Hade fungerat bra även utan thrillerinslaget

The One I Left Behind av Jennifer McMahon XXX½
theoneileftJennifer McMahon hör inte till de författare jag skulle lista bland mina Topp Fem Författare (gud vilken omöjlig fråga det skulle vara förresten!), men oberoende såg jag väldigt mycket fram emot den här nya boken och har gillat det jag hittills läst av hennes produktion, nämligen de flesta av hennes böcker. The One I Left Behind avviker dock från McMahons tidigare alster så tillvida att det inte finns ett uns av övernaturlighet med på ett hörn. Det här med att ett mörkt förflutet kommer tillbaka och slår dig på käften, det känns igen, men i tidigare böcker har McMahon annars alltid flirtat med något som kanske, men inte riktigt går att förklara.

Utan övernaturlighet eller ej, här har vi alltså Reggie som är en framgångsrik arkitekt och någorlunda har lyckats lägga sin tragiska uppväxt bakom sig. Ända tills hennes moster ringer från uppväxtorten Brighton Falls, Connecticut och berättar att Reggies mamma – seriemördaren Neptunes sista offer sommaren 1985 – har hittats levande på ett härbärge för hemlösa. Var han hon varit alla dessa år, och vad hände med henne den där sommaren när Reggie var en tonåring som odlade sitt utanförskap i en liten triangeldramastinn vänskapstrio? Och hur närmar man sig sin sjuka mamma efter alla dessa år?

Min thrillervurm till trots måste jag nästan hålla med Helena här: hade McMahon utvecklat coming of age-delen (som löper parallellt med nutidshistorien) lite grann hade den kunnat fungera alldeles utmärkt som en självständig roman, helt utan thrillerinslag. Just thrillerdelen fungerar ändå rätt bra den också, fram till upplösningen som på ett osnyggt sätt sköts undan på ett futtigt antal sidor. Vad är det med thrillerförfattare som får dem att alltid skriva själva upplösningen på så få sidor som möjligt?!

Annonser

2 thoughts on “Hade fungerat bra även utan thrillerinslaget

  1. Fast… ÄR den helt utan övernaturligheter? Jag tänker på Taras förmågor, som förvisso kan vara fejkade, men som också kan ha övernaturliga förklaringar. Saknade det övernaturliga iaf, tyckte att mixen var så otroligt lyckad i Don’t Breathe a Word.

    Och ja, coming of age-delen hade stått finfin på egna ben!

    • Mm, jag tolkade det nog enbart som fejk men där är man ju olika. I alla fall är det myyycket mer subtilt än i hennes andra böcker – tyvärr kan jag också känna! Även om hon sedan har bjudit på någon mer eller mindre logisk förklaring mot slutet, känns det ändå som om man som läsare har fått välja vad man vill tro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s