Lika delar liv och luft av Sara Jungersten XXX+
Mira mäter tjockleken kring handled, underarm och överarm mellan tummen och långfingret. Hon bär Odd Molly och Acne och bor i ett stort hus med sju meters takhöjd i vardagsrummet. Men – surprise surprise – fasaden krackelerar.
Jag blir inte riktigt klok på vad det egentligen är Jungersten skriver om. Sprickande fasader, ätstörningar, problematiska graviditeter? Stad vs landsbygd? Det blir lite för mycket av det goda tycker jag, Mira hade gott kunnat målas fram och bli komplex utan alla dessa ingredienser. Det här syns tydligast i början då handlingen rasar igång och man inte riktigt hänger med i alla svängar. Jag önskar att både Mira och intrigen hade fått växa till sig lite långsammare, nu blir det onödigt pang på bara.
Men sedan flyter det däremot bra på. Det lugnar ner sig lite och Jungersten låter Mira växa (så väl bildligt som fysiskt). Det bör även sägas att det här är en bok där jag inte har någon aning om hur det ska sluta, inte ens vet hur jag vill att det ska sluta, och det är ett stort plus! Skojigt också att Tove från debutromanen Wannabe dyker upp på ett hörn. Språket är dialektalt färgat utan att det känns för påklistrat, en balansgång som kan vara otroligt svår men som Jungersten behärskar ypperligt.
Förresten, och det här är ett fenomen som finns hos otaliga författare, inte bara Jungersten: varför måste pengar/märkeskläder/ett intresse för inredning automatiskt betyda kris/problem bakom fasaden? Jag förstår att det är effektivt grepp och intressant när ytan krackelerar, men visst vore det fräscht om det bakom fasaden fanns… en helt vanlig familj? Varför är furupanel alltid bättre än marmor? Tycker det i både deckare och ”vanliga romaner” börjar bli så oerhört uttjatat med det här fenomenet, skulle bli positivt överraskad om någon romankaraktär någon gång presenterades som välbärgad men ändå helt vanlig!
Rec.ex från Schildts & Söderströms.
P.S. Sid.40 – En MacBook Air är inte vit utan metallfärgad! Konstaterade på Twitter att jag känner mig som en dålig människa när jag irriterar mig på sådana här småsaker, men jag fick direkt medhåll – detaljer är viktiga, och speciellt då man specifikt vill lyfta fram dem, som Jungersten gör här.
Bokbabbel 
Intressant notering! Och på något sätt är det med accepterat att ha fördomar om välbärgade och det ifrågasätts inte lika hårt.
Visst är det? Konstigt det där, vore intressant att diskutera mer! Kanske för att man sparkar uppåt, det är mer okej att kritisera välbärgade eftersom de har så mycket pengar och klarar sig ändå?
Jag vet inte om jag helt håller med om att det blir snett att fixeringen vid märkeskläder och pengar automatiskt betyder problem bakom fasaden. Jag tycker att Lika delar liv och luft sätter fingret på varför Mira fastnar vid ytan, och har man väl fastnat vid ytan brukar det vara just det snygga (och i förlängningen lite dyrare) man letar efter. Att Kari har pengar är inte det som gör att deras äktenskap fungerar. Det handlar ju mycket mer om att Mira har gjort om sig så till den grad att hon inte vågar visa honom vem hon egentligen är. Nu kan man ju säga att det skulle vara kul om någon bröt mönstret genom att låta en rikemansdotter byta identitet och bli white trash, men jag vet inte hur trovärdigt det egentligen skulle bli. Det ÄR ett faktum att folk strävar uppåt, och det ÄR ett faktum att vi lever i en kultur som hyllar konsumtion – ju dyrare dess bättre. Och konsumtion kan man använda till att döva mycket av det som gör ont i livet.
-> ”att deras äktenskap inte fungerar”, skulle det ju stå för att vara begripligt. 🙂