Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund XXX½
I december hittade jag dem på allvar, podcastarna. En av de första jag började lyssna på ordentligt och sedan dess mangrant har plöjt, avsnitt för avsnitt, på bussresor både hemma och genom den rödskiftande öknen på väg mot Dubai, är Alex & Sigge. Det är prat om deras vardag, en del kändisar, deras barn och deras skrivande. Sigge Eklunds självbiografiska roman med den fina titeln Det är 1988 och har precis börjat snöa har förstås nämnts ett antal gånger, och nyfiken som jag är reserverade jag den så småningom på biblioteket.

Jagpersonens liv har gått i baklås, men en dag hittar han en låda med gamla kassettband med inspelningar från barndomen. Liggandes på sin säng kan han plötsligt transporteras tillbaka till det som var, till jularnas doft av prinskorv och cigarrettrök, till känslan av att sitta på ett berg och dingla med benen utanför stupet sista kvällen före sommarlovet. Och framför allt framträder bilden av pappan, den idoliserade mannen med vilken relationen låste sig totalt i vuxen ålder. Mannen som var så besatt av sig själv att han glömde sina närmaste.

För den som har lyssnat på podcasten finns här många bekanta scener. Pappans språngmarsch ute på åkern, whiskydroppen på farmoderns pekfinger, jagets besatthet av att slå systemet/casinot i Black Jack. Språket varierar mellan att vara känsligt och ibland nästan melodramatiskt, och sönernas rädsla för faderns växlande humör får mig direkt att associera till Knausgård. Också efter brytningen med fadern är han närvarande, i sökandet efter bekräftelse hos andra, i de blåa ögonen som möter jaget i spegeln.