emot den här nya boken och har gillat det jag hittills läst av hennes produktion, nämligen de flesta av hennes böcker. The One I Left Behind avviker dock från McMahons tidigare alster så tillvida att det inte finns ett uns av övernaturlighet med på ett hörn. Det här med att ett mörkt förflutet kommer tillbaka och slår dig på käften, det känns igen, men i tidigare böcker har McMahon annars alltid flirtat med något som kanske, men inte riktigt går att förklara.

Utan övernaturlighet eller ej, här har vi alltså Reggie som är en framgångsrik arkitekt och någorlunda har lyckats lägga sin tragiska uppväxt bakom sig. Ända tills hennes moster ringer från uppväxtorten Brighton Falls, Connecticut och berättar att Reggies mamma – seriemördaren Neptunes sista offer sommaren 1985 – har hittats levande på ett härbärge för hemlösa. Var han hon varit alla dessa år, och vad hände med henne den där sommaren när Reggie var en tonåring som odlade sitt utanförskap i en liten triangeldramastinn vänskapstrio? Och hur närmar man sig sin sjuka mamma efter alla dessa år?

Min thrillervurm till trots måste jag nästan hålla med Helena här: hade McMahon utvecklat coming of age-delen (som löper parallellt med nutidshistorien) lite grann hade den kunnat fungera alldeles utmärkt som en självständig roman, helt utan thrillerinslag. Just thrillerdelen fungerar ändå rätt bra den också, fram till upplösningen som på ett osnyggt sätt sköts undan på ett futtigt antal sidor. Vad är det med thrillerförfattare som får dem att alltid skriva själva upplösningen på så få sidor som möjligt?!

När man snart läst alla Perrotta-böcker så

The Uncoupling av Meg Wolitzer XXX½
uncouplingJag förstår att ni alla undrar vad jag ansåg om den eventuella ersättaren till Tom Perrotta? Den uppmärksamma läsaren noterade dock kanske att jag i Dubai köpte en Wolitzer-bok, och det säger ju såklart någonting.

Utan namnet på pärmen skulle man först kunna tro att man har hamnat i en Perrotta-bok. Miljön är en high school i New Jersey, och bland dessa ack så vanliga människor händer det plötsligt något ovanligt. En kall vind blåser in (bokstavligen alltså, en detalj jag tycker är lite fånig) och kvinnorna börjar skruva på sig i sänghalmen och vill plötsligt inte alls ha manshänder kletande över sig. Meanwhile i skolmiljön, sätter den nya dramaläraren upp pjäsen Lysistrata som handlar om kvinnor som förvägrar sina män sex innan den peloponnesiska kriget är slut. Vi får sätta oss vid middagsborden och på sängkanterna hos engelskalärarparet Lang och deras dotter Willa, hos den överviktiga studierådgivaren Bev Cutler och hos skolpsykologen Leanne Bannerjee som funderar över vad hon egentligen vill ha ut ur livet. Många likheter till Tom Perrotta alltså, men inte riktigt lika vasst. Underhållande läsning alltså, men skärpan saknas. Och så gillar jag inte riktigt den där vinden och den övertydliga förklaringen i slutet. Men annars så!

Holton inget för mig, men kanske för Morton-fansen?

Summer in the South av Cathy Holton XXX+
summerintesouthMörka släkthemligheter i Southern Gothic Tennessee-miljö, visst låter det lockande? Det tyckte jag i alla fall när jag såg Inky Fingers blogga om den, och i något skede ramlade boken bort från önskelistan och in på läsplattan.

Men… Boken är förvisso allt vad beskrivningen lovar. Snygga män som kämpar om författaren Ava som sitter i en gammal släktvilla och skriver på sin första roman. Excentriska gamla damer som dricker cocktails varje kväll klockan sex och som bevarar såväl gamla släktklenoder som släkthemligheter. Ändå tänder det aldrig till för mig. Boken har fått många stjärnor på Goodreads och Amazon, så det är mycket möjligt att det är mig det är ”fel” på. Lite som med Kate Morton, släkthemligheter i brittisk miljö-författaren som alla avgudar, men som jag känner ett svalt ”Det här var ju helt trevligt men inte min grej” för.