Etta femma nolla

20130429-171306.jpg

En måndag som känns extra mycket måndag på grund av tandvärk kan man i alla fall glädjas över det här. Runda fina glada siffror som stadigt räknar ner. Jaja, klart att vi ska ha sommar och hela faderullan däremellan ännu, men ändå. Glada siffror!

På nordliga breddgrader

I tystnaden begravd av Tove Alsterdal XXXX-
alsterdalDet var Daniel Åberg som fick mig intresserad först, och när sedan även Johanna L bloggade om (och gillade) boken var det pang bom och reserverad på biblioteket. Och visst har den ett sug, I tystnaden begravd! Jag kan tänka mig att Alsterdal hatar att bli jämförd med Åsa Larsson, men tyvärr är deckarna från Tornedalen så pass få att man automatiskt drar paralleller, i alla fall om man som jag aldrig ens stuckit in näsan i de landskapen. Samtidigt är det ju fascinerande att jag ändå har en liten inblick i det där, jag förstår de finska uttrycken och lite bastu badas det också. Ändå blir det exotiskt för mig, de långa avstånden, skidorna och snöskotrarna, IKEA i Haparanda dit man vallfärdar från tre länder.

En annan likhet till Åsa Larsson (och Camilla Läckberg och många andra deckarförfattare för den delen) är de historiska spåret. Här blir det inte direkt en parallell berättelse, snarare något som den nutida huvudpersonen Katrine som kommer till orten får berättat för sig. Men det är sällan jag föredrar det gamla, inte nu heller, nu vill jag läsa om vilsna Katrine som gräver i sitt förflutna och lär känna sin mammas hembygd. Och när jag nu en gång håller på och drar paralleller till höger och vänster: globaliseringen hörni. Vad hände med deckarna som löstes inom ramarna för staden/landskapet, max med hjälp av Rikskrim från Stockholm. Nu ska det flygas och flängas till London och Ryssland och jag vet inte vart, och jag som förvisso älskar att resa själv känner mest för att staka upp gränser för deckarmiljöer och be författarna hålla sig inom dem.

Tolv hem

12 x Koti av Jonna Kivilahti & Krista Keltanen XXXX+
12xkoti12 x hem. Tolv olika hem runtom i Finland, fotograferade av duktiga Krista Keltanen och beskrivna av bloggaren Jonna Kivilahti. Varje ”kapitel” avslutas också med ett frågeformulär till ett inredningsproffs (arkitekter, designers m.m.) som får säga sin åsikt om hemmet ifråga. Det här elementet skulle kunna vara lite tråkigt, men frågorna om t.ex. favoritmöbeln/-rummet, hur hemmet skulle dofta och vad som eventuellt skulle kunna läggas till är roligt ställda.

Det är vackra hem som är med, vissa lite väl ”inredda”, sådär att man undrar om den familjen någonsin har brödsmulor på diskbänken eller smutsiga strumpor på golvet. Alla hem är inte i min stil, men boken är väldigt inspirerande och jag bläddrar gärna några varv till efter att ha läst den från pärm till pärm. Mina invändningar är väl främst att hemmen gärna hade kunnat presenteras i en lite annan ordning, nu blir det väldigt många strama svartvita hem på raken innan det kommer en färgbomb som bryter av. Och så reagerar jag lite på den underliga detaljen att det i åtminstone fyra av hemmen finns Facet-lyktorna från Tine K. Inget fel på det, de är otroligt vackra och jag äger själv också några stycken. Det känns bara lite ovanligt att i en bok om finska hem se så mycket dansk design men t.ex. inga Aalto-vaser eller Kivi-lyktor.

Fuktigt och ruggigt

Onda flickor av Alex Marwood XXXX
ondaflickorJag fick hem den här boken från Modernista trots att jag inte beställt den, och kände mig först inte så överdrivet intresserad av den. Men så råkade Lingonhjärta publicera sin recension på fel dag (och jag hann läsa recensionen) och tur var väl det ändå, för Lingis gillade den och jag blev nyfiken. Och visst hade hon ju rätt!

Det här är en lite angstig bok. Både på grund av den råfuktiga kuststaden Whitmouth, där mörka gränder är något man bör undvika och ruskiga regnstormar kan överraska en närsomhelst. Men också på grund av berättelsen om två flickor som träffas en het sommardag 1986 och mot slutet av dagen ska ha mördat ett litet barn. De två flickorna får så småningom nya identiteter, och det är dem, journalisten Kirsty och städerskan Amber, man får följa i nutidsspåret. De träffas nämligen av en slump då Kirsty kommer till Whitmouth för att skriva om en rad mord som inträffat i staden, och även om de försöker undvika varandra rivs de gamla såren såklart upp. Vem har det gått bättre för i livet, varför hamnade den ena på en bra anstalt och den andra på en dålig? Kan man undkomma sitt förflutna?

Ackompanjerad av den fuktiga luften som sveper in en medan man läser, stiger obehaget. Över hur någonting kan gå så snett, över slumpen, över människors elakhet. Min enda lilla invändning är kanske mot den nutida mordhistorien som det brassas på med i början men sedan slängs åt sidan då den inte längre är lika viktig för intrigen. Alex Marwood är ändå definitivt ett namn jag lägger bakom örat!
Rec.ex. från Modernista.

Bladvändar-Ohlsson

Davidsstjärnor av Kristina Ohlsson XXXX
davidsPå Salomonskolan i Stockholm skjuts en lärare till döds mitt under dagishämtningen på eftermiddagen. Senare samma kväll försvinner två judiska pojkar på väg till sin tennisträning. Fredrika Bergman och Alex Recht får i uppdrag att lösa det första fallet, och vet inte om de även ska ta de försvunna pojkarna i beaktande. Men hur sannolikt är det att två brottsliga handlingar riktas mot den judiska minoriteten under en och samma dag?
Kristina Ohlsson har återigen skrivit en riktig bladvändare! Den senaste boken med flygplanskapningen var inte min favorit bland böckerna, men nu är Ohlsson tillbaka på säker mark igen. Varvat med nutidsberättelsen får vi också ta del av prolepser då den ultimata katastrofen precis ägt rum, och även om det förvisso är effektfullt kan jag inte låta bli att tycka att Ohlsson hade kunnat lita på att den ”vanliga” berättelsen är spännande nog för att få läsaren att läsa vidare. Eller? Vad säger ni andra som läst den?

Jag som annars älskar att resa, irriterar mig lite grann på att det i så många nordiska deckare numera ska ut och resas hela tiden. Dahl, Nesbö, Kallentoft och nu Ohlsson skickar iväg sina hjältar och/eller skurkar över halva världen, och jag backar bakut och önskar mig tillbaka. Det behöver inte vara låsta rummet och pusseldeckare à la Christie och Lang, men kanske lite mera Wallander i ett extremt mordtätt Ystad om jag får be? Men jo, ska samhället skildras någorlunda realistiskt så måste ju resandet och globaliseringen vara med på ett hörn. Jag får helt enkelt anpassa mig.
Rec.ex. från Piratförlaget.

Inget för den ormrädda

Awakening av S.J. Bolton XXX-
awakeningEn panikslagen granne ringer till veterinären Clara – det ligger en orm och sover bredvid hennes dotter i spjälsängen! Plötsligt förekommer det ovanligt många – och exotiska – ormar i den lilla brittiska byn och som vanligt när det gäller thrillers så börjar även icke-polishjälten/hjältinnan nysta i det mystiska.
Ja-a hörni. Vilken tur att det här inte var den första Bolton-boken jag läste, för då vet jag inte om jag skulle ha läst vidare. Det började ju väldigt spännande (om än obehagligt) med alla de där ormarna, men jag tappar intresset rätt fort. Det är någon ormexpert här och en gammal hemlighet i byn där, och så ovanpå det Boltons utseendefixering som bl.a. Dark Places och Bokstävlarna stört sig på. Den här gången manifesteras den på ett lite annorlunda sätt, då Claras ena sida av ansiktet är gravt deformerat. Jag förstår att det är av betydelse då det påverkar Claras sätt att leva och agera – undanskymt – men jag tycker ändå att det får för mycket uppmärksamhet. Och thrillerintrigen som varit gastkramande i de tre övriga böckerna jag läst är nu snarare något jag hastar igenom. Synd på så rara författarärter. Bättre kan du Bolton, det vet jag ju!

P.S. Noterar förresten att Bokomaten var rätt så förtjust i den här boken! Roligt hur det kan vara så olika, annars tycker jag vi har rätt så lika smak, Bokomaten och jag.

Skickliga personporträtt

Djurvänner av Anton Marklund XXXX+
djurvännerDet börjar bli ett mönster det här. Johanna L läser och hyllar någon bok, Onekligen hakar på och lite senare på bollen kommer då även jag och säger: ”Jo, jag tyckte också den var bra!”. Så även nu. Trots att jag har de av Onekligen presenterade förväntningarna om att Djurvänner påminner om We Need to Talk About Kevin i bakhuvudet blir jag inte besviken – och det är väl inte lite sagt. Boken om Kevin (och The Post-Birthday World) är några av de absolut bästa böckerna jag läst under 2000-talet, alla kategorier.
I Djurvänner får vi möta mamma Mona, pappa Lennart och deras nu 17-åriga son Johannes. Johannes är autist och inte riktigt som alla andra, och det här är något som hans föräldrar har tagit väldigt hårt, kanske framför allt pappan. Samtidigt hör och förstår Johannes mer än de tror och kanske skulle önska, det är inte alltid han sover när de sitter uppe och pratar om kvällarna t.ex.

Johannes passar inte att ha sitt hår så kort. Det tar snällheten ur hans ansikte. Som om det rakade huvudet gör att man förväntar sig att han ska vara elak, och så blir han det för att man ser honom så.

Boken berättas genom de tre familjemedlemmarna, och det görs även hopp fram och tillbaka i tiden. Det vilar en domedagssämning över boken, och man förstår att det ska sluta i något obehagligt crescendo. Vad exakt det blir är till sist ingen förvåning för mig, men även om jag insett vad som är på väg att ske läser jag med lika stort obehag. Vad skicklig han är på att teckna de här personporträtten, Anton Marklund. Och det här är hans debut, det kan ju komma vad som helst för fantastiskt ännu! Varför har inte den här boken fått mer uppmärksamhet? Hoppas det blir en ändring på det!

Böcker och annan magi

Among Others av Jo Walton XXX½

Libraries really are wonderful. They’re better than bookshops, even. I mean bookshops make a profit on selling you books, but libraries just sit there lending you books quietly out of the goodness of their hearts.

En annan som gillar bibliotek väldigt mycket är Mori. Hennes tvillingsyster har dött och hennes mamma kan hon inte bo med, så hon skickas till sin pappa som hon aldrig tidigare träffat och därifrån vidare till en internatskola.

Just det. Bokälskande tvilling som går på internatskola. Kanske så bra ingredienser/förutsättningar det kan blir för en bok jag plockar upp? Nu blir det ingen dregelframkallande aka-porrhistoria av Among Others, Mori vantrivs på internatskolan och hittar ett andrum på biblioteket. Allt det här gillar jag, och framför allt Moris boknördighet galore, även om jag tyvärr inte alls är bevandrad inom science fiction-genren som är det som Mori slukar. Jag gillar Mori som karaktär, utsatt och ensam men ändå… fierce, för att citera en viss modell och modellmamma. Att jag ändå inte höjer den här boken till skyarna beror på att jag tycker att den är lite knepig. Att älvorna är verkliga är inget jag har något problem med i sig, jag tycker det är fint när man i den verkliga världen får glimtar av något sagolikt. Men på något sätt fungerar det inte riktigt, deras existens och Moris magi. Kanske presenteras de för hastigt, kanske tillägnas de inte tillräckligt stor del av historien där de ändå spelar en viss roll? Ja, kanske är det det jag menar. Det blir inte tillräckligt integrerat: Mori vandrar omkring på sin skola och biblioteket och är allmänt boknördig och sedan plötsligt står hon på en äng och kommunicerar med älvor och håller typ på att dö. Det blir för tvära kast, jag köper det inte helt och hållet.
Men läs ändå, tycker jag! Among Others har fått många fina pris, så uppenbarligen finns det sådana som tycker att boken fungerar felfritt. Och så kan man ju läsa nästan enbart för boktipsen och all bokkärlek Among Others dryper av:

There are some awful things in the world, it’s true, but there are also some great books. When I grow up I would like to write something that someone could read sitting on a bench on a day that isn’t all that warm and they could sit reading it and totally forget where they were or what time it was so that they were more inside the book than inside their own head.

Bokbabbel <3 biblioteket

Ah, har så bra biblioteksflow just nu! Läser om intressanta böcker JohL och Onekligen har läst och ba: klick klick så är de reserverade i HelMet (bibliotekskatalogen). Hör talas om att den finska författare jag läste två böcker av i rask takt tidigare i vintras tydligen har en tidigare bok – klick klick så är den på väg mot reservationshyllan med en lapp med mitt namn i den också. Sen har jag bläddrat och läst i en himla fin inredningsbok (kan man säga så?) också, ska skriva om den härinne någon dag. Och så har jag gjort några inköpsförslag, och åtminstone ett har gått igenom. Bara de ännu köper in Jessica Kolterjahns nya Den bästa dagen är en dag av törst så är jag 100 % lycklig typ.

Bibliotek alltså. Himla fin grej!

Är det finare att läsa på originalspråk?

Intressant fredagsfråga inne på Bokhora, om man föredrar att läsa på originalspråk och om det rentav anses finare att göra det. Sådär spontan skulle jag säga ja och nej, men kanske finns det en gnutta skryt i påståendet ”Jag föredrar att läsa på originalspråk” ändå? Som om man vore lite förmer som behärskar många språk?

Nåväl. Jag menar det inte som skryt. Jag tycker om att läsa på både svenska och engelska, de är fina språk båda två. Ibland kan jag känna ett sug att läsa just på det ena språket, det har jag skrivit om tidigare. Och finskan försöker jag klämma in i min läsning, både för att öva språket – dessa objektböjningar alltså! – och för att få en bredare koll på den inhemska litteraturen. Och så sörjer jag att jag nog tappat så mycket av min skoltyska att romanläsning nog vore ett dödfött projekt. Eller?

Klaustrofobiskt vid köksfönstret

Mina fräknar av Sofia Hallberg XX½
minafräknar40-åriga Karin tillbringar sina dagar vid köksfönstret. Dag ut och dag in sitter hon där på pinnstolen Lilla Åland som nästan blir som en egen karaktär i berättelsen. Tittar på människorna utanför, ser dem komma och gå. Dricker te hela tiden eftersom hon tycker om den dåsiga känslan hon får av värmen. Jag tänker att den dåsiga, mosiga känslan hon är ute efter speglar hennes förmåga att stoppa huvudet i sanden och inte tänka sig bort ur livet som inte blev som hon tänkt sig. Inget jobb har Karin trots den fina utbildningen, och sambon Mats är borta hela tiden.
Men så blir Karin vän med en granne, och hennes monotona och kontrollerade liv får ett uppsving. Men sen är det neråt igen, när Mats börjar bete sig helt osannolikt svinigt, och i sin ensamhet börjar Karin undersöka sin egen fräkniga hud. Hittar mönster som hon tolkar, bokstäver.

Jag var som en Alvedon. Jag dämpade symptomen men tog inte bort orsaken till det onda.

Jag gillar boken i början, får obehag av den kvävande känslan av en missnöjdhet som Karin inte riktigt kan sätta fingret på. Men så ska det ju vara med bra böcker, de ska kännas. Tyvärr blir Mina fräknar ändå en besvikelse för mig, obehagskänslan sitter kvar men nu snarare av irritation. Mats känns för osannolik och fånig som karaktär, och även om jag förstår att Karin lever i förnekelse sväljer jag inte hennes reaktioner heller. Så släpar sig boken fram i samma låsta situation, och jag läser vidare nästan enbart för att se om det kan bli lika bra som det var där alldeles i början. Det blir det tyvärr inte.

Bibliotropisk

We went down the hill to the bookshop, sort of automatically, as if that’s the way all our feet wanted to turn. I said that to them.
”Bibliotropic,” Hugh said. ”Like sunflowers are heliotropic, they naturally turn towards the sun. We naturally turn towards the bookshop.”

Stor fet igenkänning igen på den va? Citatet är ur Jo Waltons Among Others, en bok som är sprängfylld av fina citat kring böcker och läsande. Tror faktiskt att jag aldrig sett så mycket bokkärlek i bokform tidigare. Kommer troligen att bombardera er med flera citat, stay tuned!

Familjefragment på 1960-talet

Jag ska göra dig så lycklig av Anne B. Ragde XXXX-
ragdeTrondheim, 1960-tal, ett litet höghus. Läsaren får titta in hos höghusets invånare, glänta på deras dörrar och ta del av deras liv i små fragment. Höra både allmänt skvaller och djupare hemligheter. Ta del av sorger och små glädjeämnen. Den hungriga lilla flickan som ständigt kissar på sig, och vars största glädje i livet är att hinna sticka ner fingret i burken med lingonsylt medan pappan hänger upp tvätten. En nybliven mamma som undrar hur riktigt livet blev så här, som tar upp sitt nyfödda barn och doftar på det bara för att hon vet att det är så man ska göra. En fru som städar och dammsuger naken, bara för att hon kan, eftersom de bor högst upp och ingen ser in till dem. Och som de städar, dessa kvinnor! Det gnuggas med trasor, bonas golv, dammsugs och fejas så gott som varje sekund som de inte håller på att förbereda maten för resten av familjen. Det är en helt annan tid, och jag fascineras av det, tänker oj! Tänker också på hur romanerna av i dag skildrar kvinnornas liv. Stress och motiga dagislämningar och en sallad de kastar i sig på lunchen.

Jag trivs i läsningen av Jag ska göra dig så lycklig. Trots att konceptet med höghusinvånarna hade kunnat bli ensidigt efter två familjer, lyckas Ragde oftast hålla uppe spänningen, och nämnandet av de andra familjerna och tidens gång (utan att det blir krystat) fungerar för det mesta utmärkt.

Bloggturné/finbesök: Mia Franck

I dag hörni, har jag minsann finbesök här på Bokbabbel! Mia Franck från bloggen Skrifva och författaren bakom strax utkommande debutromanen Martrådar tittar in över en kopp kaffe som jag vänligt har kokat åt henne trots att jag inte dricker nämnda dryck själv.

Mia var först min lärare på litteraturvetenskap, sedan min ”kollega” i en förening, fellow deltagare på någon skrivkurs och där i någon veva blev hon min vän också. Och i dag är hon den första någonsin att gästblogga på Bokbabbel. Mia, varsågod:

Tack Bokbabbel för att jag får gästa din blogg. Du frågade ”när börjar det kännas på riktigt”, alltså det här med att debutera.

Min spontana reaktion var att det undrar jag också. Men sen drömde jag, och ja, det här med drömmar är rätt viktigt i min bok Martrådar, eftersom det handlar om en tjej som blir mara. Jag drömde alltså. En natt om en kritiker som sågade mig vid knäskålarna. Bokstavligen. Alltså såg som sågar. Nästa natt stod jag bunden vid halsen i nånslags samurajvärld. Vet inte varifrån samurajerna kom, kanske nåt jag såg på tv. Jag vet vad Freud skulle säga. Själv säger jag att det känns på riktigt att bli sågad vid knäskålarna och att vara bunden vid halsen. Jag har liksom gjort mitt med texten. Snart är det andra som tar över.

På riktigt alltså. Hur det känns att ge ut den där boken som man väntat på att ska bli antagen. Det har varit verkligt i omgångar:

Fick beskedet i januari 2012 – öppnade en cava.
Besökte förlaget 29 mars 2012 – drack cava med kompis efteråt.
Kontraktet skrevs under i slutet av 2012 – mer cava.
Pratade om marknadsföring med förlaget – drack te med bland andra Bokbabbel.
Redigerade manus – drack bubbelvatten och cava när jag äntligen var klar (jag gillar cava).

Och däremellan nyper jag mig i armen, eller drömmer mardrömmar för att påminna mig om att det är på riktigt. Att jag faktiskt skrivit en bok om Mati som skulle ha blivit världens bästa fotbollsspelare men som inte blir det för hon har fullt upp med att vara mara. Tänk själv. Ganska jobbigt, folk drömmer nåt hela tiden, de har en massa drömmar som spottas ut ur det inre för att reda upp saker i verkligheten. Det blir inte lättare av att nån kommer in och vrider till de där drömmarna och att det som händer blir på riktigt. Att vakna ur en mardröm, svettig och dessutom blodig, med bitmärken, hur känns det, var min tanke. Som sagt, har drömt om att bli sågad av kritiker i knävecken, det känns inte bra. Men på riktigt blir det kanske när jag håller i boken. Kanske. Om det nånsin kan bli på riktigt när det handlar om den dröm man haft i väldigt många år. Jag kanske bara drömmer? Antagligen behövs mer cava som bekräftelse på att det faktiskt händer.

Imorgon hastar jag vidare på min bloggturné, då ska jag till Maria Turtschaninoff och svara på en intensiv chat vi hade.

Tack för besöket Mia! Jag ser fram emot att läsa boken även om trailern gjorde mig lite rädd..!

Vad händer med kulturbevakningen om samma text publiceras i många tidningar?

I helgen blev det lite rabalder i finska media, då konstkritikern Otso Kantokorpi sade upp sig från sitt frilansande för Alma Aluemedia* då han tröttnat på att hans texter i värsta fall kunde publiceras i sju tidningar. Som frilansare fick Kantokorpi ingen extra ersättning för detta, och som kulturkonsument kan man ju fråga sig hur nyanserad kritiken av konstnären/författarskapet/filmen etc. blir, om samma recension publiceras i en massa olika tidningar? Jessica Parland-von Essen har diskuterat det lite på Twitter, och även i (den låsta) Facebook-gruppen för finska bokbloggare väckte Kantokorpis blogginlägg diskussion. Journalisten Esa Mäkinen ger svar på tal*, men motiverar det främst med att ”världen har förändrats”. Jo, det är klart att den har gjort det, och det är klart att media ser annorlunda ut nu än på 1990-talet. Jag tycker bara att det är synd att kulturbevakningen i den anpassningen ohjälpligt blir alldeles för snäv. Som Parland-von Essen konstaterade på Twitter: tänk om kritikern väljer att vara ”snällare” än annars just för att hen vet att hens text kommer att bli en av få/den enda som konstnären/författaren ser? Kan vi då tala om en sanningsenlig recension?

*) Finskspråkiga blogginlägg.