Avslut. Men kanske gillar jag börjor mest?

Reached av Ally Condie XXX½
reachedReached är den tredje och avslutade delen i Matched-trilogin som jag har slukat så snabbt biblioteksböckerna bara gick att låna (har skrivit om ettan och tvåan här). Utan att avslöja allt för mycket av innehållet och därmed spoila för er som inte läst så här långt, kan sägas att Condie även i den här boken laborerar med olika berättarperspektiv. Det tillför inte lika mycket som i tvåan, förutom att berättarna befinner sig på olika platser inom the Society, och att man därför får inblickar i hur informationen är bristfällig och många är rädda. Rebellerna vill störta samhället och planterar en sjukdom bland invånarna, en sjukdom de säger sig ha ett botemedel mot men som vi alla som minns hur det gick med svininfluensavaccinet och det efterföljande narkolepsirabaldret vet, fungerar sådana planer sällan smärtfritt (pun intended).

Sedan kan jag också på ett mer allmänt plan känna att jag i sådana här dystopiserier oftast får mest ut av de första delarna. Klart att jag nyfiket läser vidare, jag vill ju veta hur det ska gå för samhället och favoritkaraktärerna, men mest intressant är det nog där i början. Då det dystopiska samhället mejslas fram bit för bit, och sedan när huvudpersonen börjar inse att allt nog inte är så bra som samhället vill få alla att tro. Hen börjar rispa i fasaden, skrapar fram en glipa och blottlägger allt det fula därunder. Det gillar jag!

Orerar om rean jag också

Det blir dyrt det här, när ni svenskar ska orera om bokrean tills ni blir blåa i ansiktet och små finlandssvenska bokbloggare upptäcker att nätbokhandlarnas rea sträcker sig ända över vattnet…

Nåväl, det blev en rätt sansad beställning ändå, och dessutomrätt o-bokbabbelsk med en kokbok (!!) och två graphic novels. Och såklart var bara en av böckerna på rea, men det var tur att  jag hade julklappspresentkortet att ta till. Nu är det dock ett minne blott…

Blått öga eller fem böcker?

ihave10Nånej nånej, jag tycker jag brukar vara ganska generös med att låna ut böcker ur det bokbabbelska biblioteket. Men bara böcker som jag själv redan har läst, och jag skriver upp böckerna jag lånat och hoppas få dem tillbaka i någorlunda samma skick. Minns att jag i lågstadiet såg en flicka som böjde bokryggarna på inbundna tvillingböcker (inte mina som tur var) helt bakåt, så där som man gör med tidningar ni vet *ryys*. Hur ser ni på utlåning?

Hade fungerat bra även utan thrillerinslaget

The One I Left Behind av Jennifer McMahon XXX½
theoneileftJennifer McMahon hör inte till de författare jag skulle lista bland mina Topp Fem Författare (gud vilken omöjlig fråga det skulle vara förresten!), men oberoende såg jag väldigt mycket fram emot den här nya boken och har gillat det jag hittills läst av hennes produktion, nämligen de flesta av hennes böcker. The One I Left Behind avviker dock från McMahons tidigare alster så tillvida att det inte finns ett uns av övernaturlighet med på ett hörn. Det här med att ett mörkt förflutet kommer tillbaka och slår dig på käften, det känns igen, men i tidigare böcker har McMahon annars alltid flirtat med något som kanske, men inte riktigt går att förklara.

Utan övernaturlighet eller ej, här har vi alltså Reggie som är en framgångsrik arkitekt och någorlunda har lyckats lägga sin tragiska uppväxt bakom sig. Ända tills hennes moster ringer från uppväxtorten Brighton Falls, Connecticut och berättar att Reggies mamma – seriemördaren Neptunes sista offer sommaren 1985 – har hittats levande på ett härbärge för hemlösa. Var han hon varit alla dessa år, och vad hände med henne den där sommaren när Reggie var en tonåring som odlade sitt utanförskap i en liten triangeldramastinn vänskapstrio? Och hur närmar man sig sin sjuka mamma efter alla dessa år?

Min thrillervurm till trots måste jag nästan hålla med Helena här: hade McMahon utvecklat coming of age-delen (som löper parallellt med nutidshistorien) lite grann hade den kunnat fungera alldeles utmärkt som en självständig roman, helt utan thrillerinslag. Just thrillerdelen fungerar ändå rätt bra den också, fram till upplösningen som på ett osnyggt sätt sköts undan på ett futtigt antal sidor. Vad är det med thrillerförfattare som får dem att alltid skriva själva upplösningen på så få sidor som möjligt?!

När man snart läst alla Perrotta-böcker så

The Uncoupling av Meg Wolitzer XXX½
uncouplingJag förstår att ni alla undrar vad jag ansåg om den eventuella ersättaren till Tom Perrotta? Den uppmärksamma läsaren noterade dock kanske att jag i Dubai köpte en Wolitzer-bok, och det säger ju såklart någonting.

Utan namnet på pärmen skulle man först kunna tro att man har hamnat i en Perrotta-bok. Miljön är en high school i New Jersey, och bland dessa ack så vanliga människor händer det plötsligt något ovanligt. En kall vind blåser in (bokstavligen alltså, en detalj jag tycker är lite fånig) och kvinnorna börjar skruva på sig i sänghalmen och vill plötsligt inte alls ha manshänder kletande över sig. Meanwhile i skolmiljön, sätter den nya dramaläraren upp pjäsen Lysistrata som handlar om kvinnor som förvägrar sina män sex innan den peloponnesiska kriget är slut. Vi får sätta oss vid middagsborden och på sängkanterna hos engelskalärarparet Lang och deras dotter Willa, hos den överviktiga studierådgivaren Bev Cutler och hos skolpsykologen Leanne Bannerjee som funderar över vad hon egentligen vill ha ut ur livet. Många likheter till Tom Perrotta alltså, men inte riktigt lika vasst. Underhållande läsning alltså, men skärpan saknas. Och så gillar jag inte riktigt den där vinden och den övertydliga förklaringen i slutet. Men annars så!

Holton inget för mig, men kanske för Morton-fansen?

Summer in the South av Cathy Holton XXX+
summerintesouthMörka släkthemligheter i Southern Gothic Tennessee-miljö, visst låter det lockande? Det tyckte jag i alla fall när jag såg Inky Fingers blogga om den, och i något skede ramlade boken bort från önskelistan och in på läsplattan.

Men… Boken är förvisso allt vad beskrivningen lovar. Snygga män som kämpar om författaren Ava som sitter i en gammal släktvilla och skriver på sin första roman. Excentriska gamla damer som dricker cocktails varje kväll klockan sex och som bevarar såväl gamla släktklenoder som släkthemligheter. Ändå tänder det aldrig till för mig. Boken har fått många stjärnor på Goodreads och Amazon, så det är mycket möjligt att det är mig det är ”fel” på. Lite som med Kate Morton, släkthemligheter i brittisk miljö-författaren som alla avgudar, men som jag känner ett svalt ”Det här var ju helt trevligt men inte min grej” för.

Nytt i bokhyllan!

20130219-200918.jpg

Många är de inredningsbloggare som klagar på ljuset just nu, att de inte vill fota med blixt etc. Men det är svårt för oss bokbloggare också! Se nu bara vilken platt och trist bild, godsakerna till trots. Inga blommor, inga Converse, inga vinglas. Trist trist.

Med tanke på att jag häromdagen hade en kund som köpte 22 (!) böcker, ser min lilla julklappspresentkortsbeställning* rätt mager ut (det blev rentav pengs kvar på presentkortet, yay). Men är riktigt nöjd ändå, faktum är att jag tror att man ifall man googlar begreppet ”liten men naggande god” får upp just den här bilden. Tell the Wolves I’m Home har jag velat läsa sedan JohL hyllade den på Bokhora, men jag väntade snällt tills den kom i pocket, samt jagade den fruktlöst i Arabemiraterna. Ett Äntligen! är således på sin plats här! The Name of the Wind har jag varit smånyfiken på länge, och när sedan Nina hyllade den i vart och vartannat blogginlägg förstod jag att det var dags att slå till. Och ja, The Crazy School är fortsättningen på serien om Madeline Dare, smart -ish på internatskola.
Liten men naggande god, som sagt.

*) Kanske ett nytt ord till den ordsamlande Mind the Books samling?

Läsningsenkät

Hittade en läsningsenkät hos Julia Skott.

1. Ljudbok eller bok i handen?
Bok i handen! Nu har jag ju förvisso faktiskt aldrig ens testat en ljudbok, men tror inte min koncentration skulle räcka till. Vill ha – behöver – den fysiska känslan i handen!
2. Pocket eller inbunden?
Pocket, men inbunden om jag är för otålig för att vänta på pocketen.
3. Påhittat eller verklighetsbasert? (fiction/nonfiction)
Fiktiooon!
4. Harry Potter eller Twilight?
För att citera Julia: ”Harry Potter. Är det ens en fråga?”
5. Fantasyvärld eller vår värld?
Mest vår värld nog, men jag har börjat nosa allt mer på fantasyvärldarna och gillar det.
6. Kindle, iPad eller annat?
Kära lilla Kindlur, fjäderlätt och behändig.
7. Låna eller köpa böcker?
Både och såklart, för att avlasta plånbok och bokhylla. Men vore jag en miljonär som bodde i ett slott med en biblioteksvåning skulle jag gärna köpa alla böcker.
8. Bokhandlar eller online?
Återigen: både och. De fysiska bokhandlarna för direktheten + den fina känslan av att vandra omkring bland en massa böcker. Och i bästa fall kunnig och engageras personal. Samtidigt är ju nätutbudet så himla mycket större (och oftast billigare).
9. Ensamstående bok eller trilogi?
Smart det här att delta i en enkät när jag vill svara ”både och” på alla frågor… Kanske ändå ensamstående, det är fint att få återgå till en värld man gillar, men i en trilogi brukar en bok per definition vara en besvikelse.
10. Tjock bok eller tunn bok?
En sisådär 340 sidor tack!
11. Romans eller action?
Här vill jag nästan svara ingendera, för ”genrena” ser så platta ut. Kanske action då, p.g.a. min thrillervurm, men gärna något psykologiskt med relationer också.
12. Mysa under filt eller steka i solen?
Jag läser nog mer under den där filten, men sådär överlag tycker jag det kunde bli solsäsong så småningom.
13. Varm choklad eller latte?
Te. Eller vin!
14. Läsa recensioner eller bilda egen uppfattning?
Öh, de behöver väl inte ta ut varandra? Läser recensioner både för att få tips och för att det är intressant att se vad andra tagit fasta på. Men när det gäller vissa böcker vill jag nyfiket bilda min egen uppfattning (såklart).

Erin Kelly gör det igen

The Burning Air av Erin Kelly XXXX
burningDet här var den första boken jag läste ut på semestern häromveckan, då är det väl helt på sin plats att den är den första jag skriver om. Erin Kelly har jag hållit koll på sedan The Poison Tree, som jag var väldigt förtjust i. The Sick Rose var inte lika bra, men nu lyfter den tredje boken – utan växttitel denna gång –  Kelly tillbaka till hyllan för riktigt bra thrillerförfattare.
Familjen MacBride åker traditionsenligt ut till sin sommarstuga, en ombyggd gammal lada, för att fira Bonfire Night. Ändå är allt annorlunda. Pappan… eh, vad hette han? Här skulle jag vilja ha en fysisk bok att bläddra i ety det är svårare att bläddra på Kindlur…., nåväl pappan i familjen är förblindad av sorg efter hustrun Lydias död. Sonen Felix presenterar för första gången en flickvän för familjen, och dottern Sophie är utmattad efter förlossningen av sitt fjärde barn. Blanda dessa ingredienser i en shaker (eller ombyggd lada), och plötsligt finner du att familjen återvänder från brasorna till ett tomt hus, nya flickvännen Kerry som blev kvar och barnvaktade lilla baby-Edie är försvunnen…

Erin Kelly laborerar med olika berättarperspektiv, vilket både tillför och fråntar berättelsen något. De skavande familjerelationerna kommer förstås fram bättre, likaså de ständigt intressanta inblickarna i hur olika människor uppfattar olika situationer. Samtidigt finns det vissa berättarvinklar som är bättre och mer engagerande än andra, och även om de flesta perspektiven bjuder på några Åhåå!-moments så finns det också en viss risk för upprepningar och/eller mindre intressanta partier. Tycker Kelly tjatar på om oförrätterna rätt länge mot andra halvan av boken, vad säger ni som läst den? Men för er som inte läst, låt inte mina små invändningar hindra er från att läsa, invändningarna är småpotatis mot helheten!

Helena jämför för övrigt Erin Kelly med Barbara Vine både i sin egen recension av den här boken, och i kommentarsfältet under min recension av The Poison Tree. Känner med andra ord att jag borde täta den Vine-formade luckan i min allmänbildning omedelbums.

I skuggan av Utöya

Död i skugga av Anne Holt XXXX-
dödiskuggaFredagen den 22 juli 2011 – ja, det datumet, Utöya-datumet – kommer Inger Johanne Vik hem till sin gamla gymnasiekompis Ellen Mohr för att äta middag. I vardagsrummet hittar hon Ellen och hennes man Jon i chock, deras åttaårige son Sander har fallit ner från en trappstege och dött. Medan Norge lamslås av en horribel massavrättning, börjar Inger Johanne fundera över paret Ellen och Jon. Och vem var egentligen Sander bortom sin adhd-diagnos?

Jag tycker att Anne Holt skickligt får med Utöya i bakgrunden utan att nämna det konkret mer än ett par gånger. Terrordådet är dock en förutsättning för att Inger Johanne Vik och den unge polisen Henrik Holme ska kunna spankulera omkring i paret Mohrs liv utan att någon desto mer lägger sig i, men det blir samtidigt en slags pekpinne mot att allt sorts våld är hemskt och förtjänar uppmärksamhet, inte bara det våld som får massiva löpsedlar. Bra titel också! Deckarmässigt räknar jag för en gångs skull i ett tidigt skede ut exakt hur allt förhåller sig, men det irriterar mig inte. Däremot tycker jag att en av scenerna mot slutet, där Inger Johanne i äkta Hercule Poirot-anda vill samla alla kring bordet och prata om det som hänt, är lite fånig. Och sedan, precis när jag ska läsa de allra sista sidorna och lägga ifrån mig boken, då överraskar Holt totalt. Hjälp!
Rec.ex från Piratförlaget.

Nick Hornby skriver om läsande

More Baths Less Talking av Nick Hornby XXXX-
morebathsDen här boken är en samling kolumner om läsande (!). På något sätt hade jag fått för mig att de var ett axplock av kolumner från spridda media, men de är alla från tidningen Believer där Hornby har en återkommande spalt varje månad. När jag förstått det blev jag först lite rädd att de skulle vara för likartade, att boken trots sin anspråkslösa sidmängd (135) skulle bli tung att läsa. Men fear not! Kolumnerna, med titeln Stuff I’ve Been Reading, börjar med två listor, de böcker Hornby under den gångna månaden har köpt och de böcker han har läst. Kanske något för oss bokhamstrande bokbloggare, en liten syndabekännelse varje månad..? Även på den gode Hornbys listor kan man ibland skönja en viss diskrepans gällande hur många av de nya böckerna han läst, eller rentav hur många böcker han över huvudtaget läst i förhållande till hur många han köpt. Hög igenkänningsfaktor, no?

Hornby blandar humor med djupare tankar, och böckerna han läser är en uppfriskande mix av klassiker, non-fiction och relativt aktuell skönlitteratur (kolumnerna är skrivna mellan maj 2010 och december 2011). För mig personligen är det också en bra mix av böcker jag läst, böcker jag är nyfiken på och böcker jag aldrig hört talas om. Jag antecknar en del titlar (hello Meg Wolitzer!), tänker att jag borde ta mig an boken om Henrietta Lacks som jag har i hyllan, skriver även upp några finurliga citat. En trevlig läsning!

P.S. Det framkommer att Hornby fyller 56 i april i år. Say whaat? I mitt huvud var han en sisådär 40-45 kanske…

Boklig sänggavel

headboard

Lite kvar i semestermoden ännu känns det som, vad tycks om den här bokliga sänggaveln? Jag tänker mig att man antingen sover som en prinsessa där, eller så vakar man onödigt länge när man försöker läsa de fastspikade böckerna.
Bild och instruktioner ifall ni vill försöka er på något liknande finns här.

Sträckläsning med Sofia N

En sekund i taget av Sofia Nordin XXXX-
ensekundHedvig är alldeles vanlig, går i skolan och har en bästis och bråkar med lillebror. Men så får hela hennes familj febern och dör och Hedvig blir alldeles ensam kvar. Och det vill hon ju inte, när de ligger där döda, så hon flyr, spirnger springer springer ut till skogs och ännu lite till.

Det blir en överlevnadssaga för Hedvig, för Hedvig som är helt vanlig och inte har någon koll på knopar eller på hur man mjölkar kor. Men hon kämpar på, och kramar sin mammas odiskade temugg om kvällarna. Och det är precis här Nordin är som skickligast, där hon balanserar Hedvigs situation med delar om hur Hedvig hade det förut, före allt det hemska. Gillar speciellt tankarna om bästisen, där Hedvig nu när hon har tid att tänka efter inser att det kanske inte alls var så rosenrött, samtidigt som hon inte vill tänka något illa om bästisen eftersom hon nu är död och minnena är det enda Hedvig har kvar.
En andlöst spännande bok som varvar allvar med överlevnadskamp. Sträckläsarvarning!
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

Bokhandelsrapport: Dubai

Fråga: varför finns Tell the Wolves I’m Home inte att tillgå i hela Dubai (jag har letat!)? Var tvungen att trösta mig med en Perrotta, en Wolitzer och en joker från älsklingskedjan Kinokuniya, böcker är ju ultimata souvenirer tycker jag, speciellt om man skriver in när och var man köpt boken ifråga.

P.S. Trots alla beslöjade kvinnor i stadsbilden är Fifty Shades en storsäljare här också. Suck.

Fasader och furupaneler

Lika delar liv och luft av Sara Jungersten XXX+
likadelarMira mäter tjockleken kring handled, underarm och överarm mellan tummen och långfingret. Hon bär Odd Molly och Acne och bor i ett stort hus med sju meters takhöjd i vardagsrummet. Men – surprise surprise – fasaden krackelerar.

Jag blir inte riktigt klok på vad det egentligen är Jungersten skriver om. Sprickande fasader, ätstörningar, problematiska graviditeter? Stad vs landsbygd? Det blir lite för mycket av det goda tycker jag, Mira hade gott kunnat målas fram och bli komplex utan alla dessa ingredienser. Det här syns tydligast i början då handlingen rasar igång och man inte riktigt hänger med i alla svängar. Jag önskar att både Mira och intrigen hade fått växa till sig lite långsammare, nu blir det onödigt pang på bara.
Men sedan flyter det däremot bra på. Det lugnar ner sig lite och Jungersten låter Mira växa (så väl bildligt som fysiskt). Det bör även sägas att det här är en bok där jag inte har någon aning om hur det ska sluta, inte ens vet hur jag vill att det ska sluta, och det är ett stort plus! Skojigt också att Tove från debutromanen Wannabe dyker upp på ett hörn. Språket är dialektalt färgat utan att det känns för påklistrat, en balansgång som kan vara otroligt svår men som Jungersten behärskar ypperligt.

Förresten, och det här är ett fenomen som finns hos otaliga författare, inte bara Jungersten: varför måste pengar/märkeskläder/ett intresse för inredning automatiskt betyda kris/problem bakom fasaden? Jag förstår att det är effektivt grepp och intressant när ytan krackelerar, men visst vore det fräscht om det bakom fasaden fanns… en helt vanlig familj? Varför är furupanel alltid bättre än marmor? Tycker det i både deckare och ”vanliga romaner” börjar bli så oerhört uttjatat med det här fenomenet, skulle bli positivt överraskad om någon romankaraktär någon gång presenterades som välbärgad men ändå helt vanlig!
Rec.ex från Schildts & Söderströms.

P.S. Sid.40 – En MacBook Air är inte vit utan metallfärgad! Konstaterade på Twitter att jag känner mig som en dålig människa när jag irriterar mig på sådana här småsaker, men jag fick direkt medhåll – detaljer är viktiga, och speciellt då man specifikt vill lyfta fram dem, som Jungersten gör här.

Spring i de yttre provinserna

Crossed av Ally Condie XXX½
crossedDel två i Ally Condies dystopitrilogi. Till skillnad från i första boken, Matched, får läsaren den här gången följa berättelsen ur både Cassias och Kys synvinkel. Jag var först lite skeptisk till det greppet – oklart varför egentligen, kanske tyckte jag att det var fuskigt eller något, never mind – men det visade sig fungera rätt bra. Visst kunde det bli lite sliskigt när de båda bara saknade och längtade efter den andra, men det fina var ju när de båda växte som karaktärer genom att hålla saker hemliga för varandra.

I övrigt känns det här kanske lite som en mellanbok, till stor del för att både Cassia och Ky rör sig i de yttre provinserna, d.v.s. åtminstone delvis utanför det kontrollerande Samhället. Även om det kryper fram detaljer om Samhället ändå, känns den dystopiska närvaron inte lika påtaglig, karaktärerna springer mest omkring i oländig terräng som i sig innebär faror och problem. Med detta sagt är det ändå frågan om en spännande bok, och jag hoppas reservationskön på biblioteket rör sig snabbt, för jag vill verkligen veta hur allt ska sluta.
Notera för övrigt omslaget, där Cassia håller på att bryta sig ut ur bubblan. Lite onödigt explicit kan jag tycka, men å andra sidan är det här ändå en ungdomsbok. Och hellre sprickande bubblor än kvinnoansiktena på Lauren Olivers dystopitrilogi (bildgoogla, och du skall finna).

Svulten vampyr, mustig gotik

Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo XXXX
svultenJorunn Själfhämnd stryker längs med Helsingfors mörka gator, skrämmer postiljonen. För snart trehundra år sedan var hon skräddardotter Jorunn Larsdotter som förälskade sig i friherre von B medan politikerna smidde ränker i Stockholm. Nu är hon den sista vampyren, och även om hon plågas av en ständig hunger är det mest ensamheten och tristessen som driver henne. Hon har upplevt London, Paris och Vilnius, 80-talets Helsingfors (Lepakko!), och har lämnat städerna då liken i hennes kölvatten blivit för många. Jag tycker om hur det subtilt antyds att t.ex. Jack the Ripper och morden vid Bodomsjön egentligen var resultaten av en hungrig vampyr. Också miljöbeskrivningarna sitter som gjutna, oberoende om det gäller dagens Helsingfors eller 70-talets Västberlin.

Det här är en fysisk bok. Jorunn, och läsaren med henne, känner doften av blod, svett och adrenalin, och till skillnad från Helsingin Sanomats recensent Teemu Manninen tycker jag inte alls att scenerna med överfall blir för många. Av någon anledning kommer jag faktiskt att gilla scenen med pojken i hissen upp från metron nästan allra mest i hela boken. Oskuldshuden. Det jag däremot kan hålla med Manninen om är att Taivassalos besök i vampyr-/skräckgenren knappast kan kallas modigt. Det är fascinerande och stundvis rasande skickligt skrivet, men modigt är fel ord. Jorunn är trots allt en väldigt konventionell vampyr med sin kista, sin aversion mot dagsljus och sin ståtliga längd. Observera att det här alltså fungerar alldeles utmärkt, det är enbart förlagets formulering som haltar här. Taivassalos hypnotiska språk i kombination med mustig – köttslig – gotik gör Svulten till en bok jag gärna ser läsas långt utanför (Svensk)finlands gränser.

Ett imponerande omslag är det också! HBLs recensent Anna-Lina Brunell tänker på Edvard Munch, själv associerar jag till Alphonse Mucha. Missa heller inte titelns blinkning till Knut Hamsun. Snyggt!
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.

Månadssummering januari 2013

George R.R. Martin – A Feast for Crows
Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen
Elisabeth Östnäs – Feberflickan
Joyce Carol Oates – Dykvinnan
Cornelia Read – A Field of Darkness
Ally Condie – Tarkoitettu
Jo Nesbö – Frälsaren
Ally Condie – Crossed
Lori Lansens – The Girls
Jussi Adler-Olsen – Fasanjägarna
F. Scott Fitzgerald – The Great Gatsby
Anne Holt – Död i skugga
Hannele Mikaela Taivassalo – Svulten
Nick Hornby – More Baths Less Talking
Sara Jungersten – Lika delar liv och luft

Antal böcker på finska/engelska: 1/6
Antal novellsamlingar: 0, dock julnovellen med Lacey Flint (av S.J. Bolton).
Antal ungdomsböcker: 2
Antal graphic novels: 0
Antal tegelstenar: 2
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt antal: 15

Månadens bästa: Att jag äntligen plockade ut The Girls ur hyllan (den hade stått där sedan 2007), och att det dessutom visade sig vara en väldigt bra bok!
Månadens sämsta: Är rätt nöjd vet ni!
Månadens överraskning: Kanske att det blev två tegelstenar (och att jag trots det var sugen på att fortsätta med den sista GRRM-tegelstenen)?
Månadens besvikelse: Kanske Dykvinnan, den var så himla ordrik att jag blev alldeles matt. Och Adler-Olsen kommer jag knappast att läsa mer av heller, även om det inte var något direkt fel på den.