Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo XXXX
Jorunn Själfhämnd stryker längs med Helsingfors mörka gator, skrämmer postiljonen. För snart trehundra år sedan var hon skräddardotter Jorunn Larsdotter som förälskade sig i friherre von B medan politikerna smidde ränker i Stockholm. Nu är hon den sista vampyren, och även om hon plågas av en ständig hunger är det mest ensamheten och tristessen som driver henne. Hon har upplevt London, Paris och Vilnius, 80-talets Helsingfors (Lepakko!), och har lämnat städerna då liken i hennes kölvatten blivit för många. Jag tycker om hur det subtilt antyds att t.ex. Jack the Ripper och morden vid Bodomsjön egentligen var resultaten av en hungrig vampyr. Också miljöbeskrivningarna sitter som gjutna, oberoende om det gäller dagens Helsingfors eller 70-talets Västberlin.

Det här är en fysisk bok. Jorunn, och läsaren med henne, känner doften av blod, svett och adrenalin, och till skillnad från Helsingin Sanomats recensent Teemu Manninen tycker jag inte alls att scenerna med överfall blir för många. Av någon anledning kommer jag faktiskt att gilla scenen med pojken i hissen upp från metron nästan allra mest i hela boken. Oskuldshuden. Det jag däremot kan hålla med Manninen om är att Taivassalos besök i vampyr-/skräckgenren knappast kan kallas modigt. Det är fascinerande och stundvis rasande skickligt skrivet, men modigt är fel ord. Jorunn är trots allt en väldigt konventionell vampyr med sin kista, sin aversion mot dagsljus och sin ståtliga längd. Observera att det här alltså fungerar alldeles utmärkt, det är enbart förlagets formulering som haltar här. Taivassalos hypnotiska språk i kombination med mustig – köttslig – gotik gör Svulten till en bok jag gärna ser läsas långt utanför (Svensk)finlands gränser.

Ett imponerande omslag är det också! HBLs recensent Anna-Lina Brunell tänker på Edvard Munch, själv associerar jag till Alphonse Mucha. Missa heller inte titelns blinkning till Knut Hamsun. Snyggt!
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.