I helgen blev det lite rabalder i finska media, då konstkritikern Otso Kantokorpi sade upp sig från sitt frilansande för Alma Aluemedia* då han tröttnat på att hans texter i värsta fall kunde publiceras i sju tidningar. Som frilansare fick Kantokorpi ingen extra ersättning för detta, och som kulturkonsument kan man ju fråga sig hur nyanserad kritiken av konstnären/författarskapet/filmen etc. blir, om samma recension publiceras i en massa olika tidningar? Jessica Parland-von Essen har diskuterat det lite på Twitter, och även i (den låsta) Facebook-gruppen för finska bokbloggare väckte Kantokorpis blogginlägg diskussion. Journalisten Esa Mäkinen ger svar på tal*, men motiverar det främst med att ”världen har förändrats”. Jo, det är klart att den har gjort det, och det är klart att media ser annorlunda ut nu än på 1990-talet. Jag tycker bara att det är synd att kulturbevakningen i den anpassningen ohjälpligt blir alldeles för snäv. Som Parland-von Essen konstaterade på Twitter: tänk om kritikern väljer att vara ”snällare” än annars just för att hen vet att hens text kommer att bli en av få/den enda som konstnären/författaren ser? Kan vi då tala om en sanningsenlig recension?

*) Finskspråkiga blogginlägg.