Yösyöttö och Tarhapäivä av Eve Hietamies
Antti Pasanen är en helt vanlig 40-någontingårig man. Gift, bostadslån på radhus, jobb på en tidning. Och frun Pia är gravid, så familjen ställer in sig på att välkomna barnet. Tills barnet är förlöst och Pia utanför sjukhuset meddelar att hon nog inte orkar med det, hoppar i en taxi och försvinner. Kvar står Antti med sin sex dagar gamla – och snart hungriga – son.

Jag hade hört en hel del gott om Yösyöttö, och i mitt inofficiella projekt att läsa mer på finska (och av finska författare) tog jag mig nyfiket an Yösyöttö lagom till att den fristående fortsättningen Tarhapäivä kom ut i pocket. Och och, jag vet inte riktigt. Nu läste jag ju Tarhapäivä nästan direkt efteråt, så visst tyckte jag ju dels om böckerna. Ibland är de rörande, ibland roliga, och för dem som har barn finns det säkert en stor igenkänningsfaktor. Samtidigt irriterar jag mig ofta på grabbigheten. Att Antti är så otroligt hjälplös när det kommer till vissa saker, och jag antar att Hietamies vill få fram att han kan vara en bra pappa trots att han serverar sitt barn mycket färdigmat eller inte gillar att gå på babyrytmiken. Det blir dock lite skrivet på näsan på mig som läsare. En annan sak som irriterar, och som kanske inte hade varit lika påtaglig om jag inte läst böckerna så tätt inpå varandra, är att de helt enkelt påminner väldigt mycket om varandra. Antti blir p.g.a. en kvinna lämnad ensam med ett barn han inte förstår sig på – i ettan sin egen nyfödda son och i tvåan en bekant femårig flicka – och han som inte ens vet vad Hello Kitty är..! Uuh, drama drama…