Etta femma nolla

20130429-171306.jpg

En måndag som känns extra mycket måndag på grund av tandvärk kan man i alla fall glädjas över det här. Runda fina glada siffror som stadigt räknar ner. Jaja, klart att vi ska ha sommar och hela faderullan däremellan ännu, men ändå. Glada siffror!

På nordliga breddgrader

I tystnaden begravd av Tove Alsterdal XXXX-
alsterdalDet var Daniel Åberg som fick mig intresserad först, och när sedan även Johanna L bloggade om (och gillade) boken var det pang bom och reserverad på biblioteket. Och visst har den ett sug, I tystnaden begravd! Jag kan tänka mig att Alsterdal hatar att bli jämförd med Åsa Larsson, men tyvärr är deckarna från Tornedalen så pass få att man automatiskt drar paralleller, i alla fall om man som jag aldrig ens stuckit in näsan i de landskapen. Samtidigt är det ju fascinerande att jag ändå har en liten inblick i det där, jag förstår de finska uttrycken och lite bastu badas det också. Ändå blir det exotiskt för mig, de långa avstånden, skidorna och snöskotrarna, IKEA i Haparanda dit man vallfärdar från tre länder.

En annan likhet till Åsa Larsson (och Camilla Läckberg och många andra deckarförfattare för den delen) är de historiska spåret. Här blir det inte direkt en parallell berättelse, snarare något som den nutida huvudpersonen Katrine som kommer till orten får berättat för sig. Men det är sällan jag föredrar det gamla, inte nu heller, nu vill jag läsa om vilsna Katrine som gräver i sitt förflutna och lär känna sin mammas hembygd. Och när jag nu en gång håller på och drar paralleller till höger och vänster: globaliseringen hörni. Vad hände med deckarna som löstes inom ramarna för staden/landskapet, max med hjälp av Rikskrim från Stockholm. Nu ska det flygas och flängas till London och Ryssland och jag vet inte vart, och jag som förvisso älskar att resa själv känner mest för att staka upp gränser för deckarmiljöer och be författarna hålla sig inom dem.

Tolv hem

12 x Koti av Jonna Kivilahti & Krista Keltanen XXXX+
12xkoti12 x hem. Tolv olika hem runtom i Finland, fotograferade av duktiga Krista Keltanen och beskrivna av bloggaren Jonna Kivilahti. Varje ”kapitel” avslutas också med ett frågeformulär till ett inredningsproffs (arkitekter, designers m.m.) som får säga sin åsikt om hemmet ifråga. Det här elementet skulle kunna vara lite tråkigt, men frågorna om t.ex. favoritmöbeln/-rummet, hur hemmet skulle dofta och vad som eventuellt skulle kunna läggas till är roligt ställda.

Det är vackra hem som är med, vissa lite väl ”inredda”, sådär att man undrar om den familjen någonsin har brödsmulor på diskbänken eller smutsiga strumpor på golvet. Alla hem är inte i min stil, men boken är väldigt inspirerande och jag bläddrar gärna några varv till efter att ha läst den från pärm till pärm. Mina invändningar är väl främst att hemmen gärna hade kunnat presenteras i en lite annan ordning, nu blir det väldigt många strama svartvita hem på raken innan det kommer en färgbomb som bryter av. Och så reagerar jag lite på den underliga detaljen att det i åtminstone fyra av hemmen finns Facet-lyktorna från Tine K. Inget fel på det, de är otroligt vackra och jag äger själv också några stycken. Det känns bara lite ovanligt att i en bok om finska hem se så mycket dansk design men t.ex. inga Aalto-vaser eller Kivi-lyktor.

Fuktigt och ruggigt

Onda flickor av Alex Marwood XXXX
ondaflickorJag fick hem den här boken från Modernista trots att jag inte beställt den, och kände mig först inte så överdrivet intresserad av den. Men så råkade Lingonhjärta publicera sin recension på fel dag (och jag hann läsa recensionen) och tur var väl det ändå, för Lingis gillade den och jag blev nyfiken. Och visst hade hon ju rätt!

Det här är en lite angstig bok. Både på grund av den råfuktiga kuststaden Whitmouth, där mörka gränder är något man bör undvika och ruskiga regnstormar kan överraska en närsomhelst. Men också på grund av berättelsen om två flickor som träffas en het sommardag 1986 och mot slutet av dagen ska ha mördat ett litet barn. De två flickorna får så småningom nya identiteter, och det är dem, journalisten Kirsty och städerskan Amber, man får följa i nutidsspåret. De träffas nämligen av en slump då Kirsty kommer till Whitmouth för att skriva om en rad mord som inträffat i staden, och även om de försöker undvika varandra rivs de gamla såren såklart upp. Vem har det gått bättre för i livet, varför hamnade den ena på en bra anstalt och den andra på en dålig? Kan man undkomma sitt förflutna?

Ackompanjerad av den fuktiga luften som sveper in en medan man läser, stiger obehaget. Över hur någonting kan gå så snett, över slumpen, över människors elakhet. Min enda lilla invändning är kanske mot den nutida mordhistorien som det brassas på med i början men sedan slängs åt sidan då den inte längre är lika viktig för intrigen. Alex Marwood är ändå definitivt ett namn jag lägger bakom örat!
Rec.ex. från Modernista.

Bladvändar-Ohlsson

Davidsstjärnor av Kristina Ohlsson XXXX
davidsPå Salomonskolan i Stockholm skjuts en lärare till döds mitt under dagishämtningen på eftermiddagen. Senare samma kväll försvinner två judiska pojkar på väg till sin tennisträning. Fredrika Bergman och Alex Recht får i uppdrag att lösa det första fallet, och vet inte om de även ska ta de försvunna pojkarna i beaktande. Men hur sannolikt är det att två brottsliga handlingar riktas mot den judiska minoriteten under en och samma dag?
Kristina Ohlsson har återigen skrivit en riktig bladvändare! Den senaste boken med flygplanskapningen var inte min favorit bland böckerna, men nu är Ohlsson tillbaka på säker mark igen. Varvat med nutidsberättelsen får vi också ta del av prolepser då den ultimata katastrofen precis ägt rum, och även om det förvisso är effektfullt kan jag inte låta bli att tycka att Ohlsson hade kunnat lita på att den ”vanliga” berättelsen är spännande nog för att få läsaren att läsa vidare. Eller? Vad säger ni andra som läst den?

Jag som annars älskar att resa, irriterar mig lite grann på att det i så många nordiska deckare numera ska ut och resas hela tiden. Dahl, Nesbö, Kallentoft och nu Ohlsson skickar iväg sina hjältar och/eller skurkar över halva världen, och jag backar bakut och önskar mig tillbaka. Det behöver inte vara låsta rummet och pusseldeckare à la Christie och Lang, men kanske lite mera Wallander i ett extremt mordtätt Ystad om jag får be? Men jo, ska samhället skildras någorlunda realistiskt så måste ju resandet och globaliseringen vara med på ett hörn. Jag får helt enkelt anpassa mig.
Rec.ex. från Piratförlaget.